Att ta sig fram i Los Angeles

Nu är det ganska precis ett år sen jag rörde mig i Los Angeles, Kalifornien, och trots att jag flera gånger lovat att göra ett inlägg om hur man bäst tar sig fram där, har jag bara skjutit upp eller glömt bort det. Men nu så! Bättre sent än aldrig, brukar de ju säga.. Jag tänkte att det kanske är nån bloggläsare eller annars bara googlande svenskspråkig resenär som är nyfiken på hur man bäst tar sig fram i "The city of angels", och behöver min expertishjälp.

Jag var i Los Angeles i juli 2016, på semesterresa. Jag reste till största delen ensam, och vill nu dela med mig av mina bästa tips när det kommer till färdmedel. För ni anar inte hur stort LA egentligen är.. Till skillnad från t.ex. New York, där jag också spenderade några dagar under sommaren, fanns det inget logiskt sätt att ta sig fram i HELA Los Angeles. Just eftersom stället är så otroligt stort (1300 kvadratkilometer!) är det inte alltid helt lätt att veta hur man ska transportera sig från punkt a till punkt b enklast och framförallt billigast. De flesta som bor i LA har bil som de färdas med, och med så många som 4 miljoner invånare (nästan lika många som i hela Finland, haha!) kan ni gissa hur mycket trafik det finns i staden. Har aldrig någonsin i mitt liv varit med om att en sträcka på 25 kilometer tar 3 timmar att köra. Herregud, är nog det lindrigaste ordet jag har som beskrivning på trafiken därborta.

Nå, här kommer i varje fall mina bästa tips för att överleva i staden utan att helt tappa förståndet:

1. Ladda ner appen Citymapper. Hade ALDRIG klarat mig i Los Angeles utan den! Appen är väldigt enkel (och funkar i flera stora städer i hela världen): Du fyller bara i vart du ska, varifrån, och så får du en massa olika alternativ på hur du bäst tar dig från ett ställe till ett annat. Exempelvis om jag skulle ta mig från Venice Beach till Downtown Los Angeles så fyllde jag i det i appen medan jag hade tillgång till wifi på hotellet. Valde något av färdsätten, i detta fall buss, och satte igång. Sen kunde jag enkelt följa med hållplatser på bussen och hur länge det var tills jag skulle stiga av/byta, trots att appen inte längre hade wifi. Väldigt smidigt!

Googlad bild.

2. Hyr en bil. Om du bara har möjlighet: Skaffa hyrbil! Så mycket enklare att färdas när du inte behöver passa på bussar, metron, taxin osv. Framförallt tror jag nog det blir billigare i längden, om du/ni tänkt köra mycket. Som sagt, Los Angeles är stort, och vill du t.ex. ta dig från Hollywood till Santa Monica och därifrån till Disneyworld i Anaheim, så kommer du betydligt enklare undan om du har egen bil att glida runt med. Eller ja, stå i trafikstockning med... Vet faktiskt inte om jag skulle vara speciellt intresserad av att ensam köra omkring i LA, i och med att trafiken är ganska galen där. Men med sällskap kunde ju nån annan åtminstone agera skyltläsare!

3. Använd dig av lokaltrafik. Vet att det är enkelt att falla i "taxifällan" och alltid ta sig från punkt a till punkt b med hjälp av taxi. Men använder du den strategin i Los Angeles blir du nog ganska fort ruinerad. Bara att ta sig från flygfältet till Hollywood är t.ex. 15-20 kilometer, och tar flera timmar. Gissa vilken saftig taxisumma det landar på... Som jag redan nämnde så finns det inget logiskt system att ta sig genom hela LA, och då syftar jag på t.ex. en metro som tar dig till och från varje stadsdel. Jag provade på att åka metro några gånger, men skulle absolut inte våga mig på att försöka orientera mig från ena sidan av stan till den andra. Innebär en heeel del byten, och då gäller det verkligen att ha koll! Bussar finns det gott om, och dem undvek jag nog till att börja med, tills jag inte hade något annat val. Men med hjälp av Citymapper var det ändå relativt lätt att veta vilken hållplats man skulle gå till och i vilken riktning man skulle åka med bussen (det fanns säkert 100 olika bussar att välja mellan). 

