Det började med att hon aldrig slutade vråla eller hysteriskt gråta när man gick ut ur rummet, och inte blev det bättre av att gå in och ut flera varv heller. En kväll fick jag nog och beslutade mig för att stanna kvar i rummet tills hon sover. Det visade sig vara det sämsta beslutet jag gjort... I nästan tre(!) månader hängde jag där över sängkanten och höll handen på tills jag såg att hon höll på att slockna. Sen gällde det att smyga ut så tyst som möjligt för att hon inte skulle höra att jag avlägsnade mig ur rummet. Vilket ju visade sig vara lättare sagt än gjort... Vårt golv knarrar nämligen som allra mest just utanför sovrummet och vessan, alltså var det i åtta fall av tio så att jag hamnade att gå in tillbaks 2-3 gånger och upprepa proceduren innan hon verkligen somnade.
För ungefär en månad sen fick jag riktigt nog på att aldrig ha någon tid för varken mig själv eller med sambon om kvällarna, då jag ofta var fast i sovrummet med henne, i värsta fall över en timme varje kväll. Så jag skickade ett desperat klagomeddelande i vår "picknick mamas"-grupp, och Caroline var snabb med att tipsa om en sömnmetod. Först var både jag och Sebastian skeptiska, då metoden gick ut på att låta henne skrika när man går ur rummet, vilket vi ju hade försökt.. Och det hade alltid slutat med att hon blev helt hysterisk och vi fick gå och hämta henne och låta henne vara i soffan/sängen med oss tills hon somnade. Men vi tänkte att vafan, vi får väl i alla fall ge det en chans, för så här kan vi inte ha det framöver.
Första kvällen gick Sebastian och förde henne i sovrummet och lade ner henne i spjälsängen, sa godnatt och att hon ska sova, och gick iväg. Hon steg förstås genast upp och började gråta/skrika, så han lade snällt men bestämt ner henne igen, och upprepade godnatt och att hon ska sova. Då gick han ut ur rummet och lät henne stå och vråla. När fem minuter gått gick han in i rummet på nytt, men denna gång sade han bara att hon ska sova, utan att röra vid henne (detta är viktigt vid metoden, då barnet skriker för att få bekräftat sitt närhetsbehov). Tre gånger var han inne och upprepade proceduren, och sen somnade hon. På en halvtimme! Då jag annars stått där minst 45 minuter varje kväll...
Kväll två var det min tur att försöka, vilket metoden INTE rekommenderade (då mamman ofta har ett mycket starkare band till barnet), men vi hade inget val då sambon var på annat. Det gick ungefär som kvällen innan, bara att hon orkade hålla på och skrika i nästan en timme. Det var nog nära att jag gav efter, men vi hade ju beslutat oss för att inte "falla för frestelsen" och ta upp henne, då det klart och tydligt var vad hon eftersträvade med sitt hysteriska skrik. Kväll tre och fyra skötte Sebastian återigen nattandet, och hon somnade PÅ FEMTON MINUTER.
Femte kvällen blev det tyst genast vi gick ut ur rummet, och vi hörde inte ett knyst förrän på morgonen. Och så har det för det mesta varit sen dess! Nån kväll kan hon prata lite när man går ur rummet, eller gråta till (troligen för att hon inte var tillräckligt trött vid läggning), men inte en endaste gång på över en månad har jag behövt sätta mina lediga kvällstimmar på att hänga över spjälsängskanten. Ni vet inte hur otroligt befriande det är !!! Dessutom har nattsömnen blivit mycket bättre, hon vaknar i bästa fall inte en endaste gång förrän klockan sju på morgonen, och DET mina vänner är skööönt! Nån gång kan hon gråta efter tutten (nappen) men somnar om genast jag sätter in den tillbaks. Så sen när vi ska börja vänja bort tuttu lär det inte bli så trevligt...
Summa summarum, rekommenderar varmt "femminuters metoden" om man vill få barnet att somna in och somna om själv, och få lite välbehövlig egentid om kvällarna! Och jag vill INTE höra några elaka kommentarer om att vi är dåliga föräldrar som inte tillgodoser vårt barns behov och bla bla bla. Barnet kan nog gärna få skrika femton minuter fyra kvällar i rad om det leder till att hon lär sig somna själv och jag får göra annat om kvällarna än att försöka ninja-smyga mig ut ur sovrummet. PUNKT.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar