Q & A

Hörni! Nu tänkte jag att det skulle passa ypperligt med en klassisk FRÅGESTUND här på bloggen, när jag ändå är lite frånvarande i och med flytten. Så fråga vad ni vill, så lovar jag att svara inom en snar framtid!

Höstfint på balkongen

Sure gonna miss this!

Flyttveckan är här!

Här blev det tyst några dagar igen, och orsaken är kort och gott att vi håller på att flytta! Eller själva flytten sker egentligen först till helgen, men vi (läs: jag) håller på och packar och förbereder så gott det går, så vi inte hamnar att hålla på hela lördagen. Lär ju nog ha att göra sen när allt ska plockas ur lådor och utplaceras också, så att.. Från början hade vi tänkt att flytten skulle ske först efter nyår, men nu orkade vi inte vänta längre, från båda sidorna, så det fick så lov att ske innan älgjakten drar igång. Som den planerande och organiserande människa jag är kan ni ju säkert tänka er att det stressar mig en aning när allt kom så snabbt på. Men samtidigt är jag ju "rutinerad" med flyttande; det här blir min tredje flytt på 2,5 år! Tacksamt också att vi inte bor så stort, så att få ihopplockat allt är inte en sååå stor grej. Inte i jämförelse med svärisarna som har ett trevåningshus och tjugo år med saker att tömma!

För den som inte hänger med ska vi alltså flytta i Sebastians barndomshem i Kimo. Hans föräldrar kommer att flytta hit i vår lägenhet, så vi byter helt enkelt! Eller nåja, enkelt är det ju inte, i och med att hela flytten måste ske på en dag.. Tack och lov har vi redan fört massor av grejer till huset, så blir det inte så kaos här. Tycker det räcker bra med de saker som står framme från förr, behöver inte krångla till det och göra det mer svårframkomligt med lådor och påsar i hela lägenheten... Jag lider verkligen när det är kaos! Därför vet jag också att det säkert kommer ta en tid innan jag känner mig hemma i huset. Vi ska nämligen renovera så gott som hela huset, medans vi bor där. Ett rum i taget! Kaos lär ju alltså vara mitt hushålls "motto" de närmaste 2-3 åren... Förvänta er alltså inte att se så mycket inredningsbilder den närmaste tiden, haha!

He va no bara he ja had på hjärta ida.

 En mycket vanlig syn hemma hos oss på dagarna. Får väl vara glad så länge vi bara har ett rum där jag kan "slarva bort" henne!

 Hon som älskar att se sig själv i selfiekameran och i spegeln!

 Tyvärr syns det inte så bra på bild, men jag borde nog ha fått pris för årets smutsigaste fönster...

 En skön höstpromenad längs med havet. Kommer verkligen att sakna det sen!

 När pappan busar med barnet. LOL!

 En kanske inte så lyckad bild. Men vi gillar gult!

 Ostbricka (och viiiiin!) för mamman och pappan när barnet somnat.

 En sista inredningsbild förrän allt blev kaos.

En med väldigt gott morgonhumör!

En gammal hederlig blogglista

När blogginspirationen tryter (och barnet är inne på sovtimme två ute på balkongen) kan man ju alltid passa på att gräva i arkivet efter en hederlig blogglista. Lite onsdagsunderhållning, varsågoda:

När vaknade du i morse? 6:07 av sambons alarm, somnade om när han åkt iväg till jobbet, vaknade på nytt när barnet vaknade halv åtta ungefär. Sen försökte vi somna om efter lite amning, men det var nog bara att ge sig, så halv nio var vi på benen!

Vad var det första du tänkte när du vaknade? Vad är klockan? (det är oftast min första tanke)

Har du ringt nån idag? I så fall vem, och vad sa ni? Nope, men borde strax ringa min pappa och kolla när han är på väg hit.

Har du ont någonstans? Faktiskt inte för tillfället! Lite värkte det i vaderna när jag var ute på vagnpromenad på förmiddagen, men det är väl nog bara för att jag glömde stretcha efter måndagszumban...

