10 april 2018

Amningsångesten

Såg att Catariina hade skrivit om amning på sin blogg häromdagen, och hann bara tänka "vilken tur att det inte är några större bekymmer för min del".. Sen kom gårkvällen och omkullkastade allt. Nu känner jag att jag behöver få skriva av mig lite, så för er läsare som inte alls är intresserade av barnrelaterat, och då specifikt amning, så kan jag rekommendera att ni slutar läsa nu. Detta kommer nämligen bli ett långt och ingående inlägg om precis det...

Som ni säkert vet tillbringade vår dotter sin första vecka på intensivavdelningen för nyfödda. Hon föddes med lågt blodsocker och var väldigt svag, vilket alltså påverkade amningen. Till skillnad från andra nyfödda fick hon ingenting ur bröstet första gången hon lades dit, bara en halvtimme gammal. Tror det var på hennes femte levnadsdag som hon för första gången tog lite ur bröstet, och då med hjälp av bröstgummi (amningsnapp) och en spruta mjölk i mungipan för att locka till att suga. Eftersom hon fick mjölk genom näs- magslang var det extra kämpigt med amningen, hon behövde ju inte kämpa för att få maten genom sonden, utan mättnadskänslan kom automatiskt, till skillnad från när hon låg vid bröstet, där hon faktiskt måste jobba lite. Än i denna dag använder jag både bröstgummi och ibland spruta som hjälpmedel vid amningen, för att vår dotter tyvärr ärvt sina föräldrars temperament och tålamod, och den ekvationen blev till att frustrationen kommer väldigt fort vid bröstet, när det inte går som hon tänkt sig, eller det tar för länge.

Ännu på morgonen till dagen när vi fick åka hem från sjukhuset funderade jag hur i hela friden vi ska ro hem det här med amning, när jag just och just fick matat henne några gånger om dagen. Men det fungerade, någotsånär i alla fall, och sonden togs bort. Dock efter många suckar från läkarnas håll.. Det är nu en helt annat historia, men kan ni förstå att de hellre skulle ha skickat hem oss med näs- magslang på dottern än att vi skulle börja tilläggsmata med flaska!? Här kanske ni kan förstå att min amningsångest redan var laddad, efter att ha hört hela veckan "Och hur går amningen?", "Har hon inte tagit ur bröstet ännu?", "Du pumpar väl åtminstone så hon får något att äta?" osv osv. Sebastian och jag var redan från början överens om att prio ett är att dottern blir frisk, att hon orkar själv (utan mediciner och slangar osv.) och att vi får åka hem. Sen om det inte fungerar att helamma, så ger vi henne flaska, huvudsaken att hon får i sig tillräckligt. Mat som mat, liksom, det kan väl inte vara hela världen om man hamnar att flaskmata ungen, med tanke på hur hon mådde första dagarna i livet!

Och så blev det, från fösta dagen hemma har vi gett ur flaska två gånger per dygn, utöver amningen. Visserligen får hon min egen mjölk, som jag pumpat ut, eftersom jag från början haft rikligt av det. Från sjukhuset sa de att vi till att börja med ska se till att mata henne med tre timmars mellanrum, och att riktlinjen för om hon får tillräckligt är minst fem våta blöjor i dygnet. Sen kan vi erbjuda tilläggsmjölk ur flaska om det verkar som om hon inte tar tillräckligt. Nå, vi märkte ju ganska snabbt att hon inte orkade suga i sig tillräckligt, så vi började ge en flaska med 60-90 ml på eftermiddagen och innan läggdags. Och det funkade riktigt bra! Allt var frid och fröjd, tills igår, då hela "amningsidyllen" kraschade för mig, hårt.

Egentligen sket det sig redan på dagen, då dotterns sedvanliga 3-5 timmars vagntupplur avbröts efter bara 1,5 timmar. Hon har överlag också varit väldigt mammig och närhetssökande en stund nu, och vill gärna ligga vid bröstet, även om hon inte är hungrig. Nå, så gick det igår då att hon bara skulle vara vid bröstet hela tiden, fast hon kanske aktivt åt 5-10 minuter och sedan låg och halvsov. Övertrött var hon givetvis för att hon inte sovit ordentligt under dagen, alltså blev det bara mer och mer frustration efter varje gång jag tog bort henne från bröstet då hon slocknat dit, gång på gång. Jag hade inte hunnit pumpa på eftermiddagen på grund av den korta sovstunden, och det fanns ingen mjölk att sätta i flaskan när kvällen kom emot. Det var helt uppenbart att hon var hungrig, och väldigt trött, och det fanns inte en chans i universum att hon skulle få i sig tillräckligt ur bröstet förrän hon somnade av utmattning/frustration.

