Trädgårdsvisioner

Nu har jag gått och blivit tokig. Trädgårdstokig! Har ju aaaldrig tidigare i mitt liv varit brydd i trädgård eller trädgårdsarbete. Fått rysningar av att ens tänka på att räfsa eller rensa rabatter. Inte varit det minsta intresserad av marktäckare och klätterväxter och frösådd. Men vet ni nu! Nu har nog denhär damen gått och blivit gammal eller nåt. Plötsligt är det så himla skoj att gräfta i rabatten, kapa buskar och visionera ihop en alldeles ny trädgård. Plötslig drömmer jag om odlingslådor, vackra lummiga oaser och färgklickar blandat med grönt. 

Problemet då? Jo, att vi inte äger dethär huset eller denhär gårdsplanen. Som hyresgäst vill man inte sätta många av sina egna slantar på att dona och fixa, när man sen en dag måste lämna det bakom sig. Men! Vi har faktiskt ett litet privilegie här: Vi fungerar som gårdskarlar, det ingår i hyran. Alltså betyder det att jag fritt kan fantisera och till viss del också verkställa, och behöver kanske inte sätta såå många av mina egna euros på att röja i trädgården. Och nu har jag minsann projekt för denhär gården i rockärmen! Förutom att kapa den största busken i mannaminne (har inte fotat, sori), trimma äppelträden lite och sätta fler marktäckare och perenner i 10 metersrabatten, så ska uteplatsen få sig ett riktigt ansiktslyft. 

Ni kanske minns att vi en gång i tiden hade en riktigt förskräcklig uteplats här vid Midgård:

Sommar 2013... Och då hade vi redan rivit några riktigt ruttna spaljéer mot träden här!

Förra sommaren kapade vi rosenbuskarna (till vänster i bild), rev gamla uteplatsen, och kapade rötterna som växte undertill, vilket ledde till att ett av de två pilträden föll ner och dog. Vi rev rötter och inhandlade nya träplattor samt en marktäckningsduk, och tanken var att fixa en ny uteplats. Nå, det fallerade på att sambon inte kom sig för att hämta grus att fylla upp gropen med.. Så i dagens läge ser det ut såhär:

Nu står det då 16 träplattor och väntar på lite förarbete i garaget. Har tänkt att jag ska stödja upp rosenbuskarna så de inte hänger överallt, och sen flytta utemöblemanget (som jag eventuellt ska måla vitt) på nya träplattorna. Nå, som om det inte räckte så har jag fått massa nya idéer! Tänkte nämligen skapa lite mer trädgårdskänsla runtom uteplatsen. Kolla på dethär så ska jag förklara:

Där har det en gång i tiden varit en rabatt, på båda sidorna om trappan till utedasset(!). Nu är det bara ogräs och torr jord. Dendär träbalken som ligger på trappan kom från gamla uteplatsen, och den tänkte jag nudå lägga där framför uthuset, alltså från trappan ut till hörnet, och sen fylla upp med jord. Har en humleplanta jag ska få, så den tänkte jag plantera dit och sätta ett armeringsjärn eller liknande mot väggen, så den får växa uppåt. Har också tänkt plantera solrosor i den rabatten. I kompostrabatten tänkte jag flytta rabarbern som blivit kvar på gamla stället (trodde jag flyttade allt förra året, men hade feeel). Ungefär såhär tänker jag:

 

Men vänta.. Ännu är jag inte klar med tokigheterna! Då skulle jag också vilja skapa ett insynsskydd mot vägen (kolla bild nr 3) från uteplatsen. Så man kan sitta och grilla och umgås i lugn och ro. Kanske bära ner solstolen till och med. Mot bädden-sidan (som alltså är rakt bakåt på bild 3) skyddar pilträden bra på sommaren, och jag räknar med att rosenbuskarna ska skydda mot HVC:s parkering sen när de blommar.. Men mot vägen hade jag tänkt mig nåt sånthär:

En slags ställning av armeringsjärn, och en liten minirabatt där jag kan sätta ner klätterväxter, kanske humle då eller nåt annat fint och grönt. Humle lär ju växa väldigt snabbt, så kanske jag till och med skulle få grilla/sola ifred denhär sommaren.. Jamen, sen har jag ännu en idé (men nu får det väl ändå räcka med tokigheterna!??), tänk er en hängmatta från uthuset till pilträdet.. Skulle va lagom skönt att ligga där och läsa om dagarna va:

Jaja. Många tankar och funderingar, visioner och idéer. Får se hur långt ambitionerna, tiden och pengarna räcker nudå. På lördag kör vi igång!

