Uneton

God afton från mitt hörn av soffan. Här ligger jag för mig själv i vardagsrummet medan sambon och barnet ligger och snarkar på andra sidan väggen, trots att klockan redan är elva. Den korta förklaringen är att jag väntar att håret ska torka lite efter att jag duschat, och att jag ska öppna några potentiella Black Friday-flikar inför i morgon (sorry not sorry). Men vill ni ha den riktiga versionen - ni vet, som när folk frågar hur man mår och man bara svarar "bra" för att det är enklast, trots att man egentligen har en halv livshistoria att dra - så ska jag berätta för er.

Ni kanske minns det här inlägget jag skrev för bara några veckor sen? Nå efteråt fick vi några bra nätter, några helt okej nätter, och några toppennätter. Men nu har det tyvärr svängt igen.. Hela den här veckan har dottern sovit så oroligt och dåligt, och ni kan säkert räkna ut att mamman är tröttare än tröttast. Visserligen har hon somnat bra om kvällarna, vid sedvanliga 20-20:30, och vi har stigit upp runt klockan 8-8:30, alltså ganska exakt tolv timmars natt. TRODDE NI JA!

Ett exempel från i förrgår: Mamman går och lägger sig vid tio. Barnet gråter efter tutten (alltså nappen) 22:30. Mamman stiger upp, sätter i nappen, och försöker sen somna om när barnet tystnar. Barnet gråter efter tutten 23:15, upprepa föregående punkt. Mamman håller precis på att somna.. när barnet gråter efter tutten 0:00. Detta upprepas fram till klockan 2:15 då barnet plötsligt är klarvaket och vägrar somna om. Eftersom barnet numera vägrar att ta bröstet ens på natten/morgonen, får mamman snällt stiga upp och värma en mjölkflaska. När barnet är mätt och tyst lägger mamman ner barnet i sängen och pustar ut för att det somnade. I tio minuter. Sen börjar barnet prata, svänga sig, kika ut mellan spjälorna, för att till slut börja gråta. Mamman tar barnet med sig i sängen. Barnet somnar.. trodde mamman. Klockan fyra på morgonen slutar barnet "jykla" och somnar till slut. Mamman ligger på helspänn och funderar när nästa katastrof kommer, vilket resulterar i att mamman sovit ungefär 3,5 timmar på hela natten.

Historien ovan är tyvärr inget dåligt skämt, utan en sann historia över ungefär varenda natt den här veckan. Förra natten var jag så trött och uppgiven att jag låg och grät i kapp med ungen vid halv fyra tiden. Var så slut när jag äntligen fick tag i sömnen att jag inte ens hörde Sebastians alarm eller att han steg upp. Och det har ALDRIG hänt förr! Så ifall ni alltså fortfarande undrar varför jag ligger här i soffan och bloggar i stället för att krypa ner i sängen är det för att jag har fått för mig att genast jag stiger in i sovrummet så känner ungen av min närvaro, och båda sover dåligt. Undrar om det skulle hjälpa att jag sover på soffan? Antar att jag ändå skulle vakna och höra hennes gråt. Sleeping beauty a.k.a. sambon lär ju inte höra henne förrän hon skrikit i tio minuter nämligen...

Jaja. Säkert ointressant för många av er, men kanske nån känner igen sig, eller rentutav sitter på ett bra tips? Gissar ju att det har att göra med någon utvecklingsfas. I alla fall så är hon farligt nära att lära sig ställa sig upp med stöd nu, så det kan ju vara det som spökar.. Eller så fler tänder. Eller så störs hon av oss och skulle behöva sova i eget rum. Eller sen har jag till och med övervägt att hon är ett "månbarn" som reagerar på fullmånen. Nåja, den som lever får se! Fast det är nog lite tveksamt om jag är mer död eller levande i morgon ifall vi får en likadan natt som förra. GIV MIG STYRKA.