Dagarna på sjukhuset

Länge har jag funderat på om jag överhuvudtaget ska blogga om hur Eleonores första vecka i livet såg ut. Men sen fick vi hem några brev på posten häromdagen, där vi fick läsa igenom hennes epikris (läkarberättelse) från sjukhustiden. Och då tänkte jag att kanske det kan vara bra att ha dokumenterat och "skrivit av mig" lite om den tiden. För det var nog väldigt påfrestande, både fysiskt och psykiskt.

Vår dotter föddes alltså med för lågt blodsocker, och hamnade bara några timmar gammal upp till intensivvården för nyfödda, barnavdelningen A8 på Vasa centralsjukhus. Själv fick jag husera nere på BB, utan barn, de första fem dygnen, medan Eleonore "bodde" på A8. Första mätningen som gjordes visade att blodsockret endast var 0,6, då normalvärde är runt 4. Hon fick alltså en kanyl med sockerinfusion för att hålla sockret uppe, och dessutom sattes en näs- magslang så att hon skulle få i sig mjölk(ersättning), då hon var alldeles för svag för att ta ur bröstet.

Första morgonen då vi gick upp till avdelningen möttes vi av denna syn, Eleonore ½ dag gammal.

De första dagarna hölls blodsockret nästan aldrig över 3. Det kunde vara bra på morgonen, hon var pigg och vaken, men sen när vi tagit lunchpaus och kom tillbaka var hon slö, passiv och trött, och sov hela tiden.. Blodsockret pendlade mellan 2,9 och 3,4 rätt ofta, och de fick höja och sänka sockerdroppen från dag till dag. Vi var givetvis oroliga och funderade mycket på vad som var fel, då ingen riktigt kunde säga. I efterhand har vi hört att lågt blodsocker (hypoglykemi) är en av de vanligaste orsakerna till att bebisar hamnar på intensivvård, men det kunde ju någon vänlig själ gärna ha berättat för oss där och då! 

På den tredje dagen kraschade allting totalt, både för dottern och för den hormonstinna modern. Passande att den värsta dagen i hennes liv skulle vara "babyblues"-dagen... Det började med att blodsockret inte alls hölls, utan sjönk väldigt lågt, trots att de ökat droppen. Hon var också väldigt slö och passiv, och sköterskorna blev oroliga att hon inte mådde bra. Det visade sig att kanylen hade lossnat lite, och i stället för att gå in i kärlen gick det nu in under huden i armen. De fick alltså ta bort kanylen och sätta den i huvudet i stället. Såg så hemskt ut att varken jag eller Sebastian kunde titta när de satte fast den! Sen tyckte de att hon verkade ha sjukt, så det beslutades att hon skulle få antibiotika i droppform tre dagar framåt. Och som om inte det hade räckt för en dag, så visade labbproverna att hennes bilirubinvärde (har att göra med levern, de blir gulaktiga i huden) sjunkit, alltså behövde hon ljusvård. Jag bröt ihop totalt och vi blev så frustrerade då ingen kunde säga varken bu eller bä om dotterns mående!

Efter att kanylen flyttats i huvudet och det beslutats att hon ska vara i ljusvård över natten.

Efter 12 h i ljusvård steg bilirubinvärdet till det normala, och kanylen fungerade som den skulle igen. I något skede flyttades den tillbaka till handen, men det fick vi aldrig veta orsaken till.. Nu började vi känna oss lite mer hoppfulla om att det äntligen vänt och att blodsockret skulle stabiliseras. Men tyvärr pendlade nog sockret där runt 2,9 i många dagar ännu. Hon orkade i varje fall lite bättre och var mer vaken, och om jag inte minns helt fel var det på den femte dagen som hon för första gången orkade suga lite ur bröstet! Vi hade också rätt fort övergått till att ge henne min egen mjölk i sonden i stället för ersättning, då jag hade väldigt rikligt med mjölk och pumpade och tog med mig upp. Minns att jag skrattade när min fd. klasskompis Vicko berättade på BB att det är helt okej om det bara kommer 5-6 ml ur brösten de första dagarna. För mig kom det 35 första dagarna, sen 100-150 från dag tre. Så mjölk har jag åtminstone inte haft brist på, tack och lov!

Största delen av våra dagar gick åt till att sitta hos dottern och ge henne närhet. Så här kunde vi sitta flera timmar i gången!

Fyra dagar gammal.

Vår vardag de första dagarna.. Här satt jag i "min" fåtölj många långa timmar om dagen. Eleonores säng till vänster i bild.

På kvällarna när Sebastian åkt hem för natten brukade jag ännu sitta och mysa med dottern tills hon somnade.

Eftersom jag bodde nere på BB-avdelningen och hon uppe på åttan, blev det en del hissåkande mellan våningarna.. Sebastian kom oftast till sjukhuset vid 9-tiden på morgonen, då brukade vi gå upp till dottern och mata/mysa/byta blöja. När hon somnade gick vi på lunchpaus mellan 11 och 14 ungefär, för att sen gå upp och göra om proceduren igen. Sebastian lärde sig väldigt fort hur han skulle göra med sondmatningen, vilket var tacksamt för mig, som mest satt fast med en liten "kengurubaby" på bröstet. Vid 16-tiden tog vi middagspaus nån timme, för att sen återvända och vara med henne tills det blev kväll. Sebastian åkte ofta hem vid 19-20 ungefär, och så brukade jag (efter att ha ätit lite kvällsmål) sitta med lillan tills hon somnade för natten. Så här i efterhand förstår jag att jag haft det väldigt "lyxigt" mot andra mammor, som själv fått vila upp mig varje natt den första veckan!