Vår i luften

Nu är det nog minsann vår i luften! I morse när jag steg upp visade det redan 10 grader på mätaren. Klarblå himmel och knappt ett moln i sikte. Skippade för första gången ytterbyxorna när jag trampade till jobbet. Bakade lite kokosbollar och for sen ut och njöt på gården. Så himla härligt! Man riktigt känner hur energilagret fylls på där i solskenet. Slutade klockan tre, skrev vårfestinbjudan, och trampade sen hem igen. Då skvätte det dock lite regn... Åt middag, datanördade en stund, och hoppade sen i lite snyggare kläder och kletade smink i fejset. Det nalkades morsdagsfest på dagis, vi hade ordnat med program och knytkalas. Riktigt gemytligt! Men när jag väl kom hem vid åttatiden stod det vindruvor, kokosbollar och mörkchoklad (bland annat) ut genom öronen på mig... 

Därför blev jag glad när jag och Madde bestämde så sent som tio före nio att sticka ut på en cykeltur. Vårens första långtur för mig! 14,2 kilometer trampade vi i kvällssolen, och klockan stannade på 46 minuter för mig. Otroligt härligt, och mycket bättre än att sitta på soffan och pösa. Bärkvargen smakade mycket bättre och det var skönt med en kvällsdusch. Nu har jag lite trädgårdsplanering pågång här innan läggdags.. Och imorgon är det freeedag!

 Våååååren <3

Om att ibland längta bort

Trots att jag aldrig varit ute och rest nån längre tid, eller ens på egen hand, så har jag hela tiden en liten längtan inom mig. En längtan att åka iväg. Resa bort. Lämna tryggheten och vardagen bakom mig. Uppleva nåt annat. Se ett nytt ställe, ta del av en ny kultur, smaka nya maträtter, doppa tårna i ett okänt hav. Denhär längtan har växt sig starkare och starkare under åren som gått. Jag har åkt på charterresor sen jag var tio år gammal. Aldrig tyckt att det varit något problem. Tvärtom, väldigt enkelt att bara boka, packa och åka iväg. Inget speciellt som behöver fixas, du bara sätter dig på planet och droppas av utanför hotellet du betalt för. Några timmar om dagen vid poolen eller havet, god middag efter solnedgången och lite kortspel och pari siiderii på he. En vecka i solen och jag är som en ny mänska.

Men i höstas efter Turkiet-resan kändes det inte som vanligt när vi kom hem. Jag hade inte dendär välmående-känslan jag brukar ha när jag kommer hem från en semester. Jo, visst hade det varit avkopplande och härligt på alla vis, men det var nåt som fattades. Kanske var det att jag nu hade besökt Turkiet för sjätte gången, och Alanya för tredje. Eller sen hade en äventyrslust väckts i mig. En utforskningsgnista. Jag kände, och gör det ännu, att jag behöver nåt mer än en 500-euros strandsemester för att vara nöjd. Vill ha nåt mer av livet, nåt annorlunda, nåt spännande, nåt okänt. Inte så tryggt, inte så välbekant, inte så turistigt.