Ett praktexempel på att det löns att åka buss i stället för taxi: När jag åkte från Downtown Los Angeles for jag via flygfältet till Venice Beach med  buss och Supershuttle-taxi. Det kostade mig ungefär 30 dollar. När jag nästa dag tog bussen från Venice tillbaks till Downtown kostade det 1,75. Sjukt! Så det gäller nog bara att lita på sig själv och framförallt våga prova på lokaltrafik.

4. Supershuttle till och från LAX. Det finns ett företag som heter Super Shuttle, som jag använde mig av både i New York och Los Angeles. De har blå minivans som de kör runt med, till och från flygplatsen. Enklast bokar man via nätet, men det går också att boka vid flygfältet. Dock får man kanske vara beredd på att vänta en stund i så fall.. Detta färdmedel är relativt billigt, runt 15-20 dollar trots att sträckorna kan bli rätt långa. Och så är det ju enkelt: Du säger bara vart du ska, eller varifrån om du ska tillbaks till flygfältet, du bokas in på en specifik shuttle, och betalar sen för den sträckan. Fördelen är att du åker från punkt a till punkt b utan större bekymmer, medan nackdelen är att det också ofta är andra med, alltså kan du behöva åka omvägar förrän du kommer till din destination. Använde mig av den metoden i början av min Los Angeles-vistelse, att jag alltid for via flygfältet, för att kunna ta en shuttlebus till min nästa destination. Lite råddigt och för det mesta en omväg, men åtminstone var det enkelt..

5. Ha tålamod! Har inget mer att säga på den punkten än att du behöver ett stort knippe tålamod med trafiken och färdsätten i Los Angeles! Om du tror att du ska förflytta dig en 5 kilometers sträcka på 5-10 minuter som i dina hemtrakter får du nog tänka om. Räkna med minst en timme! Speciellt under vissa tidpunkter på dygnet är det väldigt svårt att ta sig fram. Rusningstid är en mardröm, så undvik att sitta i bil då.. 

Och det var mina fem bästa Los Angeles-tips. Hoppas nån åtminstone kan få nytta av dem!

USA-resan, plus och minus

Nu när jag varit på resande fot igen kom jag onekligen att tänka på min resa till USA i somras. Många känslor som återvände när jag -igen- ensam satte mig på flyget med en ny slutdestination i sikte.. Trots att en hel del tid passerat sen jag kom hem, kan jag ibland få flashbacks av resan i olika former. Ni vet, bilder, dofter, specifika maträtter eller livsmedel som påminner mig. Och när jag stod på flygfältet i Manchester och plockade åt mig lite presenter hem i form av choklad, så vällde en känsla över mig. Det var inget mer än att jag tog i en påse med Hershey's choklad, den där Cookies n Cream jag bloggade om förra veckan, min favorit där i det förlovade landet. Och plötsligt var jag tillbaka i tankarna...

Vilket sen ledde till att jag insåg att jag helt och hållet glömt att blogga om vad som var bäst kontra sämst med hela resan. Men ni vet ju hur man säger, bättre sent än aldrig! Here it goes:

+ Människorna. I USA är de flesta vänliga och tillmötesgående, de vill hjälpa dig så gott det går, de hälsar alltid och frågar för det mesta hur det är, varifrån du är, vart du är på väg osv. De känns genuint artiga och intresserade! Till skillnad från människorna i Finland som stirrar ner i marken för att undvika konversationer... Vet inte hur många gånger jag hade en konversation med en vilt främmande människa, och kom på mig själv med att prata om allt mellan himmel och jord. Dessutom behövde jag aldrig fundera på om jag kunde fråga efter hjälp med t.ex. vägbeskrivningar, det fanns alltid nån som åtminstone försökte och framförallt ville hjälpa mig.

+ Vädret. Under mina fem veckor i USA tror jag att det var mulet eller regnade totalt två (hela) dagar. Förstås var det ju sommar, så i de flesta delstater var ju vädret som allra bäst just under tiden jag befann mig i landet. Det var varmt och skönt, både på dagen och kvällen, och man behövde inte fundera på ifall man hade för lite kläder på sig. När jag åkte till Grand Canyon såg jag mörka moln och regndroppar för andra gånger på hela resan, och blev till och med tvungen att köpa en till tröja, eftersom jag blev så överraskad av vädret.