Om du fick välja vad som helst att äta just nu, vad är du då sugen på? Skorpans kanelbullar, för att jag inte fick dem igår! En god tacosallad från Fresh skulle inte sitta helt fel heller. Eller så choklad, det funkar ju alltid.

Vad köpte du när du drog ditt kort senast? Iste och brownie på Fiika i går.

Vilken var den första sidan du gick in på på internet idag? Instagram, börjar alltid min dag med att kolla igenom Insta och Facebook. Dålig ovana..

Vad ska du göra i kväll? Mamma kommer på besök efter jobbet, sen får vi se om vi orkar och hinner med så mycket mer efter det.

Vilken var den första låten du satte på idag? Har faktiskt inte haft på nån musik än idag! Brukar nog vanligtvis sätta igång radion när vi ätit frukost, men kände för lite tystnad idag.

Varför ska man läsa din blogg? Om man vill veta vad som händer i mitt liv, kanske.

Vad gjorde du för exakt en vecka sen, den här tidpunkten? Oj, förra onsdagen klockan tolv? Satt kanske här och scrollade medan barnet sov, precis som nu.. Eller nej väntas lite! Höll ju på och städade i sovrummets lådor!

Tror du att du kommer få en komplimang idag? I så fall, för vad? Janå inte för mitt smutsiga hår i varje fall! Snarare kanske för att barnet är gulligt eller maten god..

När fotade du något senast, och vad? För en timme sen knäppte jag en bild på min höstplantering på balkongen:

Kommer du göra av med pengar idag? I så fall, på vad? Jepp, måste åka och veckohandla, så där ryker hundra euro igen...

Vad borde du göra idag? Handla, duscha och kanske packa lite.

En dag i Jeppis

 Good morning sunshine!

 Bäst att kolla lite Svampbob innan vi stiger upp...

Denna ljuva septembertisdag tyckte dottern att det var morgon klockan åtta (då hade jag matat klart henne och vi somnade om strax efter klockan sju). Jag var kanske inte redo för dagen riktigt än, så vi knäppte igång tv:n och slökollade lite barnprogram innan vi hasade oss upp. Kanske en dålig ny vana, men åtminstone ger det mig några extra minuter att dra mig, haha! Efter frukost och morgonrutiner var det bara att hoppa i ytterkläderna, packa skötväskan och ta sig ner till bilen. Denna tisdag var det nämligen dags för ett Jeppis-besök tillsammans med Madde!

Vi började med att åka till härliga Sunds trädgård, där lite höstblommor följde med oss hem. Sen in till centrum och barnklädshimlen Homefun/Majahome, och så lunch på Mango House. Det var en ny upplevelse för mig, och absolut något jag kan rekommendera! Väldigt god asiatisk buffé, och dessutom fanns det sushi. MUMS! Efteråt var vi proppmätta, men när vi nu en gång tagit oss till Jeppis skulle det ju givetvis inte gå att åka hem utan kaffepaus på Skorpan.. Men till vår stora besvikelse var det stängt! Hade jag ju helt missat. Så vi fick bila tillbaks in till stan och ta eftermiddags"kaffet" på Fiika i stället. Sen hemåt igen!

Höstblommor, ah!

 Supergod buffé på Mango House!

 För mig blev det iste och en brownie på Fiika.

 Dagens förnöjda sällskap!

 Unnade mig själv en vacker bukett blommor från Sunds.

 En som var nöjd att få rulla omkring på golvet efter en halv dag i bilstol...

Förra veckan fick jag veta att jag vunnit en tävling som Carro Ekman ordnade, och fick således shoppa loss av märket Maxomorra på Jeriika.fi. Så roligt! Tyvärr har vi ju så himla mycket kläder, så jag har hamnat att börja köpa i storlekarna 80-92. Kan ju alltså ta 1-2 år innan Eleonore kan använda dem. Men nu har vi ju i varje fall, hah!

