Nu kommer ett sånt där inlägg som jag haft i bakhuvudet väldigt, väldigt länge, men som jag inte riktigt vetat om jag ska våga skriva eller inte. Just idag känns det ändå som om det får bära eller brista, så detta kommer verkligen från djupet av mitt hjärta, och har varit gömt inom mig i flera månader. Jag ska nämligen berätta för er om hur jag upplevde den första tiden med baby. För det var inte ens i närheten av hur jag hade föreställt mig!
Som ni säkert vet så jobbar jag på dagis, och har därför alltså en del erfarenhet av barn och uppfostran. Hela graviditeten gick jag bara omkring och tänkte, och till och med sade, att det kommer ju bli lätt som en plätt med ett barn, när man är van med tjugo. Jag läste inga böcker och förberedde mig inte på babyns ankomst på något annat vis än genom att skaffa hem nödvändiga saker, gå på rådgivningens förberedelsekurs, och så vidare. Tänkte att hur svårt kan det egentligen vara, alla andra har ju klarat det före mig. Nå, som ni säkert kan gissa, så var det ju allt annat än enkelt med ett litet barn, som inte kunde säga vad som var fel... Och dessutom var jag inte ens insatt i hur första tiden kommer/kan vara, så det tog mig verkligen på sängen.
Idag tänkte jag därför räkna upp några saker som jag funderade mycket på i början, och som drog fram många nya och skrämmande känslor i mig. Det här är "en mors bekännelser", om hur den första tiden med ett helt nytt liv kanske inte är så sockersött och härligt som man hade föreställt sig då under graviditeten.
Förlossningen gick bra, men efteråt hamnade vår baby på intensiven på grund av lågt blodsocker. Detta var jag eller sambon inte alls beredda på, och det vände nog upp och ner på hela vår babybubbla ska jag säga! Hela starten blev ju lite omtumlande och "fel" på något vis, vi fick aldrig uppleva BB-tiden och sen åka hem som vanligt efter tre dagar. I stället lärde vi oss om hur man matar genom sond och hur man byter kanyler, och fick åka hem först på den åttonde dagen. Eftersom dottern var väldigt ostabil den första veckan var det mycket oro med i bilden. Jag fick heller inte ha henne med mig 24/7 som "alla andra", utan vi gick upp på besök till barnavdelningen när det passade. Lärde oss aldrig babyvård, utan det fick vi lite ta på sidan om, ifall det fanns tid och möjlighet. Detta tror jag att gjorde lite knutar i anknytningen för oss, och kanske kan förklara varför första tiden kändes extra jobbig för mig. Det är åtminstone min teori!
Första dygnet hemma var som ur en dröm, och jag tänkte att det är nog detta alla pratar om, babybubblan. Och vi njöt! Men lyckan var tyvärr inte långvarig, för sen började dotterns mage krångla, amningen var inte den enklaste, och jag och sambon visste inte riktigt våra roller i föräldraskapet. Vi kraschlandade ganska hårt, och jag minns att jag satt och grät många kvällar och tänkte att vad har vi gett oss in på. "Varför fick vi inte med oss nån instruktionsbok hem?" Barnet grät vid bröstet, jag grät för att jag inte fattade vad som var fel, och sambon skrek på mig för att ungen grät, och jag grät ännu mera. Ja ni kan ju se det hela framför er, eller hur? Inte precis vad jag hade föreställt mig när jag gick och väntade och väntade på barnets ankomst..
Att parförhållandet skulle ändra sen det kom in ett barn i bilden hade jag ju givetvis förberett mig på, men hur påfrestande det kan vara vissa dagar kom nog som ett knytnävsslag i magen... Så länge Sebastian var hemma på pappaledigt (första veckan) gick det ganska bra, jag satt mest fast med barnet vid bröstet och han fick sköta "ground service". Sen kom chocken när han for tillbaks i jobb och jag skulle hinna sköta både mig själv och barnet. Minns att jag nästan skrek på honom direkt han kom in genom dörren, att nu får du nog ta henne en stund så jag hinner göra något eget! Visst blev det lite enklare sen när den första chocken hade lagt sig, och det började gå bättre. Men ännu kommer jag nog på mig själv med att fräsa mycket åt honom för "onödiga" saker. Och många dagar känner jag mig tagen för givet, när jag gör precis ALLT här hemma. I början minns jag att jag brukade fråga om det är okej att jag går i duschen eller springer till butiken, men numera lyfter jag nog bara över barnet åt honom och sticker iväg. Ändå kommer den där känslan av orättvisa aldrig att rinna av mig, tror jag. Han har ju fortfarande sin frihet kvar, på ett helt annat sätt än jag!
Att inte ens kunna gå på toa, äta eller duscha när man känner för det var nog en väldigt jobbig insikt för mig. För att inte tala om hur frustrerande det var att VARJE gång jag satte mig ner och skulle äta, så vaknade barnet och skulle ha mat på sekunden. Säger bara tack och lov att det gick över på några veckor, och det gick att börja ha henne i gymmet eller tajma in "eget" medan hon sov. Minns att jag många gånger de första veckorna tänkte "När ska jag nånsin få tid för något igen, det går ju inte ens att gå ner i förrådet och hämta något så är det katastrof när jag kommer upp!?" Visserligen var jag ju nog förberedd på att barnet kommer ta mycket av min tid, men hade nog aldrig i min vildaste fantasi kunnat förstå exakt HUR bunden man är med en nyfödd.
