Iväg till de evigt gröna ängarna

För exakt en vecka sen fick jag sorgliga nyheter, när Nina meddelade att "min" sköthäst Elli hade gått bort i kolik. Damen var visserligen hela 25 år, men ändå kom nyheten som en chock för mig. I nästan femton år hade jag suddat på längs vägarna och på ridbanorna tillsammans med henne. Hon började sin karriär i Nykarleby som ridskolehäst vid NURK. På den tiden var jag inte särskilt förtjust i henne, i och med att hon var väldigt oberäknelig och hade ett hiskeligt temperament. När Nina köpte Elli 2005 övergick jag rätt fort från att ha ridit gamla finnhäst/connemaradamen Billy till denna guldfärgade skönhet. Till att börja med tränade och tävlade vi väldigt mycket, både hoppning, fälttävlan och dressyr. Däremellan var vi ute i terräng och galopperade bort timmarna. När jag var som allra aktivast red jag 4-5 gånger i veckan, varav 1-2 ridpass var träning eller ridlektion.

Hösten 2009 var vi ute i terräng, och plötsligt började Elli halta och jag fick hoppa av och leda henne hem. Det var början på hennes sjukdom, som låg i hovarna. Vi vet väl ännu i denna dag inte riktigt var det började, men misstänker att hon haft fång som försvagat fötternas struktur. Vi försökte hålla upp träningen och tävlandet, men damen blev sig aldrig riktigt lik igen. Hennes fart och fläng byttes ut mot suckar och stönar och ömmande hovar under ridturerna. Våren 2010 slutade jag rida för instruktör, och efter det var Elli och jag mer eller mindre "on our own" ute på vägarna. Under åren har antalet riddagar per månad minskat drastiskt, av flera orsaker. Jag flyttade hemifrån, och hade inte längre två kilometer på cykel till stallet. Sen kom mina ryggproblem 2012, som ställde till väldigt mycket, och begränsade mitt ridande.

De senaste åren har jag varit ute med tanten kanske bara 1-2 gånger per månad. Och som den där förbenade hästen har testat mitt tålamod, alltså! Så envis, och alltid beredd att göra nästan vadsomhelst för att få sin vilja igenom. Lyckligtvis är jag minst lika envis, och efter att ha bråkat med varandra en stund så brukade jag nog för det mesta få sista ordet. På något konstigt vis hade hon alltid smält mitt hjärta innan vi var tillbaks i stallet. Tanten Surtant, som jag brukade kalla henne. Min älskade, älskade envisa Ellipellipäronboll, med de snällaste ögonen och de mjukaste hals-kramarna. Vet inte hur många timmar jag spenderat på ryggen hennes, tittande på de bästa öronen. Hur många kilometer vi nött längs Forsbyvägarna i Nykarleby. Alla världens problem blev genast så mycket mindre bara genom att lunka omkring i lugn och ro med henne. Vet inte hur många gånger jag gråtit, skrattat, varit rädd, ledsen, nervös, arg på den där ryggen. Men det har alltid känts bättre efteråt. Den bästa terapin en människa kan få är på ryggen av en häst, vågar jag påstå!

Och nu är hon borta. Det känns så konstigt, så tomt. Som om jag inte riktigt vet hur jag ska gå vidare med livet. Hon var ju en så stor del av mitt liv i så många år. Vill inte ens tänka tanken hur det kommer kännas när jag ska åka till stallet nästa gång, för att hälsa på, eller för att hämta hem mina saker. Vem är jag utan en ridhjälm på huvudet, egentligen? Trots att jag inte varit aktiv på många, många år, så finns det alltid där. Det sitter i ryggmärgen, det rör sig i blodet. Once a hästtjej, always a hästtjej. Oavsett vart livet för en.

Hoppas du har det bättre nu Elli, tillsammans med Billy på de evigt gröna ängarna. Du fattas mig <3