Därför har jag nu valt att de kommande resorna jag ska göra inte blir chartersemestrar. Vi, eller åtminstone jag, håller som bäst på och planerar en lite större och häftigare resa för nästa sommar, 2016. Vill inte ännu i dethär skedet avslöja vart jag tänkt styra mina fötter, men kan lova att det är nåt totalt annorlunda från de resor jag gjort tidigare. Absolut ingen strandsemester. Allt ska bokas och fixas själv. Det handlar om flera veckor, över en månad, och en betydligt större summa pengar än för Finnmatkas sista minuten-resor. Tänkte att sommarens London och Dublin-resa blir ett litet test. Bokar och fixar själv, inget färdigpaket att förlita sig på. Måste klara möjliga kriser själv, utan nåt resebolags hjälp.

Om det är nån av er som följer Pessis blogg, så har ni säkert läst om hur det känns för henne när hon kommer hem efter sina långa resor runtom i världen. Så känns det ungefär för mig, fast tvärtom. Jag känner mig rastlös, instängd i livet jag lever. Tycker om rutiner, men hatar att leva fastkedjad i samma mönster, dag ut och dag in. Har en brinnande längtan inom mig att komma bort. Men jag vet att om jag börjar resa, alltså verkligen resa, så kommer dendär känslan att bli till precis den Pessi beskriver. En slags vilsenhet. Jag har alltid trott att jag är nöjd med mitt liv och mitt "öde", att bo i en liten by eller stad nånstans och leva mitt svenssonliv. Men just nu känns det som om det inte räcker för mig. Just nu vill jag ha ut mera av mitt liv. Och jag tänkte börja med att byta ut charter mot upplevelser.

10 positiva tankar

Vissa dagar är man mindre optimistisk till livet, så att säga. En sånhär grå och regnig dag, då jag mestadels fått säga "tyst" och "sluta" och "nej" kan det vara bra med lite positivt tänkande mellan varven. Så för att ladda upp för kvällens gymmande tänkte jag dela med mig av en liten positivitetslista, som Carro för en tid sen startade på sin blogg. Har lista 10 positiva saker med mitt liv. Utan inbördes ordning:

1. Jag har ett jobb att gå till varje dag. Dessutom har jag rätt till semester i det jobbet, trots att jag inte har fastanställning. Och det är jag otroligt tacksam över!

2. Jag har ett hus att bo i, ett hus jag kan kalla för hem. Här har jag yta att leva och andas och utöva min kreativitet i form av inredning.

3. Jag har de härligaste, bästa, käraste, goaste människorna omkring mig, som jag kallar mina vänner. 

4. Jag är lycklig att jag har någon att dela mitt liv och min vardag med.

5. Jag är glad att jag fått möjligheten att börja köra varmans.

6. Mina nära och kära, och jag själv för den delen, får vara friska, och det är jag otroligt glad för.

7. Får bo i en by som snart vaknar till liv och blir så vacker så. Summertime-Årvas. Älskar solnedgångarna över havet, och havsbrisen man känner en sommarmorgon ute vid postlådan!

8. Jag älskar mitt jobb. Känns som om jag aldrig skulle vilja jobba med nåt annat än just barn. Fast de plågar mig till döds ibland, så älskar jag dem, var och en.

9. Jag är lyckligt lottad som har pengar så det räcker, och till och med blir över lite till sparande. Behöver inte fundera på om jag ska få mat på bordet nästa dag eller inte.

10. Min rygg har hållit sig i skick en längre tid nu (peppar peppar!), och det känns lovande för framtiden!

Mina tatueringar

Har sett att det cirkulerat en ny "grej" på bloggarna i svenskfinland en tid nu, nämligen att man ska berätta om sina tatueringar. Men vejt ni denhär flickon e jo liti föri sin tid hon! Har ju satt upp både bild och beskrivning på mina tatueringar redan två år tillbaka. Ifall ni missat det (troligen) kan ni läsa om det här. För de som inte orkar trycka på länken ser ni snabbversionen nedan:

Mina fyra!