Amningen var ett enda kämpande de första tre månaderna, givetvis på grund av att dottern blivit sondmatad och varit för svag för att suga ur bröstet. Vi tog hjälp av amningsgummi och en spruta med mjölk i mungipan. Minns en av de första nätterna hemma (vi måste väcka henne var tredje timme för att hon skulle få i sig tillräckligt med mjölk, för att hålla blodsockret, den första veckan) när jag satt i soffan och tänkte "Är det här mitt liv i flera månader framöver? Hur ska jag orka? Hur orkar nån överhuvudtaget med amning i flera månader, till och med år!?" Tack och lov så blev det ju bättre efter en tid, för annars skulle jag nog ha gått sönder! På det sättet har vi ju haft det bra som också kunnat ge flaska vid sidan om amningen. Det är nog, enligt min teori åtminstone, säkert en av orsakerna till att vi inte haft några stora bekymmer med sömnen här i gården.
I och för sig har vårt barn sovit bra från första början, vilket nog underlättat mycket för både mig och sambon. Första månaderna vaknade hon 1-3 gånger per natt (undantag första veckan då vi var uppe var tredje timme), men från ungefär två-tre månaders ålder har hon sovit "hela nätter". Kan räkna dåliga nätter på en hand, och det är nog väldigt lyxigt, har jag förstått! Ändå så kan jag många dagar känna mig som en zombie när jag kliver upp på morgonen, och speciellt på helgerna har jag ofta varit sur och irriterad på Sebastian, för att han alltid får sova sina åtta timmar medan jag ligger och snurrar flera timmar utan sömn, och sen när jag väl får tag i den så skriker dottern efter nappen.. Så trots att barnet sover bra, behöver det ju inte betyda att mamman gör det!
Själv kände jag mig ganska snygg de första veckorna efter förlossningen, minns att jag var förvånad över hur mycket vikt jag tappade, och hur snabbt kroppen ändå återhämtade sig. Jag var överlycklig över att kunna gå ut på relativt långa promenader rätt fort, och kände mig helt enkelt "på topp". Men tyvärr så har ju hemmalivet gjort sitt, att bara promenera som motionsform, och äta lite det man känner för har väl kanske inte varit optimalt för hälsan, så att säga... Vågen har stannat på -12 kg från förlossningen, och ynka en kilo till vad jag vägde på första rådgivningsbesöket. Dock är ju min målsättning att gå ner det jag gick upp under graviditeten före årets slut, så ännu kanske jag hinner. Kan i varje fall säga att jag var chockad första gången jag såg mig själv i en helkroppsspegel efter förlossningen, hade nämligen aldrig trott att min stora mage skulle försvinna sådär snabbt!
En sak som jag däremot ännu har svårt att erkänna, är att jag inte tyckte att mitt eget barn var det sötaste i världen när hon blev född. Det låter ju helt sjukt nu när jag skriver det, och kanske beror det på att hon hade så många sladdar och slangar kopplade till sig, men jag hade väldigt svårt att förstå de mammor som satte upp på sin Instagram att "jag kan inte sluta kolla på honom, han är den vackraste varelsen i världen". Nog var hon ju söt med sitt tjocka, svarta hår och sina mörka ögon, men den sötaste babyn i världen? Verkligen inte! Minns att jag och Sebastian satt uppe på intensiven och studerade henne där hon somnat på mitt bröst, och kommenterade hennes väldigt indragna haka. Fortfarande har hon, enligt mina ögon i varje fall, lite konstig form på hakan och underläppen, men det ändrar väl, som allt annat med hennes utseende. Första tiden tyckte jag i alla fall bara att det var konstigt att folk stirrar på sina sovande bebisar och pussar ihjäl dem när de vaknar, men nu hör jag nog till samma kategori själv...
Under mammaledigheten medan jag ännu var gravid minns jag att jag höll på att dö av tristess vissa dagar. Tänkte ju att så fort barnet kommer ut blir det nog ändring på den saken, och visst hade jag rätt. Åtminstone första veckorna! Då behövde man ju inte fundera på annat än att mata, trösta, byta blöja och vagga till sömns.. Men ju längre tid som gick desto mer medveten om hur långsamt dagarna går blev jag. Om dottern vaknade vid åtta kändes det oändligt länge tills sambon (= nån att prata med) kommer hem klockan fem. Vad ska man ens göra med en liten baby, som man inte får nån slags respons av, så många timmar varje dag? Visst kan dagarna fortsättningsvis kännas långa, men nu är det ju i varje fall enklare att ta henne med sig till butiken, till kompisar, på träffar osv. Och så får man ju äntligen lite respons!
"Varför i hela friden skaffar folk egentligen barn!? Jag vill nog aldrig ha en baby mera, längtar sååå efter att hon ska börja förstå mig och prata och vara lite mer självständig! Att bebistiden är den bästa i livet måste nog vara den största lögnen i världen!". Ja, det tar nästan sjukt att skriva det, men så tänkte jag de första veckorna i Eleonores liv. Idag är det något helt annat, och jag kunde skriva ett minst lika långt inlägg om hur föräldraskapet och mammarollen förändrat mitt liv till det bättre. För jag menar, vad hade mitt liv egentligen för mening innan hon kom till världen? Tack och lov att man kan ändra sig, och att man hela tiden lär sig längs vägen!
