Det blir ju sällan som man tänkt sig

Idag hade vi tid till rådgivningen för 4 veckors kontroll, Eleonore och jag (liten parentes, denna guldklimp är redan över 4,6 kg och 56 cm!). Lite hade jag stressat upp mig på förhand i och med att tiden var 10:30, och då brukar dottern vanligtvis sova ännu, eller nyss ha vaknat.. Nå, fick ganska bra inprickat mattiderna under natten så att vi skulle ha haft "morgonmatning" klockan 9, vilket alltså borde ha räckt gott och väl för morgonbestyr innan vi behövde traska iväg de några hundra metrarna till HVC. Men hur tror ni det gick... Jo, efter att jag matat klart dottern vid halv sju sov hon bra en timme - och vaknade sen med magknip. Bytte blöja, tröstade, och matade en liten skvätt, och så fick hon komma och sova bredvid mig. Hade satt alarm på 9:15 så jag själv skulle hinna göra mig i ordning, äta frukost och ställa allting färdigt. Och vad händer.. Jo hon vaknar igen och skriker direkt jag satt ner bröden i brödrosten. Är det inte otroligt så säg! Nå, som om det inte räckte med otur för en morgon.. Klockan tickade vidare och förstås när jag fått matat henne, plockat fram alla kläder, släpat in vagnen och slängt i mig själv en halv fil och en banan, jo då får hon hicka = katastrofen är ett faktum. Gick tack och lov fort över, och när vi hade tio minuter på oss att komma oss till HVC får jag äntligen på henne teddyhalaren. Då brakar det till... Bara att gå och byta kakkablöja och sen äntligen vandra iväg. Och vet ni, vi hann i tid! OCH dottern uppförde sig exemplariskt hela besöket.

Nåja, kom hem strax efter halv tolv nån gång. Eleonore var förstås trött på grund av den kaotiska morgonen, så hon somnade i vagnen på väg hem. Skuttade ut henne på balkongen och tänkte själv passa på att bädda sängen, äta frukost och annat som blivit på hälft under morgonen. Två minuter låg hon så skriker hon till, jag rullar in henne och inser snart att hon somnar om.. Full mundering i vagnen, tänker att okej hon vaknar ändå om en liten stund. Men hade feeeel. Hon ligger ännu(!) och sover, fullt påklädd, i vagnen, i tamburen, och klockan är snart halv tre. Hade ju tänkt att vi skulle gå på en vagnpromenad på eftermiddagen, men det får jag nog glömma nu, börjar bli lite för sent för det. Hade jag vetat att hon skulle sova så här länge kunde vi ju ha gått för två timmar sen. Jag hade också siktat in mig på en tupplur medan hon sover idag, men nu är det nog inte läge för det längre heller. Vet nämligen en som kommer vara som ett åskmoln när hon vaknar, svettig och hungrig (hon har ju inte ätit sen 10:15...). Jaja, livet med småbarn vet ni! Under den här tiden har jag ju i varje fall hunnit dammtorka hela lägenheten, äta lite frukost/lunch, vika tvätten samt påskpynta. Så det var ju något i varje fall.

 Kanske dagens bravader var ett straff (karma) för att gårdagens storshopping-premiär gick så fruktansvärt bra. Då sov hon sig nämligen genom både dit- och hemresan, samt hela butiken. Klåå he!

Glad Påsk påå edar notå!

Vårlistan

Förra veckans blogglista på Sevendays handlade om våren, och jag tänkte passa på att fylla i, när jag nu har nån minut över.

Min vår år 2018 kommer bli: 
Mycket annorlunda från andra vårar, gissar jag. Åtminstone borde jag i efterhand kunna säga att jag tagit ut det mesta av vårvädret, eftersom jag försöker gå på en timmes vagnpromenader varje dag. Jag hoppas också att jag inte ska ha så mycket pollenbesvär i år så jag verkligen kan njuta..

