5 januari 2019

Ett år hemma

Idag är det exakt ett år sen jag lämnade in mina jobbnycklar och för sista gången (på länge) stängde dörren till mitt kära Solbacken-dagis. ETT ÅR, vart tog det vägen? Kan för något i världen inte förstå att så mycket tid passerat.. Så mycket har hänt under året, och jag kan nog ärligt säga att jag inte är samma person som stängde den där dörren då i januari 2018.

Det har fått mig att fundera framåt, på den hägrande jobbstarten och allt den för med sig. Det finns så många frågetecken. Ska jag börja jobba i augusti, eller fortsätta vara hemma? Om jag börjar jobba, måste jag jobba hundra procent, eller kan jag jobba deltid? Ska jag ta med mig Eleonore till "mitt" dagis, eller ska vi sätta henne i Oravais? Hur kommer det kännas att vara tillbaka efter så lång tid hemma, när det skett så många förändringar, både privat och på arbetsfronten? Och den största frågan - kommer det kännas annorlunda att jobba med barn nu när jag har egna?

När min ledighet närmade sig och jag ansökte om föräldra- och vårdledigt var jag hundra procent säker på att jag kommer vilja börja jobba i augusti 2019. Då är barnet ungefär 1,5 år och jag har varit hemma lite längre än så. Ännu i våras/somras var jag helt inne på samma linje, saknade verkligen det sociala mitt jobb för med sig, att känna sig "viktig" i min roll som daghemsföreståndare och barnträdgårdslärare, samt göra något vettigt, och inte bara plocka ur och i diskmaskinen, skriva handilslistor och åka till butiken för att fördriva tid... Men nu under hösten har jag bara fått mer och mer ångest när jag börjat tänka på att återvända till jobbet. Inte för att jag skulle vantrivas på något vis, nej, absolut inte! Utan mest för att det känns så himla dumt att lägga mitt eget barn på dagis för att sköta någon annans barn. Förstår ni?

Om jag vore miljonär hade jag inte tvekat en sekund, utan helt klart ansökt om att få stanna hemma ett år till, kanske två, om det känns så. Men nu är ju varken jag eller Sebastian gjorda av pengar, och faktum är tyvärr att med huslån och allt vad det innebär har vi inga ekonomiska möjligheter att fortsätta så här mycket längre än till hösten. Visst kan man leva på vatten och makaroner om det gör att man får spendera mer tid med sitt barn, men amorteringarna betalar ju inte sig själv, och speciellt inte med den fjuttiga summa jag får från FPA varje månad. Knappt så jag har råd med räkningar, mat och bensin för den struntsumman! I mina mörkaste stunder (tro mig, jag har grubblat mycket på det här i höst!) har jag till och med övervägt att skaffa barn nummer två bara för att få fortsätta vara hemma (mammaledigt = tusen euro mer i månaden)! Men den diskussionen ska vi inte gå in på desto mer i det här skedet... Det skjuter ju bara upp problemet några år igen.

Det är inte själva jobbet som får det att mörkna i mitt hjärta, utan snarare att jag inte vill lämna bort mitt lilla barn ännu. Som alla säger "barnen är ju bara små en gång", och speciellt med första barnet är det ju en tid man aldrig kan få tillbaka. Även om jag återvänder i jobb nu till hösten, jobbar några år, och sen går på mammaledigt igen, så kommer det ju aldrig bli samma sak. Precis som att min och Sebastians vardag aldrig blir likadan igen (förrän när barnen flyttat ut om 20 år...) så kan inte vardagen med flera barn vara som den jag och Eleonore delar nu. Visst river jag många dagar mitt hår och har lejdon på när hon hänger mig i benet, alla dagar ser likadana ut, och bara mamma duger, men samtidigt är det ju den finaste belöningen man kan få! Tänk att någon är så beroende av mig, litar på mig så fullständigt och att jag inger sån trygghet att min frånvaro orsakar tårar, och min närvaro skapar lugn.

Ja som ni kanske hör så är detta mitt största huvudbry för tillfället. Varför jag stressar upp mig sju månader på förhand, kanske ni undrar? Nå det är ju nämligen så att här i vår hemkommun ska dagvårdsansökningarna för hösten vara inlämnade om ungefär en månad. Vilket alltså innebär att om fyra veckor borde jag kunna svara på frågorna i början på inlägget. Och i skrivande stund kan jag det verkligen inte! Men kanske det klarnar ännu.. Får väl bara bestämma om jag ska följa hjärtat eller hjärnan i det här fallet.

Älskade, älskade barn, det bästa jag har och det allra viktigaste jag gör <3

4 kommentarer:

  1. Vi har dagisstart om 10 dagar och har då varit hemma sedan februari -16 å jag är ännu inte helt redo att börja jobba så jag börjar med 3 dagar i veckan (60%) å ska jobba så tills dottern är 3 år (fyller 2 i mars) heltid finns nog int i tankarna alls :) tyckt e va rätt skönt då första mammaledigheten tog slut så gick jag direkt på mammaledigt med nästa å slapp funder då på vårdledigt men sen då den tog slut så bestämd vi att ett år till är jag hemma å lånet fick vi amorteringsfritt under den tiden(just då erbjöd banken barnfamiljer med barn på under 1 år amorterifngsfritt för max 1 år utan extra kostnader för att ändra det till de) för vi resonera som så att int hela världen att e tar lite längre innan vi e helt skuldfria för att barnen fick vara hem längre e no värt allt å så tänkt vi att ja va ju ändå vårdledig bara en gång nu å bebisverkstaden e stängd så e kommer inga fler chanser att va hem med så pass småa barn :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sku nog vara jätteskönt att kunna va hem längre, men tyvärr lyckas det nog int för oss som just har tagit huslån.. Vill int ta amorteringsfritt nå längre än nödvändigt (jag har det nu fram tills augusti) iom att det innebär att vi "kastar bort pengar" i räntor istället för att betala bort på lånet :/ Får väl bara bita ihop och jobba en stund tills det blir dags för nästa ledighet!

      Radera
  2. Det här med vårdledigt eller jobb är inget lätt beslut. Själv funderar jag att börja jobba för ekonomins skull förstås, men också för att höja mammapengen när det känns dags för barn nummer två. Lite egoistiskt kanske men efter att ha fått minsta möjliga bidrag (eget fel förstås när man varit studerande och inte jobbat tillräckligt innan moderskapsledigt) känns det verkligen inte alls lockande att vara moderskapsledig på länge ännu. Klyftan mellan föräldraledigt och vårdledig är ju förstås inte lika stor (skiljer typ 100 euro) när man varit studerande, men ändå när man vet att andra haft rätt till en summa på över 1000 euro i månaden tack vare att de jobbat innan, då känns det nog som om jobb är det bästa alternativet för framtiden rent ekonomiskt. Men mammahjärtat säger ju förstås det motsatta... Så hur man än gör tror jag att det på något vis kommer kännas fel. Varför kan man liksom inte både få ha kvar kakan och äta den samtidigt?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej verkligen int nå enkelt! Som sagt, sku ja va miljonär (eller ens lite rikare, hehe) sku ja int fundera ens.. Men man får väl bara bita i de sura äpplet å förtjäna lite! Oj visst int att e va så stor skillnad när man har studera å int jobba före :O Förstår nog att du hamnar att fara i jobb då, fast e int känns så kul. Tror att ifall jag sku vara hemma i 3 år och hinn få nästa barn före så räknas e på samma inkomst som ja had före = samma mammapeng, men går e över 3 år och man int ha jobba så "böri e från noll".

      Radera