En dag i Härmä

Idag firade LVI-Dahl 20 år i Finland, och rörmokarfamiljen som jag numera tillhör var förstås inbjuden till spektaklet, som gick av stapeln vid Powerpark i Härmä. Vid tvåtiden kom vi till gocarthallen, och började med att gå ett varv runt montrarna de olika leverantörerna satt upp. Norpade åt oss några godisar. Minglade (okej, jag gick mest efter som en svans). Sen gick vi på 5D-bio. Det var minsann spännande! Fast det var över på 5 minuter.. Vilket jag förresten var glad över, kanske inte så lyckat med min stackars rygg i hoppande, skumpande stolar! Gick också en sväng i nya shoppingcentret Roadhouse, där vi smaskade i oss varsin Gelato-glass. Vid femtiden var det dags för själva kvällsfesten. Vi blev bjudna på mat och kaffe samt underhållning vid bistron i Roadhouse. Riktigt gott, åt alltför mycket... Klockan åtta tyckte vi att det räckte för dagen, och vi styrde kosan hemåt igen. Den största besvikelsen med dagen var förstås vädret! Hade det inte regnat hade vi ju nämligen fått åka bergochDAHLbana (hahaha, jaja, visst e ja råoli) all day long.

Nu tackar min rygg mig för värkmedicin och liggande ställning.. Att både åka bil och sitta vid middagsbordet i flera timmar var inte riktigt min grej, om vi säger som så. Kalle har Mange och Einar på besök, och de spelar förstås NHL. Får se ifall det blir Eurovision, eller vad som händer ikväll. Hejpp!

 

 Först fick Kalle fota min outfit för dagen:
Svarta Dr Denim, vit peplum från Gina Tricot, svart konstläderjacka från H&M, gula Converse från Turkiet och loppisfyndad gammal väska

"He lååt som tå fammo å faffa min talar heilt vanlit he" sade jag, halv-Härmäbon. Kalle fattade inte ett skit.

Eeh, overkill? Svar: Ja.

 JAG TOG INGEN TÅRTA!!! Men var mycket fascinerad över faten.

 Trollkarlen Kim Wist underhöll oss både på dagen och kvällen. It's magic...

Stepping out of my comfort zone

Förra året till min födelsedag fick jag ett presentkort. Ett presentkort som jag inte haft möjlighet att använda förrän igår. Förra sommaren var jag bisi, för ja, det var ju sommar. Sen kom hösten och vi åkte på resa, och sen var jag sjuk fram till jul. Efter julen satte vi igång med revyövningar, det var revy, och efter det blev jag i princip sjuk igen. Men sen mars ungefär har vi försökt hitta ett ledigt datum. Skuttat framåt på grund av sjukdomar. Men igår hände det äntligen - jag gick på min allra första sånglektion!

Hela mitt liv har jag varit intresserad av musik. Spelade kantele i lågstadiet, försökte mig på gitarrkarriär i BI. Lyssnar dagligen på musik, och sjunger väldigt gärna. Har väl aldrig tyckt att jag är speciellt bra på att sjunga, eftersom jag fått höra motsatsen mer än en gång... Det värsta var i lågstadiet när en lärare sa att jag bräker som ett får. Då vill man inte sjunga speciellt mycket efter det. Men sen jag träffade Kalle och vi började spontanspela/sjunga har det vänt. Plötsligt var det nån som tyckte att jag sjunger fantastiskt bra. Och det var något helt nytt i mina öron. I och med sambons musikstil har jag också hittat den typ av musik som passar bäst åt min röst: Rock.

Igår träffade jag då Margaretha, som också varit vår sångcoach i revyn, leder Sångfoglarna och är prisbelönt sångerska. Och hon tyckte att jag sjunger bra. Klockrent. Jag har två sånglektioner kvar på mitt presentkort, och sen diskuterade vi om jag eventuellt skulle komma och sjunga en gång i månaden efter det. Öva lite på att stiga ut ur min bekvämlighetszon, som stavas ganska låga rocklåtar. Höja lite, både tonen och ribban. För tydligen har jag riktigt fin röst. Well I'll be damned.