En sak jag ser framemot:
Påsken och första maj. Vet inte riktigt varför, kanske för att det är extra lediga dagar då vi får ha Sebastian hemma också. Sen kommer jag ju få fira min första morsdag i år också, det känns ganska stort! Nu blev ju det där mer än en sak, men men..

Tre säkra vårtecken:
Snöslask, kliande ögon och vita sneakers.

Det här gjorde jag på vårdagjämningen:
Det var väl förra veckans tisdag? Ja det minns jag faktiskt inte, hade nog kanske nån på besök, var ute på en vagnpromenad och myste med dottern bara.

En låt jag kommer lyssna på i vår:
Hmm, sådär spontant kanske jag skulle säga Saara Aaltos Monsters. Men sen har jag önskat mig en liten radio hit hem för att fördriva de tysta dagarna, så vem vet vad som spelas i den. Kanske får nån ny favorit än i vår!

Det bästa med våren är:
Att dagarna är ljusare och längre, att det blir varmare, och ja bara överlag att humöret höjs efter en lång och kall och mörk vinter.

Så här klär jag mig i vår:
Tyvärr inte så fancyt, eftersom det ska vara amningsvänligt = lätt att dra fram brösten i tid och otid. Därför blir det mest mjukisbyxor, amningstopp och kofta, i olika kulörer. Åtminstone är jag lycklig över att mina vanliga kläder passar!

Det här hoppas jag händer i världen:
Inget mer skit, tack.

Så skiljer sig våren 2018 från våren 2017:
Det är nog på alla vis en väldigt annorlunda vår i år, i och med dottern som joinat oss. Hon är vår stora lycka, men begränsar ju givetvis oss en hel del.

Time flies

Dagarna dom bara går, och jag inser att snart har hela mars månad flugit förbi. Det innebär också att vår dotter snart blir en månad. En månad! Hur nu det gick till.. Vet ju att folk brukar säga att man ska njuta av och ta vara på spädbarnstiden, eftersom den går så himla fort. Nu förstår jag nog verkligen vad de menar.. Äntligen börjar det också kännas som om det här med att ha barn inte är världens omöjligaste uppgift ändå. Vi håller på och börjar synka, dottern och jag, och åtminstone nån slags rutin har vi fått in på dagarna med sovande, ätande osv. Cuplaton verkar tack och lov också ha hjälpt mot magknipet, så nu ska vi väl hoppas att också kvällarna blir lite behagligare framöver.

Påsken knackar på dörren, och jag har sått påskgräs i äggskal samt plockat fram en påse påskpynt. Men där har det stannat.. Idag hade vi Madde på besök en stund, och efter en timmes promenad när jag skuttade ut dottern på balkongen för att sova vidare tänkte jag på att dammtorka och påskpynta. Men i stället lade jag igång en tvättmaskin och fastnade här vid datorn. Måste ju prioritera att vila och ta det lugnt när det känns så! Har nog ändå fullt upp med att plocka och städa undan här varje dag, när det finns en liten lucka. Hoppas för mitt eget bästa att jag snart skulle lära mig att städning och ett vackert hushåll inte är så högt på prioritetslistan längre.. Men det lär nog dröja en stund innan jag släpper det.. Ni vet, man kan ju inte lära en gammal hund sitta!

Annars har jag väl inte så mycket på hjärtat precis idag. Inväntar sambon, som borde komma hem vilken minut som helst. I kväll ska vi åka iväg till Kimo och hälsa på svärisarna en sväng. Sen får vi se vad resten av veckan har att bjuda på. På torsdag ska vi i varje fall på fyra veckors kontroll till rådgivningen, och i morgon har jag eventuellt tänkt äventyra till det lite och ta med dottern på matshopping till en butik lite längre bort än bybutiken. Får sii tå!

 När sambon väljer body åt Eleonore...

 På lördag for vi på revy-date, Sebastian och jag, medan svärföräldrarna tittade till dottern. Det hade gått bra, och hon sov när vi kom hem!

 Av mina jobbarkollegor fick vi en sängmobil.

 En vacker bukett av mina Tjängar <3

 Sleeping beauty.