Så vi fick bita i det sura äpplet och värma en flaska ersättning. Och ni vet inte vilken ångest jag fick av det! Egentligen är det ju helt idiotiskt, att jag ska behöva må dåligt över att jag hamnade att ge ersättning åt dottern EN GÅNG. Hon fick ju det första dagarna på sjukhuset, innan jag hade tillräckligt med mjölk urpumpat och innan hon började ta ur bröstet, så vi visste ju att hon är okej med det. Dessutom är hon ju van med att få ur flaska, så på den punkten är det ju heller inga bekymmer. Men ändå... Mådde så himla dåligt, kände mig så himla värdelös, bara för att jag inte kunde ge tillräckligt med mat åt mitt eget barn. Ska det verkligen behöva vara så, undrar jag? Hela den här pressen som kommer från amningen, från samhället, det är den som ger mig ångest. Sa åt Sebastian igår kväll att vad ska andra tycka om vi börjar ge ersättning, och han bara skrattade. För honom är det ju så självklart; är hon hungrig och det inte finns mjölk, så ger vi ersättning. No big deal! Men för mig är det som en spark i magen att behöva göra det, som om alla skulle stirra på mig och fråga varför jag är så värdelös att jag inte helammar min lilla dotter på fem veckor.

Jag ljuger om jag säger att jag njuter av att amma. Har aldrig känt "oj vilken härlig mysig stund jag har med min dotter, detta är något bara vi två kan dela, det bästa i världen", som så många har beskrivit amningen. Snarare ger amning mig huvudbry och ångest, för att jag många gånger känner att jag inte räcker till, att jag gör fel, att jag är så bunden, att jag är pressad från samhället att fortsätta amma, även om det kanske inte är en dans på rosor. Minns att jag tänkte den första veckan, att jag önskar att någon hade sagt åt mig att amning inte är enkelt! Trodde ju att det var världens enklaste och naturligaste grej, som bara kommer av sig själv och funkar perfekt för både mor och dotter. Så är alltså inte fallet, har jag fått lära mig. Och fast jag försöker att inte ta det så hårt när det kommer svackor, så mår jag omedvetet dåligt och skapar en press på mig själv att fortsätta kämpa på. Dessutom känner jag mig dålig som måste använda bröstgummi och "lura" med spruta ibland, vilket gör hela amningssituationen mycket mer komplicerad än den borde vara, och stressar mig ännu mer..

Inte vet jag, men det här med att amma kanske inte är allas grej. Och jag tycker att det inte borde vara nån stor grej om det är så att det inte funkar/man inte vill fortsätta. Men tyvärr är ju inte fallet så. Ammar man inte vill folk veta varför, slutar man amma "för tidigt" vill folk veta av vilken orsak. Kan var och en bara inte få göra som de själv tycker, och så har ingen rätt att blanda sig i det? Då kanske jag inte skulle ha den här "amningsångesten" lurande i bakhuvudet heller.

13 kommentarer:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  2. Könner igen mig när dy skrev om ersättning. Fick en antibiotikakur i början av dotterns första veckor, vilket resulterade i nedsatt mjölproduktion. Då växte inte hon som hon borde och vi fick ge till ersättning. Det var ett platt fall att man inte räcker till.
    Men du ska ta det i er egen takt och försök att inte ta någon stress över amningen så känner nog er tjej att du är lugn då brukar det gå bra. Väljer ni ersättning delvis så är det kanske någonting ni kan ge en tid.