När kom våren?

Efter att ha legat inomhus och tyckt synd om mig själv i nästan fem dagar beslutade jag mig igår för att testa ryggen genom en promenad tillsammans med Maria. Och jösses vilket väder det var alltså! Har funderat flera dagar när våren egentligen ska komma på riktigt i år. Ni vet, med värme och grönska osv. På kvällen hade vi ju sen utomhuspicknick-vårfest på dagis, och det förvånade mig att jag inte ens frös med bara tröja och kort läderjacka. Med den senaste månadens regn och rusk i bakhuvudet känns det nästan otroligt... När jag kom hem gick jag ett varv i trädgården. Alltså vad det börjat växa och grönska! Och jag har missat allting. 

 Kalle har fixat början på min nya rabatt! Nu måste jag bara införskaffa jord och lite växter då..

Snart dags för årets första rabarberpaj, misstänker jag!

 Och jag som undrat varför vi har så himla mycket vallmo överallt i 10 meters rabatten.. Janå, det måste ju har börjat med dendär "lilla busken"!

 Ja, Kalle kapade ju dendär förskräckliga busken tillsist! Nu ser det bara ännumer förskräckligt ut när det är en meter omkring där det inte växer nåt...

Åh, nästa vecka kanske äppelträden slår ut i blom. Våren, alltså. Så härligt!

Slutet runt hörnet

Idag fick jag uppleva en härligt fin utomhusvårfest på dagis. Den sista vårfesten på Tallkotten, för min del. Solen sken och människorna var glada och barnen sjöng så fint. Jag gömde mig bakom mina solbrillor och bet mig i läppen för att hålla tårarna borta. Så stolt, så glad, så lycklig över att ha fått vara en del av deras liv dessa år. Men så ledsen, så fruktansvärt sönder inuti, för att jag vet att jag snart inte finns bland dem. Så fundersam över hur det ska vara att inte ha dem i mitt liv längre. Så nyfiken på hurudana människor de kommer växa upp att bli. De kommer fattas mig, det vet jag.

Nu vill jag bara ta vara på denhär sista tiden. Med vissa av barnen har jag bara dagar kvar. Och visst, jag kommer att träffa på dem nu som då. I butiken. Längs gångbanan kanske. Men det kommer aldrig att bli samma. Vi kommer aldrig att ha det vi nu haft, med vissa i nästan två år. Inget mer "mamma, nää ja mena Mimmi!". Inga tindrande ögon som ivrigt berättar om nåt de lärt sig. Inga små fingrar fumlande i mina, ett litet huvud som flyttar över på min kudde under vilan, en viskning "Mimmi ja tycker om dej". Jag kommer ha det, ja, men med andra barn. Mina barn, dem ska jag snart släppa iväg. Och det gör så ont i mig. De kommer alltid att vara en del av mig. Alltid. Mina små solstrålar <3

 Årets present av barnen och föräldrarna: En liten handilskorg innehållande Marimekko-servetter, Muminte och choklad. TACK <3

En liten resa

Kanske jag glömt att berätta för er att vi åker på en snabbresa till hufvudstaden nästa vecka? På torsdag byter jag skift med Kerstin och öppnar, så jag kan smita iväg efter vilan. Kalle och jag bilar iväg ner till Helsingfors och inkvarterar oss på Cumulus Olympia. Hinner kanske ta det lugnt nån minut innan vi traskar iväg de cirka två kilometrarna till ishallen. Där ska vi sen hoppeligen få se Slash feat. Myles Kennedy & The Conspirators live. WOHOO! Slash (från Guns n' Roses) är en av de bästa gitarristerna i världen, och Myles min absoluta favorit (ni kanske känner igen honom från Alter Bridge). Blir nog en riktigt perfekt getaway. Sen får vi se om vi stannar en stund i hufvudstaden på fredag, eller om vi kommer raka vägen hem när vi vaknat och fått hotellfrukost *smiley med hjärtögon*. Nä, det blir nog en bra liten resa!

Jag hoppas innerligt att de spelar denhär låten på torsdag!

