När temperaturen sjunker utomhus, och det mörknar utanför fönstren, när sambons och dotterns snarkningar dovt smyger sig igenom sovrumsdörren, och dimman rullar in över åkrarna. När klockan återigen är halv tolv men jag bara inte kan förmå mig att gå och lägga mig, för att jag vet att jag ändå inte kommer somna på en lång stund. Då kommer den, den där klumpen som lägger sig som en sten över mitt bröst. En nattsvart dimma som sparkar ner mig från kanten jag står och balanserar på. En känsla av obehag, så stark att jag inte vet hur jag ska hantera den.
Jag har alltid varit en grubblare. Analyserat allt, in i minsta detalj, och sen lämnat att älta det som jag inte kan göra något åt. I vintras kände jag mig inte riktigt som mig själv, och den känslan har inte lämnat kroppen trots att ett halvt år redan passerat. Många säger att man blir förändrad sedan man blir förälder, och det kan jag nog skriva under på. Men aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat tro att ett litet barn, en mini-människa, kunde röra till så här mycket i grytan.
Från att Eleonore blev född har hon varit min mittpunkt, mitt centrum, det enda som i slutändan betyder något när det väl kommer till kritan. Även om hon många dagar drivit mig till vansinne med sitt beteende, eller när jag inte vetat vad det är hon vill, har jag aldrig, inte en endaste gång, känt att jag vill tillbaks till mitt "gamla liv". Det tog sin tid att komma in i hemmalunket, som en bekant så fint beskrev det, men när jag väl blev van hade jag svårt att se något annat framför mig. Rutinmänniska som jag är skapade vi snabbt våra egna rutiner, som sen efter en tid fick ändras enligt dotterns behov. Det har varit hon och jag, genom vått och torrt, varmt och kallt, lugnt och stilla.
Och nu står vi inför en helt ny vardag, en där vi inte längre ska vara tillsammans såsom vi varit i snart ett och ett halvt år. Jag vet inte ens hur jag ska börja beskriva hur det känns för mig. Den korta versionen är att det känns helt okej för mig att börja jobba igen; göra något annat om dagarna än det där vanliga diskandet, städandet och matandet - men att skon som klämmer är att jag ska lämna bort mitt eget barn för att sköta någon annans. Många har frågat mig hur vi ska göra med jobb och dagis, och en stor del har faktiskt blivit väldigt förvånade när jag berättat att vi börjar i augusti. En bråkdel har ifrågasatt varför jag sätter min stackars lilla 1,5-åring på dagis, medan några stöttat mig och sagt att det nog säkert blir bra för mig att få börja jobba igen. Men egentligen handlar det väl inte så mycket om vad andra tycker, utan hur det känns för mig.
Tro mig när jag säger, att om vi hade ett annat alternativ så skulle vi INTE sluta med denna hemma-vardag om lite mer än en vecka. Jag skulle ge vadsomhelst för att få stanna hemma med Eleonore ett år till! Men tyvärr är mina besparingar slut, huslånet måste jag börja amortera på i september, sambon är ingen ritch bitch, och hur vi än vrider och vänder på slantarna eller äter makaroner och havregrynsgröt, så får vi det inte att gå ihop. Jag måste helt enkelt börja jobba för att vi ska kunna leva som normalt folk igen. Och några pensionerade far- och morföräldrar som kan stanna hemma med barnet har vi inte, även om jag nog försökt lyfta på den stenen x-antal gånger också.
Visst, jag ska säkert ha fler barn, och det kommer antagligen fler mammaledigheter framöver. Men jag kommer, hur klyschigt det än låter, aldrig att få tillbaks den här tiden. Och det gör så ont i mig att tänka på just det! Vi har fått ta dagarna som de kommer, vi har tittat massor av tv, varit ute flera timmar per dag, vi har åkt iväg på shoppingresor, träffat kompisar, promenerat hundratals kilometer med vagnen, skrattat och gråtit och gnabbats om vartannat. Och jag har fullständigt älskat det här livet och den vardag vi byggt upp åt oss, Eleonore och jag.
