Dagen då livet börjar

Det känns fortfarande otroligt overkligt för mig att tre år av universitetsstudier passerat. Vet att det är en riktig klyscha, men det känns faktiskt som igår när jag stod där på scenen i Yrkes och fick min studentmössa och mina bagarpapper i handen. Tycker det var igår som jag och Belinda stod och målade staket i Jepo och Josse skickade åt mig att hon vet om en lägenhet i Jeppis. Tycker det var igår som jag och mamma och Kati shoppade hela bilen full på IKEA. Tycker det var igår som jag och Kalle sov första natten i vårt första gemensamma hem. Tycker det var igår som jag nervös trampade iväg till Paul Hallvarsgatan för första gången och satte mig i ett rum fullt med okända, nya människor.
Allt detdär känns inte så avlägset som det faktiskt är. Jag minns så väl dendär första dagen i skolan när vi fick massa info om vad universitetsstudier egentligen går ut på. Jag minns chocken när jag insåg att kanske dethär inte riktigt var vad jag hade tänkt mig att en barnträdgårdslärare behöver lära sig. Många hoppade av under åren och många lämnade uppgifter på hälft och hamnar att vänta till nästa vår. Många gånger har vi rivit hår och gråtit blod över alla uppgifter och andra diverse trubbel under åren. Ändå sitter jag här idag, med ett färdigt kandidatarbete i handen, ett intyg över två år som studentföreningsaktiv och ett intyg över ett års arbete inom studentkåren. Jag ser mina bruna ben och tänker på vår härliga studieresa till Kroatien, som efter många om och men blev riktigt lyckad. Jag tänker på alla de nya vänner jag fått under åren, vänskapsband som knutits för livet. Jag ryser vid tanken på att jag återigen måste lämna denna gemenskap vi stiftat in oss i, och alla sprids ut i olika delar av världen, väder för vind. Vi intalar oss att vi ska hålla kontakten, att vi ska träffas. Ändå vet vi alla att det aldrig blir som det varit. Som vår lärare sa, vi kommer aldrig att vara en grupp på dethär viset igen.
Och fastän det känns skönt att livet faktiskt börjar efter idag, efter vår dimission, efter att vi får våra betyg i handen, så känns det ledsamt. Och skrämmande. Och spännande, allt på en gång. Jag har sommarjobb och jag har arbete till hösten. Jag har en ny lägenhet där jag får bo med min andra hälft. Det är lycka som flyter runt i min kropp. Men samtidigt bränner tårarna i ögonvrån, tårar över allt jag lämnar bakom mig. Så många minnen. Så många härliga människor. Har utvecklats nåt otroligt under dessa tre år, på gott och ont, och det finns många mänskor jag har att tacka för det. Så tack, tack till alla er som följt mig under denna underbara resa som kallas studielivet. Tack för att ni blivit mina vänner. Jag hoppas att vi alltid ska hålla kontakten och berätta om hur det går och vad vi gör. Jag hoppas vi ska vara lyckliga. Det förtjänar vi.