New kitchen details

Det finns ett stort minus i vårt kök, och det stavas för lite bänkyta. Redan när vi flyttade in försökte vi ordna lite mer yta genom att bygga ett "barbord", där jag kunde stå och baka osv. Visst fyller bordet sin funktion, vi använder det som frukostbord, samtidigt som det sväljer lite saker jag vill ha framme. Nå, förra sommarn införskaffade jag ju mig en rödvit gammal stol för 3€ på en av sommarens loppisrace. Under sommaren stod stolen utomhus och fungerade som ställning för min Mårbackapelargon. Men till hösten flyttade den in i köket och har under året funkat som avlastningsyta. 

Nu närmar ju sommaren sig med stormsteg, och jag blev fundersam över vad jag ska ta mig till med alla saker jag vill ha framme, när stolen flyttar ut igen. Men så råkade det sig som så, att när jag surfade runt på IKEA's hemsidor i och med att jag gjorde shoppinglista för Haparanda-resan, så fastnade mina ögon på en mörkgrå serveringsvagn. Den skulle passa perfekt där stolen stått, tänkte jag, och samtidigt skulle den fylla sin funktion som avlastning. Velade fram och tillbaka, vill jag betala 50€ för en sån liten sak? Nå, när jag väl såg vagnen vid IKEA hade jag inget annat val än att packa ner den i min shoppingväska. Och jag vågar säga att det var välspenderade femtio euro!

Ny, somrig handduk.

Silen fick också följa med hem i lördags. Tills jag hittar en riktigt gammal en, ni vet...

Köpte också två rosa muggar. Kommer bli perfekt till smoothie!

Samtidigt blev det lite rymligare bredvid spisen, när alla pastaburkarna flyttade i vagnen...

... kunde äntligen ta i bruk dendär fina Pentik-burken jag köpte för 3€. Sambon hade råkat köpa risflingor istället för grötris, så det passade ju fint att sätta i!

Som ett nytt kök, va?

När det vänder

 I min snedaste form (igår)

Rosen jag fick av Tees, så fin!

Redan igår kväll när jag tagit min medicin och bänkat mig bredvid sambon på sängen (med varsin glasskål, men det pratar vi inte så mycket om) kände jag att det började lätta i ryggen. För första gången på fem dagar gjorde medicinen under! Vilken lättnad alltså att kunna ligga i samma position i mer än fem minuter åt gången. Så skönt att jag kunde svänga mig utan att det tog hundra år och femtio knivslag i ryggen. Kom mig igenom Game of Thrones-avsnittet med gott humör, och sov som en prinsessa på natten.

I morse när jag vaknade var jag visserligen lite sned och sådär stel som jag brukar vara när jag vaknar. Men fick rätt fort stretchat ut mig, och kunde dona på här i hushållet i ganska bra takt. Och vet ni vad - matlusten återvänder! Idag kände jag för första gången på flera dagar hunger. Man ska ju aldrig ropa hej förrän man är ute ur skogen, men nu ska vi väl ändå tro att det vänder...
Ikväll har jag planerat att gå på dagisvårfesten (om än mest som åskådare), så hoppeligen håller ryggen hela dagen. Solen skiner utomhus också, så vi ska se om jag inte tar mig ut på en kort promenad. Oh the joy!

Is it wednesday already?

Har nog helt tappat hum om vilken dag det är. Känns som tisdag, men det hade tydligen redan hunnit bli onsdag. Hade hoppats att jag skulle få skriva att det känns lite bättre idag, men näe. Lika eländigt ännu. Har fördrivit dagen med att planera min blivande hyllvägg av gamla lådor. Funderat och inspirerats och måttat och provat och skissat. Nu borde jag då bara få fixat en 50x35 cm:s låda så är allt frid och fröjd och bara att spika upp. Stackars mänskor som ska bo här sen efter oss, som får 100 spikhål i väggen... Men bara e vaar bossit så! Hade också finaste fröken Järnström här på besök en sväng, fick en ros i tröstpresent, aaw.. Värmde gårdagens risgrynsgröt och skickade iväg sambon till verkstan. Själv gör jag inget särskilt just nu. Funderar på resor och hus och trädgård och hyllor men får inget gjort. Mitt bästa IKEA-inköp ligger ännu i hallen i sin låda, och väntar på en skruvare. Måste säga att det lockar nåt fruktansvärt, men vet att jag får lida ett dygn framåt om jag börjar med nåt sånt. Så får väl bara plåga mig igenom en kväll till. Hoppas ni har det bra!

