Curacao dag 8

Tog sovmorgon denna morgon, och sov ända till 10. Det behövdes nog efter kvällen före, och för vad som komma skulle denna eftermiddag...

Åt frukost, låg och läste en stund, och slängde oss sen ute på terassen för att catcha lite bruna, samt tog ett dopp i det härliga blå. Verkligen en underbart vacker dag!

Runt tolv packade vi ihop väskorna, hoppade i bilen, och åkte iväg till närliggande Blue Bay Beach. Fint ställe!

Hann simma och sola och läsa en liten stund...

... samt beundra den vackra utsikten...

 

... innan det var dags för min, Kalles och Katis julklapp: introdive!
Till att börja med fick vi fylla i lite papper och skriva under, sen fick vi en snabb skolning i hur dykningen går till. Var redan här så skräckslagen att ingen fick prata med mig... fräste bara tillbaka, haha.

Sen fick vi börja sätta på oss utrustning.

Våtdräkt var kanske INTE riktigt min grej... ehm

Dags att sätta på den tunga utrustningen!

 

Flickan i orange tröja var förresten hotellägarnas dotter. Hon jobbade som assistent på Diveversity.

Ut i vattnet! Hade varit intressant med en pulsklocka i dethär läget...

Blubb-blubb-blubb... 

Hela dykarhistorien ska ni få höra - but it's not pretty... Måste börja med att säga att de var både den mest skräckingivande men också intressanta upplevelse jag någonsin varit med om i mitt liv. Hade nog aldrig kommit på själv att gå på dykarkurs, men julklappar kan man ju inte tacka nej till, eller hur...

Mina trubbel började redan när vi för första gången sänktes ner i vattnet. Fick panik och fick komma tillbaka upp till ytan. Instruktörens flickvän, som också var med, fick hålla reda på mig under hela tiden. Tack och lov att hon var med! Annars hade jag nog vänt om genast... Nå, egentligen handlade väl min panik mest om att jag inte alls visste hur det skulle gå till. De visade bara att man skulle trycka på en knapp för att sänka sig ner i vattnet, och så gjorde vi det. Hade inte alls tänkt på andningen eller nånting. Nå, efter nån minut hade jag lugnat mig, och vi testade igen. Kom oss ner i vattnet, och började i sakta mak ta oss framåt.

Vi hade heller inte fått veta hur djupt vi skulle ner, instruktören pratade då före något om 2-3 meters djup, så vi antog att det var ungefär så långt ner vi fick gå. How wrong we were... Som djupast har vi tydligen varit på 9m (!!!) djupt vatten, och i hela 37 minuter var vi under ytan.
Nå, började ta oss framåt och neråt, och allt gick ganska bra. Försökte fokusera på andningen och att inte få panik... Lite nu som då "lättade trycket" i min väst, så jag började flyta upp mot ytan. Som tur simmade Jaqueline med mig hela tiden, och fick hjälpa mig. Började få lite hätä igen, så hon tog mig i handen. Då kändes det genast tryggare, när jag fick simma och hålla i hennes arm! Om ni undrar hur det gick för de andra så gick det skitbra... Bara jag som var trubbel..

Småningom kom vi till en markör, där det var dags att vända om. Vid dethär laget hade jag inte alls tänkt på vad det var vi skulle göra när vi dök, dvs kolla på hur vackert det var. Och visst var det fint! Hade verkligen behövt en undervattenskamera. Massor av härliga koraller, växter, fiskar... Helt sjukt fint. Njöt i några minuter, tills nästa trubbel kom. Började plötsligt flyta upp mot ytan, och gick inte fast vi tryckte på sänk-knappen. Jaqueline följde med mig, och fy vad jag var lättad när vi kom upp till ytan! Tyvärr varade det i 3 sekunder, och så sänkte hon ner mig igen... Tog nog ganska sjukt i öronen att sjunka ner till 9m genast!
Simmade vidare, och allt gick bra en stund igen. Sen såg jag att Kalle började flyta upp. Ingen av de i främre ledet (instruktören, Kati och en gammal gubbe) verkade märka det, och hon som simmade med mig brydde sig inte riktigt heller. Jag började kolla runt mig, men kunde inte se Kalle nånstans. Kände paniken stiga, tänk om nåt hade hänt honom? Jaqueline började också se runt sig, men snart fick hon syn på honom, visade vad han skulle göra, och vi simmade vidare. (han slapp dock aldrig ner igen, troligen var det nåt med trycket i tanken)

Kom oss äntligen så nära stranden att det var dags att börja stiga mot ytan. Jaqueline for och hjälpte Kalle, så jag joinade resten av gruppen. Vi sänkte oss ner till bottnet, och så var det tydligen meningen att man skulle ta munstycket ur munnen, trycka på en knapp och släppa ut luft, och sätta tillbaka i munnen. Detta hade de ju inte visat innan vi for i vattnet, och när jag tog ut så andades jag ju förstås automatiskt in... Supersmart, Mimmi! Fick superpanik och släppte mig upp till ytan. Tur att det var mindre än 2m dit, annars kan nog mina öron ha fått sig en ordentlig törn... Nå, som tur var vi inte så långt från stranden, så jag behövde inte gå ner mera. Hade svalt säkert en liter saltvatten, och hade smått panik, så feelisen var inte den bästa just då...

Alla andra var glada och nöjda och inspirerade av sin upplevelse!

Jag var mest kärrad och skräckslagen och skakig... Men jag klarade det! God damn it!

Hela gänget!

 

Går inte riktigt att beskriva hur psykiskt trött jag var efter dethär... Mådde inte sådär jättehuippu heller... Nå, diplom fick jag i varje fall! Fast jag kanske inte hade förtjänat det...

Dethär var nog resans mest efterlängtade mat, har jag på känn. Smörgås och franska, satt väldigt bra!

Kunde inte ens smajla, var så slut i skallen... 

Kalle var nog lite trött också, men mest nöjd!

Stannade kvar och solade och simmade en stund efteråt också.

Jag började tyvärr bara må sämre och sämre, kändes som om nån försökte pumpa magen och suga ut hjärnan på mig... Åkte hemåt runt klockan 5. De andra for till butiken medan Kalle och jag åkte direkt till hotellet. Jag ville spy, men det gick inte.. Så jag låg bara och vilade, läste och tog det lugnt. Blev nog bättre efter ett tag.
Duschade, fixade oss, och så gjorde vi lite mat - ris och nuggets. Läste, surfade lite på nätet och tog det lugnt resten av kvällen bara. Försökte processa vad det var jag egentligen fått vara med om, för att försöka vända upplevelsen från skräck till något mer positivt...

Finns nog inte mycket som klår Karibiska solnedgångar! Här har mamma fotat lite för att visa hur snabbt det verkligen gick.

kl 19:15

19:16

19:17

Och sen var det kolmörkt efter det!

En krabba hade vi på besök på terassen också.

Måste nog säga att jag somnade snabbt denhär kvällen!