Det har fått mig att fundera framåt, på den hägrande jobbstarten och allt den för med sig. Det finns så många frågetecken. Ska jag börja jobba i augusti, eller fortsätta vara hemma? Om jag börjar jobba, måste jag jobba hundra procent, eller kan jag jobba deltid? Ska jag ta med mig Eleonore till "mitt" dagis, eller ska vi sätta henne i Oravais? Hur kommer det kännas att vara tillbaka efter så lång tid hemma, när det skett så många förändringar, både privat och på arbetsfronten? Och den största frågan - kommer det kännas annorlunda att jobba med barn nu när jag har egna?
När min ledighet närmade sig och jag ansökte om föräldra- och vårdledigt var jag hundra procent säker på att jag kommer vilja börja jobba i augusti 2019. Då är barnet ungefär 1,5 år och jag har varit hemma lite längre än så. Ännu i våras/somras var jag helt inne på samma linje, saknade verkligen det sociala mitt jobb för med sig, att känna sig "viktig" i min roll som daghemsföreståndare och barnträdgårdslärare, samt göra något vettigt, och inte bara plocka ur och i diskmaskinen, skriva handilslistor och åka till butiken för att fördriva tid... Men nu under hösten har jag bara fått mer och mer ångest när jag börjat tänka på att återvända till jobbet. Inte för att jag skulle vantrivas på något vis, nej, absolut inte! Utan mest för att det känns så himla dumt att lägga mitt eget barn på dagis för att sköta någon annans barn. Förstår ni?
Om jag vore miljonär hade jag inte tvekat en sekund, utan helt klart ansökt om att få stanna hemma ett år till, kanske två, om det känns så. Men nu är ju varken jag eller Sebastian gjorda av pengar, och faktum är tyvärr att med huslån och allt vad det innebär har vi inga ekonomiska möjligheter att fortsätta så här mycket längre än till hösten. Visst kan man leva på vatten och makaroner om det gör att man får spendera mer tid med sitt barn, men amorteringarna betalar ju inte sig själv, och speciellt inte med den fjuttiga summa jag får från FPA varje månad. Knappt så jag har råd med räkningar, mat och bensin för den struntsumman! I mina mörkaste stunder (tro mig, jag har grubblat mycket på det här i höst!) har jag till och med övervägt att skaffa barn nummer två bara för att få fortsätta vara hemma (mammaledigt = tusen euro mer i månaden)! Men den diskussionen ska vi inte gå in på desto mer i det här skedet... Det skjuter ju bara upp problemet några år igen.
Det är inte själva jobbet som får det att mörkna i mitt hjärta, utan snarare att jag inte vill lämna bort mitt lilla barn ännu. Som alla säger "barnen är ju bara små en gång", och speciellt med första barnet är det ju en tid man aldrig kan få tillbaka. Även om jag återvänder i jobb nu till hösten, jobbar några år, och sen går på mammaledigt igen, så kommer det ju aldrig bli samma sak. Precis som att min och Sebastians vardag aldrig blir likadan igen (förrän när barnen flyttat ut om 20 år...) så kan inte vardagen med flera barn vara som den jag och Eleonore delar nu. Visst river jag många dagar mitt hår och har lejdon på när hon hänger mig i benet, alla dagar ser likadana ut, och bara mamma duger, men samtidigt är det ju den finaste belöningen man kan få! Tänk att någon är så beroende av mig, litar på mig så fullständigt och att jag inger sån trygghet att min frånvaro orsakar tårar, och min närvaro skapar lugn.
Ja som ni kanske hör så är detta mitt största huvudbry för tillfället. Varför jag stressar upp mig sju månader på förhand, kanske ni undrar? Nå det är ju nämligen så att här i vår hemkommun ska dagvårdsansökningarna för hösten vara inlämnade om ungefär en månad. Vilket alltså innebär att om fyra veckor borde jag kunna svara på frågorna i början på inlägget. Och i skrivande stund kan jag det verkligen inte! Men kanske det klarnar ännu.. Får väl bara bestämma om jag ska följa hjärtat eller hjärnan i det här fallet.
Älskade, älskade barn, det bästa jag har och det allra viktigaste jag gör <3
