För några dagar sen fick jag en kommentar av Marina angående mitt finskapratande med dottern. Frågan löd som följande: "Du hade visst en tanke om att prata finska med bebisen när den kom eftersom du är tvåspråkig? Hur blev det med den saken? Är själv tvåspråkig och har funderat på hur det skulle vara att inte prata sitt modersmål/känslospråk svenska med barnet för att istället hjälpa dem med finskan." Det ska jag ta och svara på nu!
Första veckan med Eleonore blev ju lite kaotisk, i och med att vi hamnade att vara på intensiven med henne. Då skänkte jag inte ens finskan en tanke, men så fort det närmade sig hemfärd påminde Sebastian mig om att jag ju lovat att jag ska prata finska med dottern. Och visst, han hade ju rätt, så då började jag! Till att börja med var det väldigt svårt, speciellt när sambon var hemma om dagarna och vi pratade svenska sinsemellan. Men så fort vi lämnade på tumis, Elle och jag, så började finskan komma mer och mer naturligt.
I dagsläget pratar jag fullständigt och enbart finska med henne när vi är för oss själva. Kommer det (svenskspråkiga) gäster eller är vi nånstans där det mest pratas svenska, har jag nog lite svårt att hålla mig till finskan.. Så det jobbar jag på ännu! Dock känns det som om det blir mer och mer naturligt att prata mitt "andraspråk" med henne oavsett omgivning. Min pappa, som från början är helt finskspråkig, pratar också finska med henne. Men tyvärr så träffas vi ju inte så ofta, kanske bara en gång varannan vecka.
Har funderat mycket på det här med att finskan inte är mitt modersmål eller känslospråk, och hur det kommer gå framöver. Just nu är det ju väldigt enkla ord, fraser och meningar jag pratar med dottern, och eftersom jag inte får nån respons av henne ännu vet jag ju inte hur mycket hon tar in. Men tänker hålla hårt på att hon ska lära sig finska från mig, och inte behöva kämpa sig igenom det i skolan, såsom sin far och många andra här i trakten. Vissa ord jag använder är nog svenska, t.ex. säger jag mamma ja pappa (inte äiti & isä), och många gånger blir det lite blandspråk, som "mamman golla tyttö" eller "papan söpö flicka". Sen huruvida jag fortsätter prata finska med henne ännu när hon blir större, det är en femma jag får ta tag i senare... Har också planerat att läsa finska böcker åt henne, samt att hon ska få titta på finska barnprogram om några år. Då tycker jag ändå att hon borde ha en ganska bra grund!
Summa summarum: Det är inte helt enkelt att hålla sig till finskan, då svenskan är mycket starkare och mer representerad i vardagen för mig. Men ändå går det betydligt lättare än vad jag hade föreställt mig, bara man håller hårt på det man bestämt sig för.. Och sen påminner nog Sebastian mig fort ifall jag svänger över till svenska med henne! Så va ska itt he vaar bra enno. Hoppas i varje fall på ett tvåspråkigt barn genom att göra henne denna "tjänst" redan från liten.
Intressant! Tack för svar.
SvaraRadera