Ensamheten

Här i dagarna har jag varit borta från jobbet i exakt fyra månader. När jag var och hälsade på häromveckan så frågade en av mina kollegor hur det går att vara hemma, om jag inte börjar vara uttråkad. Där och då var det väl inte så farligt, men nu kan jag nog säga att det börjar komma ikapp mig.. Från början har jag tänkt att jag ska återvända i jobb i augusti 2019, vilket alltså innebär att jag totalt sett ska vara borta från jobbet i 1,5 år. Tror nog inte jag kommer ändra mig på den punkten, i och med att jag vet hur det är när riktig små barn kommer till dagis.. Vill absolut inte sätta dottern i dagvård förrän hon är ett och ett halvt, och där med basta. Men nu har det nog slagit mig att det är ganska länge att vara hemma över ett år till. Åtminstone när dagarna ser ut som de gör för tillfället!

Det största "problemet" är väl egentligen ensamheten och bristen på social samvaro. Visst försöker jag träffa kompisar när det finns möjlighet, och hittar på olika sysslor och åker iväg på små utfärder nu som då, men det är ju absolut inte samma som förr. Jag menar, när ett butiksbesök är det mest actionspäckade som händer på hela veckan, så är inte ribban speciellt högt satt... Nu ska ni inte missförstå mig - jag älskar att vara hemma med lillan, och blir så glad när jag ser hur hon utvecklas för varje dag! Grejen är väl egentligen att jag känner mig så isolerad och att det inte finns nån som är i samma sits som mig. Det skulle ju redan kännas betydligt bättre om jag kunde umgås med andra mammor med barn i samma ålder om dagarna. För dom av mina kompisar som har barn så har ju redan hunnit några år på vägen.. Och de som inte har barn kan väl knappast orka lyssna på mitt prat om amning, bajsblöjor och sovrutiner... 

När vi var på föräldraförberedelsekurs i höstas så var det ingen annan än vi från Oravais på kursen. Har heller inte hört eller sett till nån annan här i byn som har en liten bebbe de är hemma med. Så ni förstår kanske min tanke där, visst finns det folk att umgås med, men då ska jag färdas en bit, eller så ska mina "barnlösa" vänner stå ut med allt babytjafs. Vilket ju inte känns helt rättvist! Skulle jag göra ett personlighetstest skulle det säkert visa att jag är mer introvert än extrovert, men samtidigt har jag alltid varit ganska social när jag väl kommer mig igång, eller så att säga blir varm i kläderna. Att bara sitta här hemma och pladdra med Eleonore har ju visserligen sin charm, men jag saknar nog vuxet sällskap många gånger. Känner mig väldigt ensam! Sen när Sebastian kommer hem på kvällen så far han helst till Kimo, eller sitter och spelar Playstation/knaprar på telefonen eller datorn.. Inte så mycket till sällskap, alltså.

Egentligen vet jag inte riktigt vart jag ville komma med det här inlägget. Kanske jag bara behövde skriva av mig lite, eller så kan det fungera som en efterlysning: Du, mamma i Oravais-Vörå-Maxmotrakten, som nyligen fått eller ska få barn - känner du för att hänga med någon likasinnad och snacka förlossning, mjölksura amningstoppar och barnkläder, så finns jag här i Oravais. Lovar att det inte blir många tysta minuter med mig, haha! Dottern kanske inte erbjuder så mycket leksällskap ännu, men åtminstone brukar hon charma med sina leende mörkbruna ögon.