Såhär passligt till valborgsmässoafton tänkte jag slänga upp ett litet (okej who am I kidding?!) inlägg om mina tankar om och mitt förhållande till alkohol. För vi vet väl alla att nu efter vappen så ökar alkoholkonsumtionen bland oss finländare drastiskt.. Sommarens långa nätter och många happenings lockar fram det bästa och det värsta i oss.
Jag har väl alltid haft ett ganska sunt förhållande till alkohol. Kanske lite mesigt, till och med. Visst har jag periodvis kanske betraktats som en "festare", men det hör väl till en viss ålder det också. Orsaken? Ärligt talat, mina fyra år äldre grannar. Växte upp och tog modell av dem, eller ja, jag fick se hur man INTE ska göra... Sen när jag själv var i den åldern att det blev intressant med alkohol var jag alltid den som "tog med förstånd". Och så har det alltid varit. Kanske hänger lite ihop med min personlighet detdär, jag vågar annars också bjuda på mig själv, har aldrig känt behovet av att inta alkohol bara för att säga eller göra något lite halvtokigt eller ärligt. Samtidigt har jag alltid varit dendär ansvarsfulla som ser efter alla andra. Så för det mesta har det varit, och är det fortfarande, så att när jag dricker så vet jag ändå alltid vad jag gör. Har alltid koll på läget. Visst finns det undantag, men de kan nog räknas på några finger...
Sen har jag också haft oturen att på väldigt nära håll få se hur mycket alkoholen kan förstöra i ens liv. Och det är inte vackert, ska jag meddela. När alkoholen blir allt livet kretsar kring, dit alla pengar försvinner, som det ljugs om, som splittrar familjer och förhållanden och gör vardagen svart. Har delat liv med en kille vars far var alkoholist. Lever nu med en man vars kärlek till de ädla dryckerna kanske är större än andras. Det är inget jag vill prata destomer om här på bloggen, utan det hör till mitt privata liv. Men jag vet hur mycket som läggs på spel genast dendär första ölen åker fram. Det kan förändra allt i tillvaron, och därför kan man också säga att jag respekterar alkoholen och dess verkan. För det finns faktiskt alltför många människor som inte har ett dugg kontroll över sig själv och sina handlingar i påverkat tillstånd. Och det är alltid nån som står bredvid och lider.
Så rätt och slätt kan man väl säga att jag i dagens läge försöker undvika alkohol så långt det går. Främst för att det inte är bra för min kropp, men till stor del också för allt detdär ölen för med sig. Har aldrig riktigt tyckt om alkoholsmaken heller. Är väldigt "sjinkko" med vad jag dricker, det kan räknas på en hand vilka sorters alkohol jag förtär. Och kanske lika bra det. Brännvin är ju känt för att få det att slå slint i huvudet, och det är inget jag frivilligt dricker. Kanske därför jag alltid vet var och vem jag är, när alla andra sluddrar på som idioter... Heh. Visst tycker jag det är kul att "ta nain" nu som då, men försöker hålla det till festliga tillfällen såsom midsommar, nyår eller tjejkvällar. Ser absolut ingen vits med att dricka en-två-tre cider varje dag. Det är ju inte på något vis bra.
Tycker att var och en ska få dricka och festa precis så mycket de vill, bara det inte går utöver nån annan. Så jag dömer ingen. Men jag vill inte själv heller få dedär j*la dömande blickarna och dumma gravid-frågorna när jag säger att jag inte VILL dricka. Och nä, för att jag är nykter betyder det inte att jag vill vara chaufför.
Nu undrar jag då - vilket är DITT förhållande till alkohol?
.JPG)
.JPG)
