När Eleonore kom till världen

Idag, på tvåveckors dagen, ska jag berätta för er (eller nå, mest är det väl så att jag själv ska minnas!) hur det gick till när vår dotter kom till världen. Trodde innan förlossningen kickade i gång att jag inte skulle minnas ett skit, så jag hade till och med bett sambon att skriva upp lite vartefter i ett häfte vi tagit med oss. Det gjorde han ju inte... Men vilken tur då att jag faktiskt minns så gott som allting i minsta detalj! Lite blurrigt är det med vissa detaljer, och alla klockslag kanske inte är exakta. Men ska försöka återge åt er hur det gick till, i form av en förlossningsberättelse.

Det hela började egentligen redan tidigt på morgonen onsdagen den 28.2. Vaknade vid 5-tiden av att mina sammandragningar gjorde lite ont. Sa åt sambon att idag tror jag bestämt att det kommer hända något! Klockade värkarna och de kom med cirka 15 minuters mellanrum, så ingen panik alltså. Skickade iväg Sebastian till jobbet och försökte själv sova vidare, men det gick verkligen inte.. Steg småningom upp och försökte få annat att tänka på, plockade och städade undan, packade det sista i BB-väskan och låg sen och kollade film x-antal timmar. På eftermiddagen avtog värkarna och kom med 20-40 minuters mellanrum, men fast besluten som jag var att få ut ungen nån gång (var ju faktiskt redan en vecka på övertid!) så hoppade jag i ytterkläderna och gick på en "rask" 20 minuters promenad. La igång nästa film och insåg till min glädje att värkarna ökade lite igen. Så höll det på då resten av kvällen, tills vi skulle gå och lägga oss.

Rester av blombuketten jag fick av sambon piggade upp den långa väntan.

Sista dagen med magen!

Vid tolvtiden när jag låg i sängen och inte fick tag i sömnen klockade jag värkarna igen, och nu kom de med under 10 minuter emellan. Halv två började det göra så ont att jag fick andas mig igenom. Tog en Panadol och gick i duschen. Minns att hela kroppen skakade våldsamt när jag duschade, och tänkte att nu är det nog inte långt i från! Väckte sambon och sa att vi ska nog fundera på att åka in. Klockan var ungefär halv tre på natten då vi startade iväg mot Vasa. Hade värkar med cirka 5 minuters mellanrum, och fick verkligen koncentrera mig på att andas bort smärtan. Kan säga att vägen till sjukhuset hade aldrig tidigare känts så lång!

Väl framme vid förlossningen hamnade vi att sitta i väntrummet cirka 45 minuter, eftersom ett annat par hunnit in strax före oss. Klockan var ungefär 4 när vi fick gå in i första rummet och barnmorskan lade mig i CTG-kurvan. Minns att det gjorde väldigt ont och att jag funderade på att förra gången vi var inne och "provade" (på vändagen) visade det att mina sammandragningar var uppe i 22 på kurvan, och nu var de 160! Barnmorskan gjorde en undersökning och konstaterade att jag var öppen 2,5-3 cm, så vi fick förflytta oss till ett observationsrum för att försöka vila. Kan säga att det var ganska störtomöjligt att slappna av med starka värkar, och jag fick ingen värkmedicin pga Panadolen jag tagit på natten...

Klockan var ungefär 7 när jag ringde efter barnmorskan och sa att nu orkar jag snart inte mera, måste få nån slags medicin som lindrar! Det hade bytt skifte, och det var barnmorskan Linda som kom in. Hon meddelade att hon skulle vara med oss ända tills babyn var ute. Hennes förslag var epiduralbedöving, vilket jag var lite skeptiskt till då jag hört så mycket dåligt om det. Högst upp på min önskelista var PCB, så vi avvaktade lite eftersom jag ännu inte var öppen mer än 4 cm. Fick ändå förflytta oss till förlossningssal nummer 3, och jag fick hoppa i de vackra förlossningskläderna.

Vid 9-tiden kom en läkare och satte PCB (livmoderhalsbedövning) åt mig. Tyvärr så hjälpte det inte, troligen eftersom jag inte var tillräckligt mycket öppen. Försökte andas lite lustgas, men tyckte inte det hjälpte, började bara snurra i skallen.. Så vid klockan 10 ungefär gav jag med mig och de satte epidural. Det var nog verkligen min räddare! Kände ganska fort hur det släppte och jag började må så mycket bättre. Klockan 13 gjordes en undersökning igen och jag var fortfarande bara öppen 4 cm. Besvikelsen var stor, men barnmorskan förklarade att när de fyller på epiduralen så brukar det gå framåt ganska snabbt. Och hon hade rätt - på nästa undersökning vid 15-16 tiden var jag på 8 cm!