+ Natur och landskap. En av de absolut bästa sakerna med att resa runt i USA är förändringen i landskapen och naturen. Bara för att du kör över en delstatsgräns kan naturen vara heeeelt annorlunda! Vädret likaså (+45 och gassande sol i Las Vegas, Nevada, och i granndelstaten Arizona var det +20 och regn). Med Trek America bilade vi från New York i öst till Los Angeles i väst. På den sträckan såg jag allt från granskogar till palmer, berg och öken, floder och hav, prärie och åkrar så långt ögat kunde nå, skyskrapor och indiantält och allt däremellan. Och för att inte tala om hur olika byggnaderna var i delstaterna! Jag som är intresserad av hus och hem spenderade mycket av biltiden med att titta på de förbipasserande husen. Och att det i ena stunden kan vara platt och grönt överallt, och en timme senare är det enda du ser genom bilfönstret den karga prärien med sina torkade grässtrån och ensliga berg i bakgrunden.

+ Vattnet. Att man kunde dricka det amerikanska vattnet sparade mig väldigt många dollar i dryckeskostnader! De första dagarna i New York köpte jag vattenflaskor på butik och funderade hur i all sin dar jag ska orka släpa på vattenflaskor hela resan.. Sen berättade vår Trek America-tourleader att det går hur bra som helst att dricka kranvatten, och så gjorde jag inte annat under resan. Vattenälskare som jag är var jag väldigt nöjd över detta! Annars hade det nog blivit dyrt om jag blivit tvungen att köpa 3-5 liter vatten varje dag...

+ Upplevelserna. Vet inte hur jag ens ska börja förklara hur mycket jag hann se, göra och uppleva under mina fem veckor på resande fot. I och med att USA är ett så stort land är möjligheterna till att uppleva nästan oändliga.På två dagar kunde jag ha gjort eller sett något man hemmavid vanligtvis kanske skulle göra på ett år. Här finns det något för alla, oavsett vad du är intresserad av att se eller göra. Gå på bio, åka på whitewater-rafting, klä upp dig till 1800-talsdam, gå på nöjesfält, spela paintball, gå på museum, besöka en djurpark, se ett vattenfall, simma i havet, bestiga ett berg, äta maträtter ur världens alla hörn... Det mesta går nog att fixa på de flesta ställen i USA!

+ Tidseffektiviteten. Trots att dygnet bara har 24 timmar kan man klämma in rätt mycket "se och göra" på den tiden. Fördelen med att åka på en färdigt planerad, organiserad resa är absolut att någon som känner till landet och områdena man besöker har tänkt ut sevärdheterna och händelserna för dagen. Ibland tänkte jag på kvällen när jag gick och lade mig att normala mänskor aldrig ens under en tioårsperiod skulle ha hunnit se och göra så mycket som jag gjort på bara en dag... Ni vet, gå på cowboybar, hänga på stranden, fotografera björnar i en nationalpark, sånt.

- Matkulturen. Det är tyvärr sant att skräpmat är "nationalmat" i stora delar av landet. Det var inte på många ställen jag kände att jag var speciellt hälsosam under min resa.. Frukosten bestod oftast av vitt bröd och flingor, lunchen var kanske frukt,yoghurt och smörgåsar i någon form. Till middag eventuellt hamburgare, och däremellan väldigt mycket snacks i form av chips, choklad, läsk osv. Givetvis finns det alltid hälsosammare alternativ om man försöker anstränga sig lite, men i det stora hela bestod min kost av ovanstående saker en helt vanlig dag. Inte konstigt att jag gick upp sex kilo...

- Ensamheten. Det allra värsta med min resa var nog ensamheten som ibland kröp sig på. Så länge jag var med Trek America-gänget var det en lite annorlunda ensamhet, kanske snarare ett utanförskap i och med att jag var den enda som inte var från Storbritannien i sällskapet. Men sen när jag stannade kvar de sista två veckorna kände jag mig väldigt ensam och utlämnad. Tanken var ju från början att vi skulle ha varit två, och det gjorde sig nog påmint väldigt många gånger.. Visst lärde jag mig mycket och fick lita på mig själv, men det hade nog varit trevligare att exempelvis gå på casino i Las Vegas om jag haft nån att umgås med.