Baksidan med att jobba på dagis är väl att jag vet hur det ser ut i praktiken, i verkligheten. På pappret kanske det räcker med två vuxna på tio barn, men sen finns det så mycket annat än just det där barnaskötandet och den pedagogiska biten man måste göra som dagispersonal. Och det är så lätt hänt att nån "glider emellan", och dagis blir en förvaringsplats i stället för en lärorik miljö. Kanske det är den värsta biten för mig, att jag är rädd att min älskade böna ska bli sittande i ett hörn för sig själv, och vara olycklig och gråta efter sin mamma. Visst, hon är absolut inte blyg och osocial, och jag tvivlar inte en sekund på att hon inte skulle trivas på dagis - sen när hon väl kommer in i det. Men jag vet att det kommer bli en jobbig första tid. Och jag önskar att jag kunde skjuta på det bara lite, lite till.
Vi kommer ju i alla fall att få vara hemma tillsammans en dag i veckan, eftersom jag ska jobba åttio procent. Men från att ha varit "ledig och hemma" 24/7 i ett och ett halvt år, till att ha tre dagar i veckan då man kan umgås och bara vara, ja ni hör ju själva. För att inte tala om hur jag ska hinna få nåt gjort här hemma!? Det är dock en helt annan historia... I varje fall så önskar jag de flesta dagar att det här ska vara en dålig dröm jag vaknar upp från, att det bara är några få dagar kvar av vår egen lilla saga. Hur ska jag kunna fokusera på jobbet, när det ända jag har i tankarna är hur mitt barn har det där hon är? Och snälla, kom inte och säg att jag har valt det själv, eller att jag kunde ha haft eget barn i min grupp om jag nu så gärna vill ha henne omkring mig. Som sagt, hade jag haft ett annat val skulle jag inte sitta här med tårarna brännande bakom ögonen igen en natt.
Jag har alltid varit en grubblare. Analyserat allt, in i minsta detalj, och sen lämnat att älta det som jag inte kan göra något åt. I vintras kände jag mig inte riktigt som mig själv, och den känslan har inte lämnat kroppen trots att ett halvt år redan passerat. Många säger att man blir förändrad sedan man blir förälder, och det kan jag nog skriva under på. Men aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat tro att ett litet barn, en mini-människa, kunde röra till så här mycket i grytan.
Från att Eleonore blev född har hon varit min mittpunkt, mitt centrum, det enda som i slutändan betyder något när det väl kommer till kritan. Även om hon många dagar drivit mig till vansinne med sitt beteende, eller när jag inte vetat vad det är hon vill, har jag aldrig, inte en endaste gång, känt att jag vill tillbaks till mitt "gamla liv". Det tog sin tid att komma in i hemmalunket, som en bekant så fint beskrev det, men när jag väl blev van hade jag svårt att se något annat framför mig. Rutinmänniska som jag är skapade vi snabbt våra egna rutiner, som sen efter en tid fick ändras enligt dotterns behov. Det har varit hon och jag, genom vått och torrt, varmt och kallt, lugnt och stilla.
Och nu står vi inför en helt ny vardag, en där vi inte längre ska vara tillsammans såsom vi varit i snart ett och ett halvt år. Jag vet inte ens hur jag ska börja beskriva hur det känns för mig. Den korta versionen är att det känns helt okej för mig att börja jobba igen; göra något annat om dagarna än det där vanliga diskandet, städandet och matandet - men att skon som klämmer är att jag ska lämna bort mitt eget barn för att sköta någon annans. Många har frågat mig hur vi ska göra med jobb och dagis, och en stor del har faktiskt blivit väldigt förvånade när jag berättat att vi börjar i augusti. En bråkdel har ifrågasatt varför jag sätter min stackars lilla 1,5-åring på dagis, medan några stöttat mig och sagt att det nog säkert blir bra för mig att få börja jobba igen. Men egentligen handlar det väl inte så mycket om vad andra tycker, utan hur det känns för mig.