Ja, fyra tatueringar har jag alltså, gjorda år 2008, 2010, 2011 och 2013. Har alltid tyckt det är snyggt med tatueringar, och speciellt om de har en innebörd, eller tillsammans bildar en större helhet. Själv tvekade jag inte en sekund att tatuera mig. Men har nog under årens lopp hört både ett och annat... Det "bästa" jag nånsin hört är ju nog ändå att "Jaa, jag skulle då aldrig våga tatuera mig på handen, tänk, det syns ju hela tiden! På vissa jobb så får ju inte tatueringar synas, har du tänkt på det?". Man kan ju fråga sig vad personen hade för tankar sen när jag gjorde en tatuering på halsen... Och utbildade mig till barnträdgårdslärare! Jag tänker som så, att om någon inte anställer mig pga mina tatueringar, så är det inte ett jobb jag vill ha. Jag menar, sen när har en människas utseende definierat ens förmåga att utföra ett arbete? Jag är väl en lika bra dagistant fast jag har en sjöhäst på halsen och ett blomornament på handleden?! Okej om jag skulle ha tatuerat in döskallar i hela ansiktet, då fattar jag kanske att de kunde knuffa ner mig på anställningslistan... Men på riktigt, det är år 2015 nu, jag tror vi kommit lite längre än "Jaa härrigud, tänk på ho ede kombär si ut tå do e 80!". Eller vad tycker ni?

Just nu har jag inga planer på fler tatueringar. Men för mig brukar det komma lite sådär spontant, detdär. Får ett infall, och så kör jag. Kan nog erkänna att några av mina fyra tatueringar inte är såna jag skulle göra idag. Hade kanske önskat lite mer betänketid med vissa. Men ångrar absolut ingenting! Mina tatueringar finns på mig, men jag är inte mina tatueringar. Och ifall man ogillar kan man ju alltid titta bort, som åskådare då alltså. För mig är det ju lite svårt... Visst har jag visioner om att tatuera hela sidan av vaden, lite mer på ryggen, kanske nåt på foten och sen förstås på låret. Armarna är jag inte så intresserade av, ej heller att täcka hela partier av kroppen. Men för mig är tatueringar absolut hiss! Vad tycker ni, najs eller bajs med tattoos?

Sifferminnet

I oändlighet har jag varit dålig på matematik. Riktigt dålig, alltså. Så dålig, att jag en gång i andra klass var på sid 43 i matteboken, när de andra räknat ut. Jag blev också underkänd i studentskrivningarna i matte, och fick skriva om på våren. Förbättrade med 21 poäng, så då förstår ni hur dålig jag var. Derivata och bråkräkning och procent har aldrig varit min starka sida. Huvudräkning tar hundra år, och frågar någon mig något om hur man räknar ut saker så kan jag på allvar inte ge ett korrekt svar. Tack och lov så har jag ett jobb där jag bara behöver räkna till ungefär tjugo varje dag... Och barnen har inga svårare frågor än vad ett plus ett blir. Haha.

Nå, en sak som jag lagt märke till på senaste tid är att jag har fruktansvärt bra sifferminne! Har faktiskt aldrig tänkt på det ur den synvinkeln förut. Så länge jag kan minnas har jag haft väldigt lätt att komma ihåg folks födelsedagar. Telefonnummer. Och sen är jag en riktig hejare på registernummer. Om jag ser en bil komma emot kollar jag instinktivt först på nummerplåten. Ja, nämen sidu he va ju IKR-144, hej Kalle! Min sambo däremot, han är en hejare på matte men kommer inte ens ihåg sitt eget registernummer på bilen, allra minst när hans mamma fyller år eller vad jag har för telefonnummer.

En dag förra veckan stod jag och en av kollegorna på jobbet och pratade om barnens födelsedagar ute på gården. Min jämnåriga kollega, som jag trodde hade "sina" barn på klart (vi jobbar på olika avdelningar), hade inte ett hum om när ett visst barn fyllde år, medan jag i princip kunde rabbla upp alla "mina" barns födelsedagar, plus hälften av deras. Började fundera efter det, och jag vet inte om mitt sifferminne beror på att jag också har bildminne, eller om det bara är så att jag är duktig på att memorera siffror. Ett praktexempel var när jag i tiderna skulle åka på Kårmöte till Åbo och hade glömt att skriva upp min kontonummer, som jag behövde till en blankett. Fick tänka till, och sen var det bara att minnas nummern hela vägen ner till Åbo. Och det gjorde jag. Och har aldrig glömt den sen dess.