Jag har också ätit årets första memma. Så gott!

Två år

Ibland kan jag bli helt förbluffad av att det gått så kort tid sen jag och Sebastian blev ett par. Det är en underlig känsla som är svår att beskriva, men det var som om vi redan från första stund hörde ihop på ett sätt. Klickade från dag ett, passade ihop som två pusselbitar. Som om vi kände varann utan och innan efter bara en kort tids umgänge. Om jag inte själv visste bättre skulle jag tro att vi varit tillsammans i närmare tio år, och inte bara två. Allt gick så fort också, och jag vet att det säkert är många som skakat på huvudet åt just det. Men vad ska man egentligen vänta på, när det känns så rätt, när man är så säker på vad man vill? Vi bodde mer eller mindre tillsammans från dag ett. Officiellt blev vi sambor efter ett halvår. Förlovade oss efter lite över ett år. Blev gravid kort därefter, och nu när vi firar tvåårsdagen har vi en älskad dotter med oss. Till hösten blir vi hoppeligen husägare. Och sen är det väl bara resten av livet framför! Tänk att livet ändå blev som jag alltid önskat, om än genom en längre och svårare väg än jag först trott..

Jag vet inte hur jag ska beskriva kärleken till denna man på något annat vis än att det måste ha varit meningen att mitt liv blev precis som det blev, i just den stund som det blev det. Det finns ingen annan rationell förklaring till hur jag annars skulle sitta just här idag. Om man tror på ödet, så var det säkert ödet som förde ihop oss. Får väl tacka högre makter för det, i så fall!

Störst av allt är kärleken <3

Tidsbristen och det dåliga samvetet

Trevlig fredag på er! Nu ska jag försöka skriva ihop ett snabbt inlägg så länge dottern snarkar sött på balkongen. Man vet aldrig när det är slut på freden.. Fredag igen, och jag vet knappt vart dagarna och veckorna går. Varje dag ser ungefär likadan ut, men ändå är ingen dag samma som föregående. Nu förstår jag vad de menar med ekorrhjulet som småbarnstiden innebär: Vi äter, får magknip, bajsar, byter blöja, socialiserar lite, sover, och sen börjar allt om på nytt. Att jag skulle ha tid att sitta med datorn i famnen dagligen är så långt i från verkligheten vi kan komma just nu! Eller vi ska väl säga att jag inte precis prioriterar data-tiden.. Ibland när lillan sover passar jag på att ta en liten tupplur, ibland kanske jag tvättar kläder, tar en dusch, kokar mat eller städar lite. Det är nu bara att ta tillfället i akt när man väl får en liten lucka. Men jag klagar inte!

Idag steg vi upp vid niotiden, det är väl ganska vanligt för tillfället. Sen gick vi ut på en timmes vagnpromenad vid ett, vilket också förekommer rätt ofta. Sovdags 3-4 timmar och så får vi kvällarna att gå med lite skrik och gnäll, tills vi tar natten vid 21-22. Oftast är hon rätt missnöjd på kvällarna, vilket vi ännu inte riktigt kommit underfund med vad det beror på.. Troligen är det magknip, så idag har jag varit till apoteket och inhandlat Cuplaton för att se om det skulle hjälpa. Tack och lov så sover hon bra om nätterna! Hoppas verkligen det skulle hålla i sig.. Jag brukar mata två gånger nattetid, vid 2-3 tiden och sen igen vid 6-7. Sen stiger vi upp vid 9-10. Så nån slags rutin har vi fått in redan, vilket jag tackar för, rutinmänniska som jag är.

Förutom tidsbrist för "egna intressen" lider jag ibland också av dåligt samvete. Ni som har barn känner säkert igen er, när man vissa dagar inte vet vad man ska göra. Det hjälper inte att mata, byta, trösta.. Ungen bara skriker och man vet inte vad det beror på. Vissa dagar känns det som om jag är världens sämsta mamma som inte förstår mitt barn, men jag antar att det kommer med tiden. Får väl ändå i det stora hela vara nöjd att hon är ganska lugn och snäll, och sover mycket. Visst ger hon oss lite gråa hår med sitt temperament mellan varven.. Men allt annat vore väl konstigt, med föräldrarnas humör i åtanke, hehe!

