Hemlängtan

Idag är det precis en vecka sen vår prinsessa kom till världen. En vecka som känts som en månad. Vet knappt vad det är för veckodag eller väder utomhus, efter att ha spenderat så gott som all tid inom sjukhusets väggar. Nu börjar det nog smaka trä.. Har verkligen hemlängtan!

Det har varit tunga dagar, både fysiskt och psykiskt. Till att börja med den stora glädjen och påfrestelsen en förlossning innebär, och sen beskedet att allt inte var ok med vår lilla dotter. Vi har pendlat mellan hopp och förtvivlan, och vissa dagar har det hoppat mellan positivt och negativt så många gånger att vi tappat räkningen. Nu kan vi väl i alla fall säga att vi tagit oss ut på andra sidan, eller det hoppas vi verkligen!

Torsdag till tisdag var jag inskriven på BB och vi spenderade största delen av tiden uppe på intensiven. Sebastian åkte hem till nätterna, och jag sov nere på BB och dottern uppe på A8. Sen fanns det inte rum för mig längre, så natten mellan tisdag och onsdag sov vi båda hemma. Måste säga att det var otroligt skönt med egen säng och egna saker! Om än oron var stor över lillan som var kvar i Vasa. Igår när vi kom tillbaks fick vi beskedet att det fanns ett familjerum ledigt åt oss. Äntligen! Så nu har vi spenderat lite över ett dygn här på barnavdelningen, tillsammans, som en familj. Och äntligen börjar det kännas lite mer verkligt!

Eleonores sockervärden har stabiliserats och hon behöver inte dropp längre, så med bra tur och fortsatt goda värden kanske vi kan åka hem imorgon eller på lördag. Ni får hålla alla tummar och tår för oss nu! Orkar. Inte. En. Dag. Till.

Lovar att berätta mera om förlossningen, första dagarna och känslorna kring det nya livet överlag. Men tror jag behöver få krypa in i den där kända bebisbubblan först, tillsammans med de två viktigaste mänskorna i mitt liv.