Hur är det med er, minns ni saker som telefonnummer, födelsedagar och registernummer på bilar? Eller är det bara jag som är konstig..?

In another life

Ibland underhåller jag mig själv med att fundera på hur mitt liv hade sett ut om jag hade valt andra vägar än de jag gått hittills i livet. Om jag hade valt en annan utbildning efter högstadiet. Om jag inte börjat på BI och flyttat till Jeppis. Om jag inte träffat vissa mänskor i mitt liv. Om jag haft andra fritidsintressen (fortsatt med hästar och aldrig börjat med varmans). Om jag inte fått det jobb jag fått efter examen. Om jag inte flyttat till just Oravais.

Vissa mänskor hakar upp sig på vad de förlorat i och med att de valt en viss stig i livet. Själv väljer jag att fokusera på det jag vunnit på de vägar jag valt.

Mitt alternativa liv:

Efter högstadiet hade jag valt den "smarta" vägen och börjat i Topeliusgymnasiet i Nykaabi. Hade hängt med totalt andra mänskor än jag gör idag. Fortsatt med hästar på fritiden - tävlat och tränat lika aktivt som i slutet av högstadiet. Troligtvis åkt iväg på detdär utbytesåret till Australien som mamma lovade att sponsorera om jag började gymnasiet. Och vartåt det hade barkat därifrån, ja det kan jag bara fantisera om... Tror ändå att jag i nåt skede hade gått barnträdgårdslärarutbildningen. Kanske nog direkt efter gymnasiet. Hade kanske bott ensam i Jeppis, sen flyttat tillbaks till Nykaabi. Möjligtvis hittat nåt göbbe åt mig, gift mig, byggt hus och skaffat barn ganska tidigt. Skulle kanske ha jobbat på dagis i Nykaabi, eller var jag nu satt ner min fot. Ett annat alternativ är att Australien-resan väckte reslusten i mig och jag aldrig ville nåt annat än att resa. Kanske jag ändå åkte till Trondheim under mitt sista år på BI. Kanske beslutade jag mig sen att återvända dit, och stanna där.
Aldrig skulle jag ha kört varmans. Eller jobbat på Tallkotten. Aldrig skulle jag ha träffat de fantastiska människor jag har omkring mig nu.

I ett annnat liv, hade det kanske sett ut så.

Kemora

Som ni kanske förstått så gick säsongens första varmanstävling av stapeln i helgen. Fredag till söndag har vi åkt till och från Vetil sex gånger. Gissa om vi börjar kunna vägen utantill.. Det var dessutom mitt sjätte år på Kemora, men "bara" femte året som chaufför. Nå, i år har jag inte femtusen bilder och en kilometerslång historia att berätta för er. Jag har knäppt några (hahaha) foton med min telefon, och så tänkte jag i korta drag berätta hur det gick.
Varsågoda, rally-bildbomb:

 

På fredag var det väckning 0500(!), och strax före sju befann vi oss i Vetil. Lastade av bilarna, sökte parkeringsplats, anmälde oss, besiktade bilarna och åt sedvanligt rally-frukost. Sen rullade dagen på, började med damklassen där jag och Ida körde. Jag körde Renault, Ida hade Opel. Vi kom oss båda till semifinal, och det är väl inte så illa pinkat i Finlands största varmanstävling! Dagen fortsatte med EVK-klassen, där både Kalle och svärfar kämpade. Hemma ungefär klockan tio.

Lördag, och vi fick åtminstone sova liiite längre. Var framme runt halv nio på morgonen. Juniorerna började dagen, och sen tog allmänna klassen vid. Både Kalle och hans pappa körde så bra att de steg vidare till söndagens tävling! Pizzapaus på Edsevö Neste innan vi åkte hem igen. Skönt att vara hemma redan nio-tiden på en lördag...