Vi har också haft rätt mycket besökare, faktiskt så gott som dagligen. Och jag klagar inte; tycker tvärtom det är roligt att få prata med nån vuxen mellan varven, och inte bara pladdra med bebben, som man tyvärr inte får något svar av ännu.. Dock så funderade vi på om dottern tar lite stress över alla besökare, eller åtminstone känner hon kanske av föräldrarnas stress att ställa för och ta emot besök. Så vi ska försöka ta det lite lugnare med besöken nu, och inte pricka in varje dag, för att se om det blir bättre med kvällsskrikandet. Man vet ju inte förrän man provat, nämligen! I kväll är vi faktiskt på väg till Jutas för att ha pizzaperjantai/fira mammas födelsedag. Får se då om humöret håller för lill-tjejen.

Här kommer en drös bilder från veckan som gått:

 Så härligt med solskensdagar, och dessutom plusgrader!

 Vackra dagar, får njuta nu så länge vi har snön kvar ännu.

 Observera outfitbytena.. Kunde kanske göra ett eget "modeinlägg" med Eleonores garderob, så mycket kläder som hon har. Haha!

 Mammas älskling <3

Förra fredagen hade vi min mommo på besök några timmar.

 ... hon hade med sig så vackra blommor åt oss!

 En som blev lite arg efter premiärbadet...

 Idag passade jag på att plantera lite påskblommor på balkongen. Härligt!

När jag skulle ta en bild för att se om dottern somnat i famnen möttes jag av detta.. En som är lika fotoskön som sin far! 

När Eleonore kom till världen

Idag, på tvåveckors dagen, ska jag berätta för er (eller nå, mest är det väl så att jag själv ska minnas!) hur det gick till när vår dotter kom till världen. Trodde innan förlossningen kickade i gång att jag inte skulle minnas ett skit, så jag hade till och med bett sambon att skriva upp lite vartefter i ett häfte vi tagit med oss. Det gjorde han ju inte... Men vilken tur då att jag faktiskt minns så gott som allting i minsta detalj! Lite blurrigt är det med vissa detaljer, och alla klockslag kanske inte är exakta. Men ska försöka återge åt er hur det gick till, i form av en förlossningsberättelse.

Det hela började egentligen redan tidigt på morgonen onsdagen den 28.2. Vaknade vid 5-tiden av att mina sammandragningar gjorde lite ont. Sa åt sambon att idag tror jag bestämt att det kommer hända något! Klockade värkarna och de kom med cirka 15 minuters mellanrum, så ingen panik alltså. Skickade iväg Sebastian till jobbet och försökte själv sova vidare, men det gick verkligen inte.. Steg småningom upp och försökte få annat att tänka på, plockade och städade undan, packade det sista i BB-väskan och låg sen och kollade film x-antal timmar. På eftermiddagen avtog värkarna och kom med 20-40 minuters mellanrum, men fast besluten som jag var att få ut ungen nån gång (var ju faktiskt redan en vecka på övertid!) så hoppade jag i ytterkläderna och gick på en "rask" 20 minuters promenad. La igång nästa film och insåg till min glädje att värkarna ökade lite igen. Så höll det på då resten av kvällen, tills vi skulle gå och lägga oss.

Rester av blombuketten jag fick av sambon piggade upp den långa väntan.

Sista dagen med magen!

Vid tolvtiden när jag låg i sängen och inte fick tag i sömnen klockade jag värkarna igen, och nu kom de med under 10 minuter emellan. Halv två började det göra så ont att jag fick andas mig igenom. Tog en Panadol och gick i duschen. Minns att hela kroppen skakade våldsamt när jag duschade, och tänkte att nu är det nog inte långt i från! Väckte sambon och sa att vi ska nog fundera på att åka in. Klockan var ungefär halv tre på natten då vi startade iväg mot Vasa. Hade värkar med cirka 5 minuters mellanrum, och fick verkligen koncentrera mig på att andas bort smärtan. Kan säga att vägen till sjukhuset hade aldrig tidigare känts så lång!