Fick också hem min Pompdelux-beställning med Madde. 

Nu sover barnet ute i vagnen och jag sitter här i soffan och gäspar. Sambon önskade att jag skulle börja på med maten tills han kommer hem, men känner mig faktiskt inte det minsta hungrig efter dagens dunderlunch.. Återstår att se om jag alls orkar koka, eller om det bara blir nån smörgås till middag idag!

Perjantai on paras

Äntligen fredag! Den här veckan har känts evighetslång, även om vi haft mycket program både dag- och kvällstid. Trots att jag "bara är hemma om dagarna" så är nog fredag ändå veckans bästa dag. Vet inte varför men helgerna kommer väl alltid vara heliga antar jag. Denna helg är jag dock rätt fullbokad, vi kör Rapakunkku på Måtasberget i Jepo i morgon (kom och kolla vetja!), på söndag är det sedvanligt babysim på kvällen, och så kanske vi ska ta och flytta lite grejer ur vårt förråd till Kimo. Flytten framskrider, även om vi inte ens bestämt ett datum ännu, haha!

Annars har jag inte så mycket på hjärtat. Hade ju inte tänkt lämna er med mitt sura måndagsinlägg, men kan inte säga att jag är så mycket positivare denna dag heller, trots att det är fredag. Så ni får helt enkelt kolla lite bilder från veckan som gått, så kanske nån blir på bra humör i alla fall. Trevlig helg!

Förra fredagen hade vi Caroline och Savannah på besök. Roligt när flickorna kan börja "leka" lite tillsammans!

 Finns det nåt godare än pasta?

 När mamman fått sovmorgon och pappan matar barnet... #klåttotvärr

 Lördagsbrunch på Astor med bästa Tjängan på språng (minus Maria som var sjuk).

 En blåsig promenad senare.

 På tisdag träffades vi i Vasa med "Picknick mamas". Tre varv runt Edvinsstigen...

 ... och sen lunch på Aroma i GW gallerian. PERFEKT!

 Hon (till höger) som älskar selfiekameran på telefonen!

 När pappan sköter...

 ... och klipper pannluggen.

 En dag sov dottern i tre timmar ute på balkongen, och mamman passade på att städa ur skåp och lådor.

 Gladast i byin!

Min kusin Heidi på fredagslunchbesök.

Monday mood

Ännu en måndag i livet. Just precis denna början på veckan blev ju kanske inte riktigt den bästa.. Kan väl säga att jag stigit upp med fel fot! Vanligtvis brukar jag inte ha något emot måndagar, de är en bra mjukstart på veckan då jag brukar passa på att tvätta kläder, städa köket och bara ta det lugnt med dottern. Men just idag bestämde barnet sig för att vara extra gnälligt och svårt att söva på morgonen. Hon vaknade redan vid 5:30 och jag matade, men NEJGO hon skulle somna om! Kämpade på till halv åtta, då hon äntligen gav upp och somnade om. Sen var vi vakna igen nio... Gnällas vid gröten, gnällas vid påklädning, men sen fick jag distraherat henne tillräckligt länge för att hinna dra ett varv med dammsugaren här. Såg verkligen ut som stryk! Man kunde ju inte tro att jag bara är hemma om dagarna, med tanke på hur smutsigt det blir här mellan varven.. Men det är ju som jag brukar säga åt Sebastian: Bara för att jag är hemma betyder det inte att jag är nån betjänt/hotellstäderska! Gör väl så gott jag kan. Nu är jag sjuk i ryggen och har en sjudundrande huvudvärk. Nå, kanske det ordnar upp sig än idag. Josse och Elvira är nämligen på väg hit i detta nu, så får väl helt enkelt ta och "dra åpp snåran å fåortset".

Hoppas ni fått en bättre start på veckan än mig!