- Att ta sig fram. I och med de stora avstånden i USA är det nästan omöjligt att ta sig fram om man inte har bil. Åtminstone om det handlar om en roadtrip, eller om du vill komma dig till olika sevärdheter i större städer. Los Angeles var en jävla mardröm. Vet att jag lovat att skriva ett skilt inlägg om hur man tar sig fram där enklast, och nu inser jag att det inlägget fortfarande ligger i utkastet... Hur som helst så skulle jag rekommendera att ha bil om du vill se och uppleva maximalt. Avstånden ser så korta ut på kartan, men i verkligheten var det t.ex. inte så värst kort promenad genom halva Central Park i New York, eller den där korta sträckan att köra mellan Chicago och Badlands, som nästan tog två dagar...

- Beskattningssystemet. Inget pris är vad det utger sig för att vara i USA, kom ihåg det! Står det exempelvis att en ask med jordgubbar kostar 2$ på Walmart, så ska du vara beredd att den i slutändan kan bli 3 dollar. Eller att en hamburgarmåltid på Mäccen kostar 2,50, snarare blir den 3,45. Varför? Jo, för att de lägger skatt på allt. Här i Finland är ju skatten (moms, alv) inräknad i priserna, men så är inte fallet i USA. Sen förväntas man betala dricks för det mesta också. T.ex. om din restaurangmat blev att kosta 34 dollar så hör det till att ge cirka 10-20% dricks på det. Alltså kan du sist och slutligen betala 40 dollar för ditt restaurangbesök. Och sen ska vi inte ens gå in på hur förvirrande det är när det inte funkar riktigt lika på alla ställen... Fick lära mig att vissa kassabiträden absolut inte vill ta emot dricks, medan en guide på en redan betald tur blir väldigt sur om du inte ger dricks. Man får helt enkelt lära sig hur systemet fungerar!

- Uppkopplingen. Telefonnörd som jag är var jag väldigt besviken över att uppkopplingen var så dålig som den var i ett så modern och "hippt" land som USA. Dagens melodi är ju att du ska vara anträffningsbar och uppdatera på sociala medier under alla dygnets timmar. För mig kändes det speciellt viktigt att ha tillgång till internet för att kunna pejla läget hemmavid, samt uppdatera med bilder och text till både Instagram och bloggen. Ibland hade vi tillgång till wifi hela dagen, ibland bara några minuter. Vi hade ett portabelt wifi i vanen, men det funkade sällan speciellt bra.. Ute i bushen nära Yellowstone var det så dålig uppkoppling att inte ens operatören på telefonen fungerade. Aldrig har jag varit så frustrerad över att inte kunna skicka ett vanligt, hederligt sms! 

- Användningen av kreditkort. Något jag fick lära mig den hårda vägen (två gånger!) var att amerikanerna endast använder kreditdelen på sina bankkort. Själv har jag ett debit-creditkort, där jag ytterst sällan använder kreditdelen av kortet. I USA kunde jag inte ens välja om jag ville ta ut pengar/reservera hotell/betala restaurangbesöket med debit eller credit, utan det for automatiskt på credit. Vilket resulterade i att jag for över kreditgränsen och inte kunde använda kortet alls... Så ifall ni är på väg till USA rekommenderar jag er att höja på kreditgränsen, hålla koll på den, och ha med kontanter eller ett reservkort (Electron som ju endast är debit funkade på de flesta ställen) hela tiden.

- Pressen att dokumentera allt. När man åker iväg på en "once in a lifetime-resa" sådär som jag gjorde, så kände jag hela tiden en press att jag borde fotografera, filma och skriva upp allt jag gör, ser och upplever. Både för mig själv att komma ihåg senare i livet, men också för att uppdatera sociala medier. Minns att jag hela tiden tänkte att jag borde vara en bläckfisk, när jag balanserade mellan systemkameran, kameran i telefonen och GoPro-kameran. Ibland hann jag knappt ta in omgivningen, för att jag hade så full show med att dokumentera... Blev också väldigt besviken när jag kom hem och vi tittade mina filmerier från resan, och Basti suckade "had it do filma namejr än såde?? ja sko jo ha vila si na från all ställ do had vari på"....... Blev väldigt ledsen efter allt mitt kämpande. Så ifall ni åker iväg, sug hellre in omgivningen än att springa omkring med kameran i högsta hugg! Det är väl ändå du som ska njuta av resan, och inte dom där hemma.