Så skönt när epiduralen kickade in och jag äntligen kunde sova lite.

Sambon fördrev mest tid på telefonen.

Sen kommer delen då allt blir lite blurrigt, eftersom det gick så snabbt. Babyns hjärtslag följdes med, och de började vara lite i övre kanten. De verkade inte komma ner heller, så efter ett tag togs ett prov ur babyns huvud vilket visade på för höga värden (laktat tror jag det hette?). Nu blev det bråttom och barnmorskan ringde in flera hjälpredor, och snart kryllade rummet av barnmorskor, läkare och praktikanter. Egentligen skulle jag inte ha fått börja krysta riktigt än, då epiduralen fortfarande var på, och babyn hade 2 cm kvar att sjunka ner med huvudet. Jag var ändå fullt öppen, och när de sa att det troligen blir akut kejsarsnitt om jag inte får krystat ut henne själv med hjälp av sugklocka, så var det något som knäppte till i skallen på mig. Sebastian har också i efterhand beskrivit det som om det var en riktig "trigger" för mig, eftersom jag hela tiden varit starkt emot att bli snittad.

Jag kände inte själv några krystbehov, utan barnmorskan Linda sa åt mig att när jag får en sammandragning måste jag krysta allt vad jag orkar. Kände inte sammandragningarna heller på grund av epiduralen, så jag fick helt enkelt sätta handen på magen och känna efter när den blev skarp. Och så var det bara att ta i för kung och fosterland medan de hjälpte till med sugklockan. Tror jag krystade cirka 10 gånger och så drog de två gånger med klockan, så var hon ute, några minuter före klockan 17. Måste säga att jag var rätt stolt över mig själv där och då! Och alltså känslan när jag såg henne ligga där på bordet nedanför, den går verkligen inte att beskriva. Tänk att den där lilla människan som bott i min mage i nio månader äntligen hittat ut. Och så fin hon var, med sitt svarta långa hår!

Välkommen till världen, Eleonore! Här 6 minuter gammal. Lycka <3

Den berömda brickan! Tyvärr gick det mesta till hask, då vi bara skålade och åt lite smörgås och yoghurt. Var inte särskilt sugen på något annat, och så var det lite svårt att äta liggande...

Allt var bra med lill-tjejen och hon fick komma upp på mitt bröst och ligga där och mysa några timmar medan jag blev sydd. Här är jag också lite osäker om hur saker och ting gick till, då allt var så överväldigande. Men i något skede lyfte barnmorskan bort henne för att göra lite tester, tror jag. Och då visade det sig att hon hade låg saturation (syresättning i blodet). De gjorde också en blodsockermätning och apparaten visade på "low", alltså kallades labben in för att göra ett ordentligt test. Här började vi bli lite smått oroliga då ingen riktigt sa något utan de bara testade och funderade. Blodsockret var endast 0,6 vid mätning, och det blev snart beslutat att hon behöver åka upp till intensiven. Gissa hur det kändes för två nyblivna föräldrar... 

I väntan på att hon skulle upp till åttonde våningen kände Sebastian att han behövde gå ur rummet och ta lite luft. I ungefär samma veva fick jag för mig att jag skulle stiga upp och gå och titta på dottern, som låg på ett bord bara 1,5-2 meter ifrån mig. Kände när jag steg upp att det vinglade till i skallen, och hann säga det åt barnmorskan. Sen vaknade jag upp på golvet av att hon och Sebastian stod och skakade i mig. Hade tydligen svimmat... Så det blev lite mycket där på slutet! Sambon for med dottern upp till barnavdelningen, medan jag ännu blev kvar en stund i förlossningssalen. Tror klockan var strax efter 21 när min gamla högstadiekompis Vicko, som jobbar på BB, kom och hämtade mig med rullstolen, och jag äntligen fick åka upp till dottern.

Lill-damen ikopplad i saturationsmätaren i väntan på att labben kommer och tar prov.

Efter det här börjar en helt annan historia och en mycket tung period i vårt liv, första veckan med Eleonore som spenderades uppe på intensiven. Men den berättelsen ska ni få ta del av en annan gång! Överlag tycker jag att det var en riktigt bra förlossning, jag upplevde inte själv att den var särskilt smärtsam, och dessutom gick ju själva krystningsskedet ganska snabbt (31 minuter). Måste nog säga att värkarbetet var hundra gånger värre än själva förlossningen...