Saker jag kommer att sakna när vi flyttar

Nu hägrar flytten i horisonten, och jag har onekligen svårt att tänka på mycket annat. Mest funderar jag på hur det kommer att börja se ut sen när det blir färdigt, och hur många år vi ska behöva renovera och kämpa innan den dagen kommer.. Men sen har jag också tänkt en del på hur stor skillnad det kommer att vara på orten! Oravais är ju visserligen ingen stor stad med massa möjligheter, butiker och så vidare, men i jämförelse med Kimo är det nog ganska lyxigt att bo här. Redan en sådan sak som att allt är på gångavstånd i Oravais, medan man för det mesta nog behöver bilen för att ta sig nånstans i Kimo. Sen är jag ju nog en "lantis" i själ och hjärta, så att bo i närheten av naturen, på marknivå, och inga grannar vägg i vägg, kommer nog vara riktigt skönt! Och det är väl bara några av fördelarna.

Häromdagen kom jag i varje fall att tänka på några saker jag kommer sakna sen när vi flyttar "out of civilization" (nu får jag ju det att låta som vi ska bo i skogen, fast det egentligen bara är åtta kilometer härifrån, haha!):

1. Havsdoften. Det är nog något speciellt med att bo vid havet. Alla årstider har det sin charm, men speciellt på sommaren och hösten tycker jag att det doftar så underbart av havet! Måsarnas skrik kunde jag dock tänka mig att leva utan... Brukar försöka gå invid havet åtminstone två dagar i veckan, för att det ger så mycket glädje åt mig. Kanske är det vågornas svall som är lugnande?

2. Närheten till butiken. Det är väl på gott och ont att bo hundra meter från butiken, som är öppen från tidig morgon till sen kväll, varje dag. Har du glömt sockret när du ska baka, ingen fara, bara att hoppa i skorna och kila efter ett paket! Orkar du inte koka, skicka sambon och hämta Saarioinens grönsaksbiffar när han kommer ur jobbet! Och allra värst, blir du sugen på choklad efter vagnpromenaden, bara att svänga in och köpa en stång... Kanske det blir mindre spontanhandlande sen när vi har åtta kilometer till butiken?

3. Hur snabbt det går att städa en lägenhet. Om någon av mina vänner skulle skicka att de kommer på överraskningsbesök om en halvtimme, och lägenheten ser ut som skit, skulle det inte vara några som helst problem att hinna göra den representativ på den tiden. Att dra ett varv med lilla dammsugaren, svepa lite med dammhandsken och torka av köksbänken går på tio minuter. Den typen av snabbstädning lär vi ju INTE ha sen när vi bor i hus, och dessutom i renoveringskaos de närmaste åren!

4. Vår utsikt. Eftersom vi bor på fjärde våningen och har en 180 graders utsikt över havet, så kan ni nog gissa att det är svårt att klå. Med tanke på att jag troligen resten av mitt liv kommer få stirra på åkrar och skog, så försöker jag njuta så mycket jag kan nu! Visst är det fint med böljande sädesfält i solnedgången också, men ärligt, finns det nåt som klår havsutsikt?

5. Promenadvägarna. Många gånger suckar jag åt att jag bara går samma rutter på vagnpromenaderna. Men egentligen så tar jag nästan så gott som varje vecka en ny väg, avviker nånstans där jag inte gått förut, och då känns det inte längre lika trist. Jag kommer verkligen sakna valmöjligheterna, för sen när vi flyttar finns det ganska exakt tre håll att gå åt...

6. Inget trädgårdsarbete/underhåll. Jag visste det inte när jag först flyttade till Oravais, men visst bor det en liten trädgårdsnörd i mig! Hade då aldrig trott att jag skulle sakna gräsklippning, äppelplockning, räfsande och att krypa omkring i rabatter, men det har jag gjort sen jag flyttade i lägenhet. Dock så vet jag att jag kommer att längta tillbaka till denna enkelhet sen när vi bor i hus. För visst finns det hundra saker att underhålla när man har hus och gårdsplan, speciellt när det är renovering på gång. Påminn mig sen när jag gnäller över trädgårdsarbete och panel som ska målas att jag ju hade sååååå tråkigt i 2,5 år när jag inte fick göra något gårdsarbete!