Okej nu blev det ju rätt många negativa saker, och det var ju inte riktigt meningen.. Måste väl klargöra att de positiva sakerna absolut väger över. Alla gånger! Och jag skulle helt klart rekommendera er att göra samma resa som jag gjorde, dock kanske de sista veckorna kunde göras lite annorlunda... Tycker att jag fick se och göra så många nya, intressanta, roliga och spännande saker att det räcker för en hel livstid. Och minnena från resan är något jag kommer bära med mig i hjärtat tills den dagen jag dör. Givetvis hoppas jag att jag nån gång i framtiden har tid och möjlighet att se resten, men om inte så känner jag mig åtminstone väldigt nöjd med det jag sett och upplevt av USA hittills!

Vill ni läsa mer om min USA-resa kan ni göra det i bloggarkivet här till vänster, under juni och juli månad.

USA-resan, en sammanfattning

Jag vet att jag har hållit er på linan en stund nu med min sammanfattning från USA-resan. Men vet ni, jag väntar fortfarande på att det ska slå till på nåt vis, vad jag har gjort i sommar. Fast det verkar som om det inte gör det, så nu kör jag... Känns som om det var igår jag åkte, men ändå som en evighet sen. Så hur börjar man sammanfatta en resa som varade i fem veckor, som bjöd på så många nya upplevelser, som lät tankarna flöda konstant, och som säkert på många vis förändrade den jag är?

För att göra det enkelt gör jag så här:

I slutet av juni hoppade jag på ett flygplan som tog mig från Vasa till Helsingfors till New York. Jag hade aldrig varit i New York tidigare, jag kände ingen där. Spenderade ändå två dagar för mig själv utan större problem. Tisdagen den 21.6 marscherade jag iväg till ett hotell och mötte upp med ett glatt gäng som jag sen spenderade de kommande tre veckorna med. Vi åkte från New York till Los Angeles genom USA:s norra delstater. Går inte ens att beskriva hur mycket vi såg, gjorde och upplevde under de 21 dagarna vi var ute på vägarna. Får tacka Trek America ödmjukast för den perfekta reseplanen! Den 11.7 var dagen då jag skulle stå på mina egna ben i 12 dagar, och verkligen visa vad jag går för. Jag hann t.ex. turista i Los Angeles, Las Vegas och Grand Canyon. Och det var inte ens något som riktigt sket sig. Helt otroligt! Den 23:e juli var dagen jag väntat på men samtidigt gruvat mig för, det var dags för mig att åka hemåt.

När jag väl kommit hem väntade jag på en slags tomhetskänsla, som skulle uppstå efter resan. En längtan att åka tillbaka, en sorg över att vara tillbaks i den tråkiga vardagen. Men i stället var jag bara lycklig över min upplevelse, stolt över att jag vågat, och glad över att vara hemma igen. Visst känns det konstigt när jag tänker på att jag bara för några veckor sen satt på ett casino i Las Vegas och matade in dollarsedlar i hopp om att kamma hem storvinsten... Eller att jag faktiskt gått på Hollywood Walk of Fame. Suttit på kanten vid Grand Canyon och blickat ut över världen. Sett en riktigt björn, i det vilda, vid Yellowstone. Stått upp på toppen av Rockefeller Center och sett Central Park uppifrån. Och att jag gjort allt detta, ensam, utan någon att ta stöd av.

