På den femte dagen

... fick hon nog. Nu är nog verkligen mitt tålamod slut, orkar inte vänta mer! En av mina sämsta egenskaper är definitivt att jag har svårt att vänta på saker, känner att de gärna skulle få hända genast, och blir väldigt rastlös av att bara gå omkring och avvakta, ovetandes när något egentligen ska bli av. Nu förstår ni ju säkert att det är förlossningen jag pratar om i det här skedet, men överlag också i livet så är jag lite en "kaikki tänne heti nyt"-person. Hatar. Att. Vänta. Tålamodsbägaren har helt enkelt runnit över för mig nu!

Vi hade beräknat födelsedatum i torsdags, det vill säga FEM DAGAR SEN. Och jag vet, jag veeeet, att man inte ska förvänta sig att det är då barnet föds, eller ens dagarna däromkring. Men besvikelsen är så himla stor nu, då jag hela tiden haft en magkänsla att hon kommer före bf. Inte efter! Och alla säger "räkna med plus två veckor så blir du inte besviken", men det är helt omöjligt att inte ta det som en besvikelse. Varje dag som går över tiden känns som tio vanliga dagar. Tycker faktiskt att de där sju lediga veckorna i väntan på babyn gick riktigt snabbt, på det stora hela. Men nu har nog tiden stannat upp och jag klättrar på väggarna. Kalendern är tom och det finns inga måsten kvar. Har provat promenader, gå i trappor, skura bastun, städa hela hushållet, men inget hjälper.. Blir bara sjuk i kroppen och ännu mer frustrerad när inget händer. Varje morgon vaknar jag i hopp om att det ska kännas annorlunda i kroppen, och blir lika ledsen när det inte gör det. Inga som helst känningar utöver de sammandragningar jag redan haft över halva graviditeten.

På rådgivningen sa hon att nästa vecka på tisdag ska jag till mödrapolikliniken om inget hänt. Och nu börjar jag faktiskt tro att det är så det kommer gå. Inget februaribarn för oss då, inte. Blir verkligen besviken på min kropp om den inte ens klarar av att sätta igång en förlossning av sig själv. Är väl inte direkt motståndare till igångsättning, men hade ju nog önskat att det hänt något på naturlig väg... Till och med Sebastian börjar ha nog av att vänta nu, och då är det bara tiden som rinner iväg för honom. För mig är det tungt både psykiskt och fysiskt just nu. Känns som att magen blir större för varje dag som går, och allt vardagligt börjar bli jobbigt att göra. Mina promenader är en plåga, då det strålar ner i benen så jag får otrolig värk efter bara några hundra meter. Sömnen är dålig också, förstås.

Och sen ska vi inte ens tala om hur tråkigt jag har det på dagarna.. Ligger bara och tittar på klockan och hoppas att den magiskt ska hoppa över några timmar. Orkar inte träffa nån, för att jag är så trött på att dra den där samma ramsan "ja det börjar nog bli jobbigt nu, orkar snart inte vänta mer, hon kommer väl när hon är redo" bla bla bla. Kan inte riktigt åka nånstans och hitta på något heller, för vem vet vad som händer. Nä, jag har helt enkelt lejdon av livet just nu, och önskar att något skulle hända! Känns som att jag skulle vilja skrika MEN HÅLLS INNE DÅ FÖRFAAAAAN OM DU INTE TÄNKER KOMMA UT AV DIG SJÄLV NÅN GÅNG!

Jaja. Ni får ursäkta för klagoblogg idag, men kände bara att jag behövde få det ur mig...