Det var nu bara några saker jag kom att tänka på. Misstänker att listan fylls på vartefter flytten framskrider...

6 månader som flög iväg

Häromdagen fick jag hem en stor hög med fotografier som jag skickat till framkallning. Det var många fina minnen där i högen, från dotterns födsel fram till denna dag. De flesta av bilderna ska in i Eleonores "Boken om mig", några kanske i hennes dopalbum, och sen får vi se vart resten hamnar. Själv tycker jag jättemycket om att bläddra i mina gamla fotoalbum från när jag var liten, så det känns ju onekligen som om jag borde vara lika duktig som min mamma i tiderna, och göra album för varje år.. Återstår ju att se hur det går med den saken!

Men hursomhelst, det jag kom att tänka på när jag satt och tittade igenom bilderna var 1. Hurt fort tiden gått, och 2. Hur mycket barnet växt på sex månader. Tänkte att jag kan passa på och sätta en bild för varje månad, tillsammans med hennes vikt och längd. Kanske det intresserar nån av er där ute, annars så blir det ju ett fint minne här i cyberrymden för både mig och barnet!

5 dagar gammal. Födelsevikt 3885 g och 53 cm lång.

 1 månad. Längd 56 centimeter och ca 4,6 kilogram.

 2 månader, 5810 gram och 60 centimeter.

3 månader gammal, cirka 6,2 kg och 62,5 cm.

4 månader. Ser ut som en jätte mot Elvira (3 veckor och 3 kg) med sina 65,5 centimeter och 6850 gram!

5 månader och nästan 7,2 kg samt 68 centimeter.

Nu, 6 månader och 7660 g samt 68,5 cm.

När blev min baby så stor?

Bästa smulpajen

Här ska ni få recept på världens enklaste och godaste smuldeg! Egentligen är det Leila Lindholm som borde få cred, men nu har jag bakat paj i så många olika tappningar med denna smuldeg, att jag börjar känna mig som ett litet proffs (men ändå minns jag aldrig receptet utantill, utan måste kolla ingredienserna varje gång...). Jag har testat att göra smuldegen till blåbär, körsbär, äpplen och äppel-persika. Och alla var lika goda! Vilket ju i sin tur måste betyda att det är smuldegen som är världsbäst.

Så här ska ni få receptet då:

- 250 g kallt smör

- 2½ dl vetemjöl

- 1½ dl kokosflingor

- 1½ dl råsocker (rörsocker)

- 1½ dl havregryn

> Nyp ihop ingredienserna till en smuldeg

> Sätt valfri fyllning på bottnen av en pajform, och strö över smuldegen

> Grädda i 200 grader, 20-30 minuter så pajen får fin färg

> Servera med vaniljglass, vaniljvisp, vispgrädde eller vaniljsås

Mums!

En mors bekännelser

Nu kommer ett sånt där inlägg som jag haft i bakhuvudet väldigt, väldigt länge, men som jag inte riktigt vetat om jag ska våga skriva eller inte. Just idag känns det ändå som om det får bära eller brista, så detta kommer verkligen från djupet av mitt hjärta, och har varit gömt inom mig i flera månader. Jag ska nämligen berätta för er om hur jag upplevde den första tiden med baby. För det var inte ens i närheten av hur jag hade föreställt mig!

Som ni säkert vet så jobbar jag på dagis, och har därför alltså en del erfarenhet av barn och uppfostran. Hela graviditeten gick jag bara omkring och tänkte, och till och med sade, att det kommer ju bli lätt som en plätt med ett barn, när man är van med tjugo. Jag läste inga böcker och förberedde mig inte på babyns ankomst på något annat vis än genom att skaffa hem nödvändiga saker, gå på rådgivningens förberedelsekurs, och så vidare. Tänkte att hur svårt kan det egentligen vara, alla andra har ju klarat det före mig. Nå, som ni säkert kan gissa, så var det ju allt annat än enkelt med ett litet barn, som inte kunde säga vad som var fel... Och dessutom var jag inte ens insatt i hur första tiden kommer/kan vara, så det tog mig verkligen på sängen.