Det känns egentligen helt overkligt, allt det där. Som om nån annan gjort det. Men sen har jag alla bilder och alla små reseminnen här hemma, som påminner mig varje dag om vad jag gjorde. Det sätter alltid ett leende på mina läppar, och jag vet att jag aldrig nånsin skulle göra det annorlunda. Visst hade det varit trevligt att ha resesällskap de övriga två veckorna utöver Trek America-resan. Men jag tror att det stärkte mig och lärde mig mycket om mig själv att behöva göra och uppleva allt själv. För om det är något jag tog till mig under mina fem veckor i USA så är det vikten av att vara självständig och säker på sig själv här i stora vida världen. Att våga gå utanför sin bekvämlighetszon. Prata med okända människor. Prova på nya saker. Och försöka fånga det fina i varje dag.

Ett bästa/sämsta sakerna med resan-inlägg är också på kommande snart!

Sista dagen i Los Angeles

Man borde väl inte tro på skrönor och rykten och spökhistorier, men visst var det lite spännande att övernatta i ökända f.d. Hotel Cecil... Sov faktiskt inte speciellt bra, väntade bara på att se ett spöke bredvid sängen, eller något annat märkligt. Haha! Lite besviken faktiskt att inget hände, bara i mina drömmar...

Steg upp vid niotiden. Duschade, gjorde mig i ordning, packade väskorna, åt frukost.. Checkade ut, men lämnade väskorna vid hotellet, och begav mig ut på Downtown Los Angeles' gator. Dagens mission var att hitta en tatueringsstudio! Och efter lite sökande hittade jag, på andra försöket, en som hade öppet och var redo att ta emot mig. Berätta min idé, killen ritade ihop det, och så var det bara att sätta igång. Förutom att mitt kort inte funkade och jag inte fick ut några pengar från automaten... Sprang omkring i området en bra stund och sökte en ATM som skulle ge mej mina pengar, men nej. Fick till slut gå tillbaks till hotellet, ta mitt electron-kort ur reservplånboken och ta ut där via. Suck alltså! Grejen är den att i USA använder de mest kreditkort, med betoning på kredit.. Alltså sätter de i princip allt på credit, om man inte specificerar att man vill ha på debit-delen av kortet. Så det som hänt var alltså att jag kommit upp till min kreditsumma, och därför ville inte automaten ge mej några pengar, eftersom det inte går att välja att ta ut på debit. GAH.

Nå, kom mig tillbaks till tatueringsstudion, Tinta Rebelde Custom Tattoos, och fick vänta en stund för att en annan kund hunnit in emellan.. Är det inte typiskt så säg! Tur att jag inte hade bråttom nånstans. Men sen när tatueraren, Ray, väl började på så gick det minsann undan. På ungefär en halvtimme hade jag en sprillans ny tatuering på låret! So excited. Stannade till vid en vietnamesisk restaurang, Blossom, på vägen till hotellet och åt lite lunch. Behövdes verkligen efter förmiddagens stressmoment! På hotellet tog jag ut mina väskor, gjorde lite research om hur jag skulle ta mig till nästa hotell, och gav mig sen iväg. Ska skriva ett skilt inlägg om att ta sig fram i LA i nåt skede, lovar..

Promenerade först cirka 10-15 minuter till en hållplats, där jag fick vänta nästan lika länge på en buss som sen tog mig till en plattform mitt ute på motorvägen, därifrån jag åkte hiss upp till metron. Några stopp med metron och sen var det bara att ta tjuren vid hornen och promenera cirka 1,5 kilometer till hotellet. Varmt var det, och jag hade lejdon på mina väskor. Men fram kom jag till slut, svettig som tusan... Bara att inkvartera sig och börja på med projekt packa om väskorna då! Hade faktiskt sett framemot just det projektet ganska länge, och det kändes så bra när det blev gjort. Tog en snabb dusch och gick sen några kvarter och beställde med mig en pizza till hotellrummet. Så blev det bara middag och musik i sängen då för att trötta ut mig så jag skulle komma mig i säng tidigt och orka upp följande morgon - iväg mot flygfältet 4:05, zzz...

Stay on Main. Riktigt bra hotell, trots alla rykten om stället!

I väntan på min tur...

... lika mycket nervös som uppspelt! Första tatueringen på 3 år.

Och där satt den då, min femte tatuering, och ett minne från denna resa jag gjort. Så nöjd!!!

God wook med ris, grönsaker, räkor och kyckling.

Alla älskar att packa..

Pizza Hawaii från Piara Pizza i Inglewood, rekommenderas om ni är i området..