På söndag var vi igen på plats ungefär halv nio, och hemma igen klockan halv elva på kvällen. Körandet gick väl kanske inte riktigt som grabbarna hade tänkt sig, Kalle borde ha blivit fjärde för att komma sig vidare till välierä (och därifrån kanske till semi), men stannade på en femteplats. Martin hade som vanligt otur och blev först utknuffad, och fick sen en ordentlig punktering, så Opeln fick aldrig riktigt visa vad den gick för.

Helgen bjöd på varierande väder, allt från solsken och blåst till snöslask och regn. Men ja, vad vore väl första maj på Kemora utan växlande väder!? Lite färg har jag i alla fall fått på näsan, och minustimmar på sömnkontot. 

Precis som det ska va!

Maj

Adrenalinet har sjunkit, vardagen har kommit emot och tröttheten har lagt sig som ett tjockt moln omkring mig. Det känns att det är måndag, men att jag inte har nån ordentlig helgvila bakom mig. Ni ska få höra mer om Kemora-helgen imorgon. För nu tänker jag faktiskt gå och lägga mig. Förutom att ha jobbat och kokat laxsoppa idag så har jag spenderat nästan fem timmar hos Linn i Vörå. Vi räfsade och kapade kvistar och åt kanelbullar. I den ordningen ungefär. Vet inte hur vi lyckas men på nåt vänster pratar vi alltid bort timmarna! Och det är så bra, så bra.

Nåt annat som är bra är att det blivit maj månad. Och att solen faktiskt värmer utomhus på dagarna. Att det grönskar överallt. Att barnen på dagis inte behöver hjälp med att klä på sig yllebyxor och fleecetröjor och fem meter tjocka handskar längre. Och att det är ljust ännu klockan halv elva på kvällarna! Nåt som däremot inte är så bra är att pollenbesvären gör sig påminda. Men äh, lite ska man väl tåla.

På tal om maj (det var i oktober): FATTA ATT DETHÄR ÄR SNART 6 ÅR SEN! 

Ice cold

Söndag 3:e maj, och på mig har jag pyltat ett underställ, två vindtäta ytterbyxor, en högkragad långärma, en huppari, vinterjacka, halsduk, vintermössa och de tjockaste lädervantarna jag äger. Ändå fryser jag. Mätaren visar +1 grad och det blåser ca 15 sekundmeter. Ja, vi ska göra det intressantare med lite småhagel också, tänkte vädergudarna.

Ettäs näin tredje dagen på Kemora. Om jag inte blir förkyld av dethär så vet jag inte.. Misstänker jag bänkar mig i Mercan idag med Fifty Shades of Grey-boken. Ut och titta bara när gubbarna kör. Och ärligt talat tror jag vi får skippa Pehmis idag också. Men men. Hu har ni det hemma då?

Vart ska vi åka då?

Nu har jag väl ändå hållit er på linan tillräckligt länge angående vår sommarresa! Jag och Madde slog våra kloka (dagens skämt) huvuden ihop på måndagskvällen och antastade Ryanairs hemsidor i x-antal timmar. Resultatet blev följande: Torsdag 16:e juli flyger vi från Tammerfors till London, och därifrån vidare till Dublin. Vi spenderar hela fredagen och hela lördagen i Dublin, och flyger sen tillbaks till London sent på lördag kväll. Har hela söndagen och måndagen på oss i London, och sen flyger vi hem igen tisdag 21:a. Perfekt sommarsemester? I'd say so!

Har ju varit i London tidigare, men hade väldigt lite tid då, så än finns det en hel del att se och göra. Dublin är nytt för oss alla fyra, så det blir intressant! Hoppas förstås på vackert väder. Ryktas att det ska bli bästa och varmaste sommaren i mannaminne, så får väl hoppas det sträcker sig till öarna väst om oss också. Såå.. Vad ska vi göra? Var ska man äta? Vad bör vi inte missa? Om ni har några tips angående London eller Dublin, hit me with it!