Väl framme vid förlossningen hamnade vi att sitta i väntrummet cirka 45 minuter, eftersom ett annat par hunnit in strax före oss. Klockan var ungefär 4 när vi fick gå in i första rummet och barnmorskan lade mig i CTG-kurvan. Minns att det gjorde väldigt ont och att jag funderade på att förra gången vi var inne och "provade" (på vändagen) visade det att mina sammandragningar var uppe i 22 på kurvan, och nu var de 160! Barnmorskan gjorde en undersökning och konstaterade att jag var öppen 2,5-3 cm, så vi fick förflytta oss till ett observationsrum för att försöka vila. Kan säga att det var ganska störtomöjligt att slappna av med starka värkar, och jag fick ingen värkmedicin pga Panadolen jag tagit på natten...

Klockan var ungefär 7 när jag ringde efter barnmorskan och sa att nu orkar jag snart inte mera, måste få nån slags medicin som lindrar! Det hade bytt skifte, och det var barnmorskan Linda som kom in. Hon meddelade att hon skulle vara med oss ända tills babyn var ute. Hennes förslag var epiduralbedöving, vilket jag var lite skeptiskt till då jag hört så mycket dåligt om det. Högst upp på min önskelista var PCB, så vi avvaktade lite eftersom jag ännu inte var öppen mer än 4 cm. Fick ändå förflytta oss till förlossningssal nummer 3, och jag fick hoppa i de vackra förlossningskläderna.

Vid 9-tiden kom en läkare och satte PCB (livmoderhalsbedövning) åt mig. Tyvärr så hjälpte det inte, troligen eftersom jag inte var tillräckligt mycket öppen. Försökte andas lite lustgas, men tyckte inte det hjälpte, började bara snurra i skallen.. Så vid klockan 10 ungefär gav jag med mig och de satte epidural. Det var nog verkligen min räddare! Kände ganska fort hur det släppte och jag började må så mycket bättre. Klockan 13 gjordes en undersökning igen och jag var fortfarande bara öppen 4 cm. Besvikelsen var stor, men barnmorskan förklarade att när de fyller på epiduralen så brukar det gå framåt ganska snabbt. Och hon hade rätt - på nästa undersökning vid 15-16 tiden var jag på 8 cm!

Så skönt när epiduralen kickade in och jag äntligen kunde sova lite.

Sambon fördrev mest tid på telefonen.

Sen kommer delen då allt blir lite blurrigt, eftersom det gick så snabbt. Babyns hjärtslag följdes med, och de började vara lite i övre kanten. De verkade inte komma ner heller, så efter ett tag togs ett prov ur babyns huvud vilket visade på för höga värden (laktat tror jag det hette?). Nu blev det bråttom och barnmorskan ringde in flera hjälpredor, och snart kryllade rummet av barnmorskor, läkare och praktikanter. Egentligen skulle jag inte ha fått börja krysta riktigt än, då epiduralen fortfarande var på, och babyn hade 2 cm kvar att sjunka ner med huvudet. Jag var ändå fullt öppen, och när de sa att det troligen blir akut kejsarsnitt om jag inte får krystat ut henne själv med hjälp av sugklocka, så var det något som knäppte till i skallen på mig. Sebastian har också i efterhand beskrivit det som om det var en riktig "trigger" för mig, eftersom jag hela tiden varit starkt emot att bli snittad.

Jag kände inte själv några krystbehov, utan barnmorskan Linda sa åt mig att när jag får en sammandragning måste jag krysta allt vad jag orkar. Kände inte sammandragningarna heller på grund av epiduralen, så jag fick helt enkelt sätta handen på magen och känna efter när den blev skarp. Och så var det bara att ta i för kung och fosterland medan de hjälpte till med sugklockan. Tror jag krystade cirka 10 gånger och så drog de två gånger med klockan, så var hon ute, några minuter före klockan 17. Måste säga att jag var rätt stolt över mig själv där och då! Och alltså känslan när jag såg henne ligga där på bordet nedanför, den går verkligen inte att beskriva. Tänk att den där lilla människan som bott i min mage i nio månader äntligen hittat ut. Och så fin hon var, med sitt svarta långa hår!