Tillbaks till LA

Torsdag, och det var dags för mig att säga adjö åt Las Vegas. Tillbaks till Los Angeles och lite mer normal temperatur.. Tog en taxi från hotellet till Greyhound-stationen vid elvatiden. På bussen mellan tolv och halv sex ungefär. Inte mycket intressant att berätta, satt mest och funderade och beundrade landskapen, sov lite.. En paus på McDonald's, annars raka spåret. Sista gången längs vägarna i USA för min del, på vem vet hur länge... Åtminstone är jag säker att jag ska återvända i nåt skede!

Steg av vid Greyhound-stationen och tog buss nummer 60 och kom mig efter en en minuters promenad till mitt hotell, Stay on Main. Ganska bra planerat, om jag själv får säga det! (fast jag inte alls hade kollat var i downtown stället var på förhand). Ni ska förresten inte googla på detta hotell, eller Hotel Cecil som det hette tidigare. Kalla kårar och skräckhistorier. Checkade in i ett hostel-rum med sex sängar, men jag var den enda i rummet. Tog en snabbdusch, googlade lite, hoppade i fräscha kläder och begav mig sen på äventyr - dags för bio!

Tyvärr väntade jag på en buss som inte ens existerade(?), och klockan tickade, så det slutade med att jag fick ta en taxi till biografen. Nå, lite sved det ju att betala 15 dollar för nåt jag kunde ha fått för 1,75, men har man inte tid så.. Kvällens filmval blev Ghostbusters i 3D. Måste säga att jag tyckte det var en riktigt bra film! Fast jag inte hade så stora förväntningar. Popcorn till middag var ju också en hit, hehe.. Fick vänta cirka tjugo minuter på bussen som sen tog mig nästan ända tillbaks till hotellet.

Till min stora förtjusning hade en flicka från Arizona inkvarterat sig i rummet, så det kändes lite bättre med alla spökhistorier i bakhuvudet...

LV - LA.

 Fräschaste hostelrummet hittills, skulle jag säga!

 FINT.

 Downtown LA.

5/5 - I'm coming home

Fem femtedelar idag, och cirkeln är sluten. Fem veckor har jag varit borta hemifrån. Trettiosex dagar. Känns overkligt att det är fem veckor sen jag flög iväg till New York. Overkligt att det är så länge sen vår trek började. Tiden har gått så otroligt fort, och jag har hunnit se och uppleva så himla mycket. Men samtidigt känns det som evigheter sen jag åkte iväg. Jag har haft bra dagar och jag har haft dåliga dagar, men mestadels har jag verkligen trivts och verkligen sugit in allt omkring mig. Jag har aldrig ångrat att jag åkte, men däremot har jag nog tvivlat en eller femton gånger på längden på min resa...

Idag har dagen kommit då jag påbörjar min resa hemåt. Hemresan, som jag räknat ner för varje dag, i fem veckor. Säg vad ni vill, men borta bra, hemma bäst stämmer nog för mig! Som jag har saknat min egen säng, min egen soffa, mina egna saker. Ja, bara det faktum att ha kläderna i ett klädskåp och inte i två reseväskor som man ska släpa med sig överallt... Riktig mat, att bara ligga och göra ingenting och inte behöva ha dåligt samvete för det, Fazers choko, kolla serier en hel dag, balkongmysa, ja listan på saker jag saknat kan göras oändlig. Men allra mest har jag förstås saknat er, människorna i mitt liv, som bara väntat och väntat (hehehe) där hemma. Ni har funnits med mig i tankarna varje dag.

Men nu händer det alltså - I'm coming home! När ni läser detta sitter jag redan på ett flygplan hem, hoppeligen... Hemresan började idag, lördag morgon, 6:15 vid LAX flygfält. Flyger till JFK i New York (cirka 5,5 h flygtid och genom tre tidszoner, alltså + 3 h), tre timmars väntetid då jag ska hinna hämta ut min väska, byta terminal och checka in väskan igen, och så flyger vi iväg mot Helsingfors 17:40 (cirka 8,5 h flygtid och genom sju tidszoner, alltså + 7 h). Landar i Helsingfors på söndag morgon vid åttatiden. Tyvärr måste jag vänta hela sex(!) timmar på flygfältet i Vanda innan jag får boarda planet till Vasa. Men den som väntar på nåt gott.. Då återstår cirka en timmes flyg och så är jag så gott som hemma! Om allt går som planerat borde jag alltså stiga in genom min egen dörr ungefär klockan fyra imorgon på eftermiddagen.