Idag tänkte jag därför räkna upp några saker som jag funderade mycket på i början, och som drog fram många nya och skrämmande känslor i mig. Det här är "en mors bekännelser", om hur den första tiden med ett helt nytt liv kanske inte är så sockersött och härligt som man hade föreställt sig då under graviditeten. 

Förlossningen gick bra, men efteråt hamnade vår baby på intensiven på grund av lågt blodsocker. Detta var jag eller sambon inte alls beredda på, och det vände nog upp och ner på hela vår babybubbla ska jag säga! Hela starten blev ju lite omtumlande och "fel" på något vis, vi fick aldrig uppleva BB-tiden och sen åka hem som vanligt efter tre dagar. I stället lärde vi oss om hur man matar genom sond och hur man byter kanyler, och fick åka hem först på den åttonde dagen. Eftersom dottern var väldigt ostabil den första veckan var det mycket oro med i bilden. Jag fick heller inte ha henne med mig 24/7 som "alla andra", utan vi gick upp på besök till barnavdelningen när det passade. Lärde oss aldrig babyvård, utan det fick vi lite ta på sidan om, ifall det fanns tid och möjlighet. Detta tror jag att gjorde lite knutar i anknytningen för oss, och kanske kan förklara varför första tiden kändes extra jobbig för mig. Det är åtminstone min teori!

Första dygnet hemma var som ur en dröm, och jag tänkte att det är nog detta alla pratar om, babybubblan. Och vi njöt! Men lyckan var tyvärr inte långvarig, för sen började dotterns mage krångla, amningen var inte den enklaste, och jag och sambon visste inte riktigt våra roller i föräldraskapet. Vi kraschlandade ganska hårt, och jag minns att jag satt och grät många kvällar och tänkte att vad har vi gett oss in på. "Varför fick vi inte med oss nån instruktionsbok hem?" Barnet grät vid bröstet, jag grät för att jag inte fattade vad som var fel, och sambon skrek på mig för att ungen grät, och jag grät ännu mera. Ja ni kan ju se det hela framför er, eller hur? Inte precis vad jag hade föreställt mig när jag gick och väntade och väntade på barnets ankomst..

Att parförhållandet skulle ändra sen det kom in ett barn i bilden hade jag ju givetvis förberett mig på, men hur påfrestande det kan vara vissa dagar kom nog som ett knytnävsslag i magen... Så länge Sebastian var hemma på pappaledigt (första veckan) gick det ganska bra, jag satt mest fast med barnet vid bröstet och han fick sköta "ground service". Sen kom chocken när han for tillbaks i jobb och jag skulle hinna sköta både mig själv och barnet. Minns att jag nästan skrek på honom direkt han kom in genom dörren, att nu får du nog ta henne en stund så jag hinner göra något eget! Visst blev det lite enklare sen när den första chocken hade lagt sig, och det började gå bättre. Men ännu kommer jag nog på mig själv med att fräsa mycket åt honom för "onödiga" saker. Och många dagar känner jag mig tagen för givet, när jag gör precis ALLT här hemma. I början minns jag att jag brukade fråga om det är okej att jag går i duschen eller springer till butiken, men numera lyfter jag nog bara över barnet åt honom och sticker iväg. Ändå kommer den där känslan av orättvisa aldrig att rinna av mig, tror jag. Han har ju fortfarande sin frihet kvar, på ett helt annat sätt än jag!

