Fart på fläsket - en sorglig historia

Jaa-a var ska jag börja.. Ni som hängt med här i bloggen många år (min blogg fyller faktiskt 10 år till hösten!) har säkert läst er alldeles trötta på mina utsagor om min vikt och träning. Jag brukar säga att min stora kamp här i livet är mot vågen, och det kommer jag nog aldrig komma ifrån, hur jag än försöker. Det går i vågor det där, hur mycket jag bryr mig om min vikt och mitt utseende. Ibland har jag "ätar-perioder" då jag struntar i vad jag stoppar i mig och ser ut därefter, eller sen är jag djupt insjunken i träningen och fokuserar mest på det. Så har det varit många gånger, och kommer troligen också bli i framtiden.

För tillfället lever jag i småbarnsbubblan, och alla som är eller varit i samma sits vet säkert att man sällan har tid att sätta sig själv i första rummet med en liten krabat (eller flera!) hemma. Ni kan säkert därför gissa att jag det senaste året inte brytt mig det minsta i vad jag ätit, och rört på mig alldeles för lite. Så länge jag ammade kom jag undan med att äta en bulle här och en chokladplatta där, men i november när vi slutade märkte jag snart att kläderna började strama. Försökte komma mig ut på dagliga vagnpromenader, och hade zumba samt jumppa en gång i veckan. Alltid blev det ju inte till nåt med mina träningspass, och hade jag fortfarande fört matdagbok, hade det nog varit så många röda streck (de som inte vet vad jag pratar om: förr skrev jag matdagbok och alla fusk, t.ex. godis, pizza etc., strök jag under med en röd penna) att ögonen gått i kors.

Här i slutet av vintern/början på våren gjorde jag det stora misstaget att ställa mig på en våg. Först hemma hos mina föräldrar, och när jag inte trodde att siffran jag såg på vågen stämde, måste jag också prova hos en kompis. Hur jag än ville tro att båda vågarna hade fel så fick jag ta och rannsaka mig själv lite: Hur i hela friden hade jag kommit mig hit? Sen november hade jag gått upp ÅTTA KILO, vilket ju borde ha varit en siffra som skulle gå neråt på vågen i stället, då jag redan före graviditeten klassades som sjukt överviktig enligt bmi (vilket förresten är värsta hästdyngan jag vet, parentes..). Jag stod och tittade på min spegelbild i en helkroppsspegel och ville nästan spy av vad jag såg, jag som hade lovat att aldrig släppa mig så där tjock igen, som jag var 2008. Och nu vägde jag tio kilo mer än då!

Eftersom jag har världens sämsta självdisciplin visste jag att det inte funkar med några "jag ska försöka minska på portionerna" och "bara en godisdag i veckan"-snack, nej, jag hittar alltid på ursäkter för att ändå få trycka i mig det jag är sugen på, när jag är sugen på det. Nu var det dags att ta i med hårdhandskarna och bryta mitt sockerberoende och våra gräddiga, feta matvanor en gång för alla (eller för den här gången i varje fall... känner ju mig själv allt för väl!). Så jag beställde ett träningsprogram riktat till mammor från FitFarm. Ett sex veckors program med både träningspass och diet. Och nu så här efter första veckan tänker jag - varför har jag inte gjort det här tidigare? Känner mig redan mindre uppblåst, kläderna spänner inte lika mycket, och jag är inte ens sugen på något gott. Behöver inte gå hungrig heller, utan får nog äta ganska vanlig mat. Kan göra ett skilt inlägg om min diet/träning ifall nån är intresserad, annars blir den här novellen en hel bok...

Nåväl, den sorgliga historien om min kamp mot vågen kommer nog aldrig ta slut, men åtminstone dessa fem återstående veckor ska jag kämpa hårt för att tappa de där extra kilona som kommit sen november. Sen får vi se hur motivationen är om det lossnar ännu mer, vilket absolut inte skulle skada. Wish me luck!

Den här bilden är tagen för ganska exakt 10 år sen. Här väger jag nästan 30(!!!) kilo mindre än jag gör idag. Ändå var jag inte nöjd med mig själv vid den tidpunkten, så min fråga är - kommer jag nånsin bli nöjd?