Tro mig när jag säger, att om vi hade ett annat alternativ så skulle vi INTE sluta med denna hemma-vardag om lite mer än en vecka. Jag skulle ge vadsomhelst för att få stanna hemma med Eleonore ett år till! Men tyvärr är mina besparingar slut, huslånet måste jag börja amortera på i september, sambon är ingen ritch bitch, och hur vi än vrider och vänder på slantarna eller äter makaroner och havregrynsgröt, så får vi det inte att gå ihop. Jag måste helt enkelt börja jobba för att vi ska kunna leva som normalt folk igen. Och några pensionerade far- och morföräldrar som kan stanna hemma med barnet har vi inte, även om jag nog försökt lyfta på den stenen x-antal gånger också.
Visst, jag ska säkert ha fler barn, och det kommer antagligen fler mammaledigheter framöver. Men jag kommer, hur klyschigt det än låter, aldrig att få tillbaks den här tiden. Och det gör så ont i mig att tänka på just det! Vi har fått ta dagarna som de kommer, vi har tittat massor av tv, varit ute flera timmar per dag, vi har åkt iväg på shoppingresor, träffat kompisar, promenerat hundratals kilometer med vagnen, skrattat och gråtit och gnabbats om vartannat. Och jag har fullständigt älskat det här livet och den vardag vi byggt upp åt oss, Eleonore och jag.
Baksidan med att jobba på dagis är väl att jag vet hur det ser ut i praktiken, i verkligheten. På pappret kanske det räcker med två vuxna på tio barn, men sen finns det så mycket annat än just det där barnaskötandet och den pedagogiska biten man måste göra som dagispersonal. Och det är så lätt hänt att nån "glider emellan", och dagis blir en förvaringsplats i stället för en lärorik miljö. Kanske det är den värsta biten för mig, att jag är rädd att min älskade böna ska bli sittande i ett hörn för sig själv, och vara olycklig och gråta efter sin mamma. Visst, hon är absolut inte blyg och osocial, och jag tvivlar inte en sekund på att hon inte skulle trivas på dagis - sen när hon väl kommer in i det. Men jag vet att det kommer bli en jobbig första tid. Och jag önskar att jag kunde skjuta på det bara lite, lite till.
Vi kommer ju i alla fall att få vara hemma tillsammans en dag i veckan, eftersom jag ska jobba åttio procent. Men från att ha varit "ledig och hemma" 24/7 i ett och ett halvt år, till att ha tre dagar i veckan då man kan umgås och bara vara, ja ni hör ju själva. För att inte tala om hur jag ska hinna få nåt gjort här hemma!? Det är dock en helt annan historia... I varje fall så önskar jag de flesta dagar att det här ska vara en dålig dröm jag vaknar upp från, att det bara är några få dagar kvar av vår egen lilla saga. Hur ska jag kunna fokusera på jobbet, när det ända jag har i tankarna är hur mitt barn har det där hon är? Och snälla, kom inte och säg att jag har valt det själv, eller att jag kunde ha haft eget barn i min grupp om jag nu så gärna vill ha henne omkring mig. Som sagt, hade jag haft ett annat val skulle jag inte sitta här med tårarna brännande bakom ögonen igen en natt.
Ååh, förstår dig precis !! Jag är också dagistant och nu studerar jag samtidigt som jag är vårdledig (och har inget huslån) så jag har möjlighet att va hemma ett tag till men jag kommer så att känns precis lika dant nästa höst när det är vår tur! Kan knappt föreställa mig hur du känner ... och vet själv inte hur jag skall ta mig igenom det - fast man stöttar alla föräldrar på jobbet i vanliga fall men hur sjutton ska man själv klara det! Styrka till dig - vardagen förändras men oj vad ni ska njuta av era tre lediga dagar!
SvaraRadera