Välkommen till världen, Eleonore! Här 6 minuter gammal. Lycka <3

Den berömda brickan! Tyvärr gick det mesta till hask, då vi bara skålade och åt lite smörgås och yoghurt. Var inte särskilt sugen på något annat, och så var det lite svårt att äta liggande...

Allt var bra med lill-tjejen och hon fick komma upp på mitt bröst och ligga där och mysa några timmar medan jag blev sydd. Här är jag också lite osäker om hur saker och ting gick till, då allt var så överväldigande. Men i något skede lyfte barnmorskan bort henne för att göra lite tester, tror jag. Och då visade det sig att hon hade låg saturation (syresättning i blodet). De gjorde också en blodsockermätning och apparaten visade på "low", alltså kallades labben in för att göra ett ordentligt test. Här började vi bli lite smått oroliga då ingen riktigt sa något utan de bara testade och funderade. Blodsockret var endast 0,6 vid mätning, och det blev snart beslutat att hon behöver åka upp till intensiven. Gissa hur det kändes för två nyblivna föräldrar... 

I väntan på att hon skulle upp till åttonde våningen kände Sebastian att han behövde gå ur rummet och ta lite luft. I ungefär samma veva fick jag för mig att jag skulle stiga upp och gå och titta på dottern, som låg på ett bord bara 1,5-2 meter ifrån mig. Kände när jag steg upp att det vinglade till i skallen, och hann säga det åt barnmorskan. Sen vaknade jag upp på golvet av att hon och Sebastian stod och skakade i mig. Hade tydligen svimmat... Så det blev lite mycket där på slutet! Sambon for med dottern upp till barnavdelningen, medan jag ännu blev kvar en stund i förlossningssalen. Tror klockan var strax efter 21 när min gamla högstadiekompis Vicko, som jobbar på BB, kom och hämtade mig med rullstolen, och jag äntligen fick åka upp till dottern.

Lill-damen ikopplad i saturationsmätaren i väntan på att labben kommer och tar prov.

Efter det här börjar en helt annan historia och en mycket tung period i vårt liv, första veckan med Eleonore som spenderades uppe på intensiven. Men den berättelsen ska ni få ta del av en annan gång! Överlag tycker jag att det var en riktigt bra förlossning, jag upplevde inte själv att den var särskilt smärtsam, och dessutom gick ju själva krystningsskedet ganska snabbt (31 minuter). Måste nog säga att värkarbetet var hundra gånger värre än själva förlossningen...

Baby bubble

Hej på er! Här sitter jag och väntar på att få Louise på besök. Dottern tar sin sedvanliga tre timmars tupplur, och jag har till och med hunnit plocka ögonbrynen förutom att städa undan i kök och sovrum. Sambon börjar bli trött på att sitta inne, så han åkte iväg till Kimo för att skotta lite snö. Skulle själv heller inte ha något emot att gå ut, känner hur huvudvärken packar i brist på frisk luft.. Men på torsdag är lillan två veckor, och om det inte är för kallt ska vi ta och premiäråka vagnen då! Börjar verkligen vara sugen på att komma mig ut och röra på mig lite snart.. Igår var jag en sväng till butiken medan hon tog en kvällstupplur, och det var sååå skönt! Bara att kunna gå som en normal mänska, supa in lite frisk luft, träffa några bekanta bland hyllorna, och helt enkelt komma ut ur huset. Behövs tydligen inte så mycket.

De senaste dagarna har vi njutit av att vara hemma. Inte gjort så mycket om dagarna, förutom att lära känna dottern. Vi fick komma hem på fredag eftermiddag. På lördag hade vi mina föräldrar på besök, i söndags var Sebastians familj hit. Annars har vi bara "mårat åpåå" i vår bebisbubbla. Ska nog fortsätta med det lite till. Hoppas ni har det bra!