Att inte ens kunna gå på toa, äta eller duscha när man känner för det var nog en väldigt jobbig insikt för mig. För att inte tala om hur frustrerande det var att VARJE gång jag satte mig ner och skulle äta, så vaknade barnet och skulle ha mat på sekunden. Säger bara tack och lov att det gick över på några veckor, och det gick att börja ha henne i gymmet eller tajma in "eget" medan hon sov. Minns att jag många gånger de första veckorna tänkte "När ska jag nånsin få tid för något igen, det går ju inte ens att gå ner i förrådet och hämta något så är det katastrof när jag kommer upp!?" Visserligen var jag ju nog förberedd på att barnet kommer ta mycket av min tid, men hade nog aldrig i min vildaste fantasi kunnat förstå exakt HUR bunden man är med en nyfödd.

Amningen var ett enda kämpande de första tre månaderna, givetvis på grund av att dottern blivit sondmatad och varit för svag för att suga ur bröstet. Vi tog hjälp av amningsgummi och en spruta med mjölk i mungipan. Minns en av de första nätterna hemma (vi måste väcka henne var tredje timme för att hon skulle få i sig tillräckligt med mjölk, för att hålla blodsockret, den första veckan) när jag satt i soffan och tänkte "Är det här mitt liv i flera månader framöver? Hur ska jag orka? Hur orkar nån överhuvudtaget med amning i flera månader, till och med år!?" Tack och lov så blev det ju bättre efter en tid, för annars skulle jag nog ha gått sönder! På det sättet har vi ju haft det bra som också kunnat ge flaska vid sidan om amningen. Det är nog, enligt min teori åtminstone, säkert en av orsakerna till att vi inte haft några stora bekymmer med sömnen här i gården.

I och för sig har vårt barn sovit bra från första början, vilket nog underlättat mycket för både mig och sambon. Första månaderna vaknade hon 1-3 gånger per natt (undantag första veckan då vi var uppe var tredje timme), men från ungefär två-tre månaders ålder har hon sovit "hela nätter". Kan räkna dåliga nätter på en hand, och det är nog väldigt lyxigt, har jag förstått! Ändå så kan jag många dagar känna mig som en zombie när jag kliver upp på morgonen, och speciellt på helgerna har jag ofta varit sur och irriterad på Sebastian, för att han alltid får sova sina åtta timmar medan jag ligger och snurrar flera timmar utan sömn, och sen när jag väl får tag i den så skriker dottern efter nappen.. Så trots att barnet sover bra, behöver det ju inte betyda att mamman gör det!

Själv kände jag mig ganska snygg de första veckorna efter förlossningen, minns att jag var förvånad över hur mycket vikt jag tappade, och hur snabbt kroppen ändå återhämtade sig. Jag var överlycklig över att kunna gå ut på relativt långa promenader rätt fort, och kände mig helt enkelt "på topp". Men tyvärr så har ju hemmalivet gjort sitt, att bara promenera som motionsform, och äta lite det man känner för har väl kanske inte varit optimalt för hälsan, så att säga... Vågen har stannat på -12 kg från förlossningen, och ynka en kilo till vad jag vägde på första rådgivningsbesöket. Dock är ju min målsättning att gå ner det jag gick upp under graviditeten före årets slut, så ännu kanske jag hinner. Kan i varje fall säga att jag var chockad första gången jag såg mig själv i en helkroppsspegel efter förlossningen, hade nämligen aldrig trott att min stora mage skulle försvinna sådär snabbt!

En sak som jag däremot ännu har svårt att erkänna, är att jag inte tyckte att mitt eget barn var det sötaste i världen när hon blev född. Det låter ju helt sjukt nu när jag skriver det, och kanske beror det på att hon hade så många sladdar och slangar kopplade till sig, men jag hade väldigt svårt att förstå de mammor som satte upp på sin Instagram att "jag kan inte sluta kolla på honom, han är den vackraste varelsen i världen". Nog var hon ju söt med sitt tjocka, svarta hår och sina mörka ögon, men den sötaste babyn i världen? Verkligen inte! Minns att jag och Sebastian satt uppe på intensiven och studerade henne där hon somnat på mitt bröst, och kommenterade hennes väldigt indragna haka. Fortfarande har hon, enligt mina ögon i varje fall, lite konstig form på hakan och underläppen, men det ändrar väl, som allt annat med hennes utseende. Första tiden tyckte jag i alla fall bara att det var konstigt att folk stirrar på sina sovande bebisar och pussar ihjäl dem när de vaknar, men nu hör jag nog till samma kategori själv...

