Amningsångesten

Såg att Catariina hade skrivit om amning på sin blogg häromdagen, och hann bara tänka "vilken tur att det inte är några större bekymmer för min del".. Sen kom gårkvällen och omkullkastade allt. Nu känner jag att jag behöver få skriva av mig lite, så för er läsare som inte alls är intresserade av barnrelaterat, och då specifikt amning, så kan jag rekommendera att ni slutar läsa nu. Detta kommer nämligen bli ett långt och ingående inlägg om precis det...

Som ni säkert vet tillbringade vår dotter sin första vecka på intensivavdelningen för nyfödda. Hon föddes med lågt blodsocker och var väldigt svag, vilket alltså påverkade amningen. Till skillnad från andra nyfödda fick hon ingenting ur bröstet första gången hon lades dit, bara en halvtimme gammal. Tror det var på hennes femte levnadsdag som hon för första gången tog lite ur bröstet, och då med hjälp av bröstgummi (amningsnapp) och en spruta mjölk i mungipan för att locka till att suga. Eftersom hon fick mjölk genom näs- magslang var det extra kämpigt med amningen, hon behövde ju inte kämpa för att få maten genom sonden, utan mättnadskänslan kom automatiskt, till skillnad från när hon låg vid bröstet, där hon faktiskt måste jobba lite. Än i denna dag använder jag både bröstgummi och ibland spruta som hjälpmedel vid amningen, för att vår dotter tyvärr ärvt sina föräldrars temperament och tålamod, och den ekvationen blev till att frustrationen kommer väldigt fort vid bröstet, när det inte går som hon tänkt sig, eller det tar för länge.

Ännu på morgonen till dagen när vi fick åka hem från sjukhuset funderade jag hur i hela friden vi ska ro hem det här med amning, när jag just och just fick matat henne några gånger om dagen. Men det fungerade, någotsånär i alla fall, och sonden togs bort. Dock efter många suckar från läkarnas håll.. Det är nu en helt annat historia, men kan ni förstå att de hellre skulle ha skickat hem oss med näs- magslang på dottern än att vi skulle börja tilläggsmata med flaska!? Här kanske ni kan förstå att min amningsångest redan var laddad, efter att ha hört hela veckan "Och hur går amningen?", "Har hon inte tagit ur bröstet ännu?", "Du pumpar väl åtminstone så hon får något att äta?" osv osv. Sebastian och jag var redan från början överens om att prio ett är att dottern blir frisk, att hon orkar själv (utan mediciner och slangar osv.) och att vi får åka hem. Sen om det inte fungerar att helamma, så ger vi henne flaska, huvudsaken att hon får i sig tillräckligt. Mat som mat, liksom, det kan väl inte vara hela världen om man hamnar att flaskmata ungen, med tanke på hur hon mådde första dagarna i livet!

Och så blev det, från fösta dagen hemma har vi gett ur flaska två gånger per dygn, utöver amningen. Visserligen får hon min egen mjölk, som jag pumpat ut, eftersom jag från början haft rikligt av det. Från sjukhuset sa de att vi till att börja med ska se till att mata henne med tre timmars mellanrum, och att riktlinjen för om hon får tillräckligt är minst fem våta blöjor i dygnet. Sen kan vi erbjuda tilläggsmjölk ur flaska om det verkar som om hon inte tar tillräckligt. Nå, vi märkte ju ganska snabbt att hon inte orkade suga i sig tillräckligt, så vi började ge en flaska med 60-90 ml på eftermiddagen och innan läggdags. Och det funkade riktigt bra! Allt var frid och fröjd, tills igår, då hela "amningsidyllen" kraschade för mig, hårt.

Egentligen sket det sig redan på dagen, då dotterns sedvanliga 3-5 timmars vagntupplur avbröts efter bara 1,5 timmar. Hon har överlag också varit väldigt mammig och närhetssökande en stund nu, och vill gärna ligga vid bröstet, även om hon inte är hungrig. Nå, så gick det igår då att hon bara skulle vara vid bröstet hela tiden, fast hon kanske aktivt åt 5-10 minuter och sedan låg och halvsov. Övertrött var hon givetvis för att hon inte sovit ordentligt under dagen, alltså blev det bara mer och mer frustration efter varje gång jag tog bort henne från bröstet då hon slocknat dit, gång på gång. Jag hade inte hunnit pumpa på eftermiddagen på grund av den korta sovstunden, och det fanns ingen mjölk att sätta i flaskan när kvällen kom emot. Det var helt uppenbart att hon var hungrig, och väldigt trött, och det fanns inte en chans i universum att hon skulle få i sig tillräckligt ur bröstet förrän hon somnade av utmattning/frustration.

Så vi fick bita i det sura äpplet och värma en flaska ersättning. Och ni vet inte vilken ångest jag fick av det! Egentligen är det ju helt idiotiskt, att jag ska behöva må dåligt över att jag hamnade att ge ersättning åt dottern EN GÅNG. Hon fick ju det första dagarna på sjukhuset, innan jag hade tillräckligt med mjölk urpumpat och innan hon började ta ur bröstet, så vi visste ju att hon är okej med det. Dessutom är hon ju van med att få ur flaska, så på den punkten är det ju heller inga bekymmer. Men ändå... Mådde så himla dåligt, kände mig så himla värdelös, bara för att jag inte kunde ge tillräckligt med mat åt mitt eget barn. Ska det verkligen behöva vara så, undrar jag? Hela den här pressen som kommer från amningen, från samhället, det är den som ger mig ångest. Sa åt Sebastian igår kväll att vad ska andra tycka om vi börjar ge ersättning, och han bara skrattade. För honom är det ju så självklart; är hon hungrig och det inte finns mjölk, så ger vi ersättning. No big deal! Men för mig är det som en spark i magen att behöva göra det, som om alla skulle stirra på mig och fråga varför jag är så värdelös att jag inte helammar min lilla dotter på fem veckor.

Jag ljuger om jag säger att jag njuter av att amma. Har aldrig känt "oj vilken härlig mysig stund jag har med min dotter, detta är något bara vi två kan dela, det bästa i världen", som så många har beskrivit amningen. Snarare ger amning mig huvudbry och ångest, för att jag många gånger känner att jag inte räcker till, att jag gör fel, att jag är så bunden, att jag är pressad från samhället att fortsätta amma, även om det kanske inte är en dans på rosor. Minns att jag tänkte den första veckan, att jag önskar att någon hade sagt åt mig att amning inte är enkelt! Trodde ju att det var världens enklaste och naturligaste grej, som bara kommer av sig själv och funkar perfekt för både mor och dotter. Så är alltså inte fallet, har jag fått lära mig. Och fast jag försöker att inte ta det så hårt när det kommer svackor, så mår jag omedvetet dåligt och skapar en press på mig själv att fortsätta kämpa på. Dessutom känner jag mig dålig som måste använda bröstgummi och "lura" med spruta ibland, vilket gör hela amningssituationen mycket mer komplicerad än den borde vara, och stressar mig ännu mer..

Inte vet jag, men det här med att amma kanske inte är allas grej. Och jag tycker att det inte borde vara nån stor grej om det är så att det inte funkar/man inte vill fortsätta. Men tyvärr är ju inte fallet så. Ammar man inte vill folk veta varför, slutar man amma "för tidigt" vill folk veta av vilken orsak. Kan var och en bara inte få göra som de själv tycker, och så har ingen rätt att blanda sig i det? Då kanske jag inte skulle ha den här "amningsångesten" lurande i bakhuvudet heller.