Jag blev inskriven på BB på torsdag kväll den 1. mars, då dottern blivit född. Vi hade alltså "familjerum" första natten och Sebastian fick sova med mig. Sen fick jag själv vara kvar fyra nätter efter det, tills tisdag morgon 6.3, då de meddelade att jag inte längre har rum på avdelningen. Hade haft turen att få bo i ett enkelrum hela tiden, vilket var skönt. Det var nog tillräckligt påfrestande att se och höra alla andra ha med sig sina bebisar, medan jag själv fick åka mellan våningarna flera gånger om dagen för att träffa mitt barn.. 

På tisdag kväll hamnade vi alltså båda att åka hem till Oravais över natten. Det kändes otroligt jobbigt att lämna dottern där, även om vi nog visste att hon var i goda händer. Samtidigt var det skönt att få komma hem och ta en lång varm dusch och sen sova i egen säng.. På morgonen när vi åkte tillbaks till sjukhuset tog vi inte med oss några kläder etc., då de sagt att det inte finns rum på barnavdelningen förrän tidigast till helgen. Nå, tror ni inte att när vi kommer till A8 på morgonen så meddelar ansvariga sköterskan att efter lunch får vi ett rum på barnavdelningen... Visst kändes det bra, att vi äntligen skulle få prova på "familjelivet" och ha ansvar över dottern själva hela dygnet! Men lite surt var det ju, att det skulle ta så länge, att vi nästan gett upp hoppet om att få ett rum på avdelningen.. Sebastian fick helt enkelt åka hem tillbaks och hämta våra grejer!

Vårt rum uppe på barnavdelningen.

Mina två kärlekar <3

Oskämtat sov hon nog 20 timmar i dygnet de första dagarna...

Den där dagen, onsdag alltså, kom äntligen vändpunkten! På morgonens läkarmöte bestämdes det att sockerdroppen skulle sänkas med ett "steg" efter varje blodsockermätning, bara värdena var över 3,5, vilket de varit det senaste dygnet. Dock så blev hela processen påskyndad i och med att kanylen (igen!) farit fel i handen, och det gjordes beslut om att ta bort den helt. När sköterskan kom och tog blodsockret på kvällen kunde jag knappt tro mina öron, sockret var nu 6,8 fast de tagit bort droppet! Hon var överlag också mycket piggare och mer vaken, så nu började vi äntligen se ett slut på eländet.

Äntligen vände det och kanylen med dropp fick tas bort!

Hela torsdagen var sockret stabilt, och vi hade nu fått prova på att ha hand om Eleonore i ett helt dygn. Visst kändes det lite överväldigande, att ha gått från att bara sköta henne några timmar i taget, och sen ha henne 24/7. Men vi var i varje fall väldigt glada att vi fick möjligheten till det på sjukhuset, för det skulle minst sagt ha blivit kaos att åka hem med en unge vi aldrig haft hand om på natten... Redan på torsdag kväll sa en av sköterskorna att vi troligen "hemförlovas" på fredag. Äntligen lite hopp i den mörka tunneln som varit vår vardag i en veckas tid! Och visst, efter fredagens läkarmöte togs sonden bort och vi fick börja ställa för hemfärd. Har nog aldrig i hela mitt liv varit så lycklig över något, tror jag.

Äntligen får vi åka hem!

Sen kan man ju älta i tid och evighet varför ingen nånsin sa åt oss vad problemet var, och att det kanske inte var så allvarligt. Våra egna gissningar är att de inte vågade "lova" för mycket, om de t.ex. hade sagt att det går över på några dagar. Än i denna dag vet vi inte med säkerhet vad som orsakade att Eleonore fick lågt blodsocker. Första spekulationerna var att hon blivit stressad under förlossningen och använt upp all sin energi, men i såna fall borde sockret ha stigit rätt snabbt.. Så gott som alla frågade om jag haft graviditetsdiabetes, men det hade jag ju inte, för under sockerbelastningen var alla värden helt normala. Hon var heller ingen liten eller ovanligt stor bebis (under 3 kg eller över 4,5 kg), vilket också kunde vara riskfaktorer. Så bästa tippningen är väl att det beror på att jag åt blodtrycksmedicinen Albetol under graviditeten. Konstigt, säger jag, eftersom jag måste äta medicin så inte barnet skulle börja må dåligt i magen, men sen har det ändå gjort så att hon fått problem!? 

Nåja, åtminstone vet vi ju nu att det är rätt vanligt att barn föds med lågt blodsocker, att det inte är något livshotande, och att sockret nog stabiliserar sig småningom, inom några dagar eller upp till en vecka. Önskar bara att sköterskorna hade varit lite mer förstående för vår situation och oro, och tröstat oss och informerat bättre! Det var definitivt den tyngsta och jobbigaste veckan i mitt liv, men vi kom ju ut på andra sidan, lite klokare och med nya insikter. Tacksam för varje dag dottern är frisk och mår bra!