Under mammaledigheten medan jag ännu var gravid minns jag att jag höll på att dö av tristess vissa dagar. Tänkte ju att så fort barnet kommer ut blir det nog ändring på den saken, och visst hade jag rätt. Åtminstone första veckorna! Då behövde man ju inte fundera på annat än att mata, trösta, byta blöja och vagga till sömns.. Men ju längre tid som gick desto mer medveten om hur långsamt dagarna går blev jag. Om dottern vaknade vid åtta kändes det oändligt länge tills sambon (= nån att prata med) kommer hem klockan fem. Vad ska man ens göra med en liten baby, som man inte får nån slags respons av, så många timmar varje dag? Visst kan dagarna fortsättningsvis kännas långa, men nu är det ju i varje fall enklare att ta henne med sig till butiken, till kompisar, på träffar osv. Och så får man ju äntligen lite respons!

"Varför i hela friden skaffar folk egentligen barn!? Jag vill nog aldrig ha en baby mera, längtar sååå efter att hon ska börja förstå mig och prata och vara lite mer självständig! Att bebistiden är den bästa i livet måste nog vara den största lögnen i världen!". Ja, det tar nästan sjukt att skriva det, men så tänkte jag de första veckorna i Eleonores liv. Idag är det något helt annat, och jag kunde skriva ett minst lika långt inlägg om hur föräldraskapet och mammarollen förändrat mitt liv till det bättre. För jag menar, vad hade mitt liv egentligen för mening innan hon kom till världen? Tack och lov att man kan ändra sig, och att man hela tiden lär sig längs vägen!

Ett foto i timmen 5/9/18

Igår passade jag på att knäppa ett foto varje timme under hela dagen, så ni ska få hänga med en ganska vanlig dag i vårt liv. Så här gick det till, onsdagen den femte september:

9:00 Dags att stiga upp för dagen, tyckte dottern. Bara för mamman att lyda!

10:00 Min tur att äta frukost medan Eleonore leker på golvet, mätt i magen efter sin grötportion.

11:00 Lillan fick mjölk och somnade, mamman passar på att blogga under tiden.

11:50 Leken är alltid roligare om mamma också ligger med på golvet!

13:00 Muumimamma ja muumivauva på Halpahalli i Härmä
(Tips tips: Två paket Pampers för 16€!)

14:00 Sen åkte vi till S-Market och veckohandlade.

15:00 Äntligen fullt i kylskåpet igen!

16:00 Barnet sover ute i vagnen, mamman tar tag i den där påsen med äpplen hon fick av sin syster i söndags...

17:00 Lillan vaknade, pappan i huset kom hem, och äppelmosen puttrade vidare på spisen medan vi tog matpaus. Makaronilåda för hela gänget!

18:15 Vi åkte till Kimo och hälsade på svärisarna. Sebastian for ut på "ärenden" och jag passade på att baka en blåbärspaj till kaffet. Tur att vi har alla våra bär i reservfrysen i källaren i Kimo!

19:15 Stolar - billig underhållning för bebisar! 

20:15 Dags att byta till "jaamis"! Eleonore har förresten blivit helt omöjlig vid blöjbyte/påklädning.. Får nog akta så hon inte dimper i badrumsgolvet nån dag!

21:00 Äppelmosen i burkar, diskmaskinen tömd och påfylld, köksbänken städad... Äntligen är dagens måsten gjorda!

22:00 Sambon kollar nån tråkig serie om Hitler, och jag passar på att tidsinställa några blogginlägg innan läggdags.