    SvaraRadera
  3. Själv upplevd jag att de på både BB och barnavd var förvånansvärt superbra med att peppa kring ammningen med Matheo som också till att börja med sondmatades och att de inte ville skicka hem oss med sonden utan att han sku själv orka ammas. Va sad att ni fick en helt annan upplevelse. Något som jag tycker du absolut ska ha i bakhuvudet är att vad som funkar för er, så e det allra bästa alternativet. Oavsett om det är att helammas, delammas eller ingen ammning alls. Jag tycker att man verkligen int ska behöv förklara sig för någon varför man int ammar eller om man väljer att delamma eller slut helt med det. Och ingen har egentligen rätt att ha nån åsikt i hur man själv väljer, just eftersom det int alltid funkar för alla det här med att amma och alla barn e ju olika också :)

    SvaraRadera
  4. Våran Eddie är född 3 veckor för tidigt, han var väldigt trött till en början. Vi kämpade på med amningen och han bara somnade ifrån och orkade inte riktigt suga. Kände själv dendär ångesten och den där hemska pressen man hade på sig, inte alls roligt 😔 Men nu idags läget fungerar amningen, men vi kämpade länge innan vi fick det att rulla på!

    SvaraRadera
  5. Du vet ju min åsikt - strunta i vad andra tycker å tänker och gör så som känns bäst för er. Huvudsaken att Elle mår bra och får mat i sej!

    SvaraRadera
  6. En anledning till att dottern vill ligga vid bröstet mycket är att hon har en tillväxtsspurt å därför jobbar upp mera mjölk genom att ligga vid bröstet ofta. Ingen som betätta det för mig med första barnet å ja trodd ja had fy lite mjölk då å började trappa ner amningen då, sonen va lite över 1 månad. Och med amningen så ska man gör he som känns bäst för dig då mår ni båda bäst.

    SvaraRadera
  7. Första barnet had ja lite mer ångest då det kom till amning, vi fick e aldri att funger så mjölken steg it så då an va 2,5 viko så gav ja helt upp att ens försök vilket både jag och sonen va nöjd med. Andra barnet had jag färdigt bestämt att jag sko int amm pga att jag känd me så himla obekväm med e vilket togs förvånansvärt bra emot på bb utan att di ens försöka få me att änder beslutet å även omgivningen tycker ja ha aldri ifrågasatt e :) vi tänker som så å att mat som mat di ha båda växt å vari frisk å di ha haft en nöjdare mamm! :) man ska ga efter vad som gör en själv å barnen nöjd tycker ja :)

    SvaraRadera
  8. Jag har två barn och har gett ersättning från början. Visst försökte jag amma men hade aldrig tillräckligt med mjölk så vikten sjönk mycket på båda. Så delammade i typ 1-2 månader, sen gav jag upp. Blev bara stressad av det. Mår mamman bra mår barnen bra tänkte jag och gav flaskan med gott samvete :)

    SvaraRadera
  9. Far in på babybaby.se jättebra tips gällande amning! Ingen dans på rosor me amningen fast man ammar för fjärde gången. Men efter 2,5 månader känns e nog värt kämpande denna gång också. Skit i va ader tycker å jär som du mår bäst av!

    SvaraRadera
  10. He e nåo bara ti jör så som e känns bäst fö te/er, hovosaken att on får mat å e mätt å nöjd å to måst jo å få må bra. Do ska skit i va all adär tycker å jör så som do sjölv vill. Amningen fonkar itt fö all å do ska itt behöv ha na ångest, ja hadd aldri na mjölk varken ti Miles elä Oscar så tem ha båda fått ersättning å nåo mår dem jo bra! :D <3

    SvaraRadera
  11. Gör som e känns bäst o strunt i andra! Ni vet va E behöver, ingen annan. Huvusaken e ju att hon får mat o e nöjd. Stå på er! kramar från laggen <3

    SvaraRadera
  12. Tack för alla era kommentarer! Vi kämpar vidare så länge det känns ok :) Svackorna kommer och går..

    SvaraRadera
  13. Har trii barn å ha it amma nain åv dem. Frisk e dem å allihop. Behändit ere säkert att bara släng fram matin tå e behövs fädivärmd bara ti server, men ja jick runt me ett nanpaket i fickon tå vi va nainstans så he va bara ti öppn å slå över i flaskon, fädivärmd.
    Strunt i va ader tycker. E finns lika mang åsikter som människor. Mår mamm bra mår bånen bra å tvärtom!

    SvaraRadera