Wish me luck and see you soon...

Hoover dam, Route 66 & Grand Canyon

Onsdag, och det var dags för mig att göra en avstickare från Las Vegas till... Grand Canyon! Som jag väntat alltså. Hade bokat med Grand Adventures Tours, en tur som hette Sunset Tour. Vi åkte iväg vid halv tiotiden på morgonen, och var tillbaks i Las Vegas halv ett på natten. Det blev alltså en heldag, både längs vägarna och vid Hoover Dam, Seligman (Route 66) och Grand Canyon. En riktigt lyckad tur, som jag varmt rekommenderar!

Vi började morgonen med ett frukoststopp på McDonald's. Jag menar, vad annars i Amerika... Körde sen vidare till Hoover Dam, där vi tog en snabb fotopaus. Blev lite besviken när vi inte fick gå till själva dammen, utan var bara på "översiktsplatsen". Men såde ere! Körde vidare till Seligman, Arizona, där vi fick beundra lite av den legendariska sträckan på vägen Route 66. Häftigt! Gick in i några souvenirshoppar innan vi färdades vidare längs vägarna, som numera var riktigt regniga! Vet inte när jag senast skulle ha sett moln faktiskt... Och temperaturen var betydligt behagligare än i Las Vegas, ska jag berätta för er. Nu gick det att andas!

 Frukost på Mäccen, why not..

 Hoover dam.

Cheese! 

It's raining!? Mina medresenärer var ett 34-40 års par från Canada, och en mamma och hennes dotter från Pennsylvania. Vår tourguide och chaufför hette Ben.

 Get your kicks on Route 66...

 Om det är nåt jag lärt mig här i USA så är det att ta selfies med olika sevärdheter... HAHA.

 

 Sido Bärgarn! Från Blixten McQueen-filmerna..

 

 

Mörka moln kantade staden..

Elvis!

Temat i staden var nog klart och tydligt bilar..

Från Seligman styrde vi kosan mot Grand Canyon då. Totalt tog det ungefär fem timmar att ta sig dit från Las Vegas, men då gjorde vi också ganska många stopp så det tog betydligt längre (var framme runt kl 16). Och vad ska jag säga om Grand Canyon då? Går verkligen inte att beskriva. Vet att det inte finns några bilder som gör stället rättvisa, men har ändå valt ut en hel drös åt er, varning för bildbomb.. Tyvärr var det ganska dåligt väder, det regnade inte, men var mulet och kallt. Fick till och med köpa mig en huppari för att jag frös så, haha. Lite kontrast att komma från 45-gradiga Las Vegas till ungefär 20 grader i Grand Canyon.. Jeez så fort man vänjer sig alltså. Nå, utan desto mer förklaringar så for vi till Grand Canyon, vi gick en kort promenad, och sen väntade vi på solnedgången, som skedde 19:40. Ungefär så! Och efter det var det raka spåret tillbaks till LV, bara en kort pisspaus längs vägen.. Gick på ungefär 4,5 timmar!

Orkar inte sortera bilderna, för att de är så många, så här kommer först bilderna från min telefon:

Såg en elk!

Man kände sig ganska liten i världen stående där på kanten...

Jaja, e ska jo nåo var en selfie!

Kamerabilder nedan:

Här promenerade vi, cirka 2-3 kilometer totalt.

On the edge of the world.

Ser ni stigen där till vänster? Där brukar folk faktiskt gå.. Det tar 4(!) dagar att gå från South Rim, där vi var, till North Rim av Grand Canyon.

Miniatyrmodell. Minns inte exakt hur stort Grand Canyon är, men skulle det kanske kunna vara 11 mil från kant till kant..?

Äntligen började solen visa sig lite!

Små små människor...

Så vackert att se klipporna ändra färg med solen.

Nu är det dags!

Good night!

Och en sista selfie innan det blev mörkt.