Några bilder från de första dagarna hemma:

Äntligen på väg hem!

Bästa känslan i världen när hon till slut låg där i sitt babynest i spjälsängen i sovrummet. Som vi har väntat!

Brown eyed girl <3

I mommos famn.

En fin bukett vi fick av mina föräldrar.

Mitt muminporslin från när jag var liten fick gå i arv till Eleonore.

Mamma hade gjort en "minnesram" med mina gamla grejer. Så fint gjort!

Lite annat vi fick.

Pappa tyckte att barnbarnet behövde en traktor, haha! Men tror Basti var gladare över den än dottern...

Av svärföräldrarna fick hon så här fina kläder!

Ett leende eller nära till gråt? Svårt att avgöra..

Kärlek över alla gränser <3

Min ring passar förresten igen! Har inte vågat använda den sen december, då jag varit så svälld.

Hemlängtan

Idag är det precis en vecka sen vår prinsessa kom till världen. En vecka som känts som en månad. Vet knappt vad det är för veckodag eller väder utomhus, efter att ha spenderat så gott som all tid inom sjukhusets väggar. Nu börjar det nog smaka trä.. Har verkligen hemlängtan!

Det har varit tunga dagar, både fysiskt och psykiskt. Till att börja med den stora glädjen och påfrestelsen en förlossning innebär, och sen beskedet att allt inte var ok med vår lilla dotter. Vi har pendlat mellan hopp och förtvivlan, och vissa dagar har det hoppat mellan positivt och negativt så många gånger att vi tappat räkningen. Nu kan vi väl i alla fall säga att vi tagit oss ut på andra sidan, eller det hoppas vi verkligen!

Torsdag till tisdag var jag inskriven på BB och vi spenderade största delen av tiden uppe på intensiven. Sebastian åkte hem till nätterna, och jag sov nere på BB och dottern uppe på A8. Sen fanns det inte rum för mig längre, så natten mellan tisdag och onsdag sov vi båda hemma. Måste säga att det var otroligt skönt med egen säng och egna saker! Om än oron var stor över lillan som var kvar i Vasa. Igår när vi kom tillbaks fick vi beskedet att det fanns ett familjerum ledigt åt oss. Äntligen! Så nu har vi spenderat lite över ett dygn här på barnavdelningen, tillsammans, som en familj. Och äntligen börjar det kännas lite mer verkligt!

Eleonores sockervärden har stabiliserats och hon behöver inte dropp längre, så med bra tur och fortsatt goda värden kanske vi kan åka hem imorgon eller på lördag. Ni får hålla alla tummar och tår för oss nu! Orkar. Inte. En. Dag. Till.

Lovar att berätta mera om förlossningen, första dagarna och känslorna kring det nya livet överlag. Men tror jag behöver få krypa in i den där kända bebisbubblan först, tillsammans med de två viktigaste mänskorna i mitt liv.

E L E O N O R E

Som ni kanske har räknat ut med tanke på tystnaden här på bloggen, eller sett på Instagram eller Facebook.. I torsdags klockan 16:56 hittade hon äntligen ut, vår efterlängtade dotter. Med de strategiska måtten 3885 g och 53 cm, med massor av svart hår. Och sin pappas näsa... Vår lilla prinsessa Eleonore <3

Tyvärr har hon fått en lite tuff start på livet, och vårdas på barnavdelningen/intensivvård för nyfödda. Vi är alltså ännu kvar på sjukhuset. Egentligen är det väl inte så allvarligt, hon hade väldigt lågt blodsocker vid födseln, vilket har lett till lite "smått och gott" längs vägen.. Men nu ska vi väl tro att det är på bättringsvägen, och att hon snart börjar orka själv så vi kan åka hem och påbörja familjelivet på riktigt.

Tänkte bara ge en kort uppdatering så ni vet hur det ligger till. Livet är inte alltid så lätt!