Måste erkänna att det gick precis som jag förväntat mig med mitt skissande - var så dålig på att måtta att sen när jag kollade var lådorna skulle komma så blev det helt tokigt. Alltså har jag gjort om ritningen ovan två gånger ännu efter detdär... Men kanski e vaar bra!

Kalvdans

Jag vet inte med er, men åtminstone när jag var liten så tyckte jag inte att kalvdans var speciellt gott. Minns att mamma brukade få råmjölk nu som då av bondfrun vi bodde granne med, och då tillverkade hon denna mystiska dessert. Det är först nu i vinter när jag såg hur populärt det var att köpa råmjölk via REKO-ringen som jag själv vågade mig på att handla hem en burk. Första gången var jag väl kanske inte sådär jättesåld, men andra gången råkade jag få ett riktigt toppenexemplar av råmjölk, och då blev kalvdansen så himla god att jag kunde ha slukat hela formen på en gång. Och efter det har jag haft cravings, och blev överlycklig förra veckan när jag fick köpa två liter av Sofia. Igår kände jag inte för nån vanlig lunch, så jag vände ihop en kalvdans. Blev PERFEKT!

Kalvdans:

- 1 liter råmjölk

- ca 1 dl vanlig mjölk

- 1 msk socker

- ½ tsk salt

- 1 tsk kardemumma

- ca 1 msk kanel

> Blanda ihop den upptinade råmjölken med mjölk, socker, salt och kardemumma

> Häll i en form, ca 15x30 cm 

> Strö på kanel

> Grädda i 175 grader, 45-50 minuter
Kalvdansen ska vara lite dallrig, men stelnad.

Servera med t.ex. hjortronsylt eller frusna bär. Mums!

Vid liv

Jag är vid liv, men inte mycket mer än så. Tog mig ganska bra igenom gårdagen, med läsning, tv-tittande och läkarbesök. Vid HVC blev jag informerad om att jag har svag rygg (ärftligt) och att mina diskar förskjuts lite när vätskan inte fylls på i dem. Inget nytt under solen alltså. Och det konstaterades att jag har ryggskott/ett litet diskbråck. Ändå kände jag att det inte riktigt kom fram hur mycket besvär jag egentligen har.. Visst, jag fick begära Voltaren Retard-tabletterna jag haft tidigare, mot inflammation. Sen fick jag nån slags nervmedicin som ska hjälpa mot när det drar och domnar i benen (ischias). Och det borde jag då alltså klara mig på. Har också en muskelavslappnande medicin jag fick av mamma, som jag enligt läkaren fick ta om jag tycker det hjälper. Men sist och slutligen så hjälper inget. Bara vila. Och ibland inte ens det.

Igårkväll t.ex. så skulle jag och Kalle titta tv-serier hela kvällen. Låg i soffan, försökte vara så rak som möjligt, hade benen både uppe och nere. Steg upp emellanåt, men ändå drog det mig sned. Efter klockan 19 igårkväll fick jag uträtat mig en gång, och det var strax innan vi gick och lade oss. Kunde inte stå, gå, sitta, ligga. Ingenting. Allt tog bara förjävligt sjukt och jag var sned som en 90-årig gumma. I morse var jag ännu riktigt sned och det krampade i hela nedre ryggen av ansträngningarna att hålla mig på benen. Har massor av blåmärken bak på ryggen. Tillslut släppte det och jag har klarat av att duscha och plocka lite här. Snart kommer Janica på besök, och gästvänlig som jag är får jag bara ligga hela tiden. Haha! Men såhär är det, man får göra det bästa av situationen. Och försöka hålla humöret uppe.. Vilket är lättare sagt än gjort.

Nåja, några bilder på det:

Här har ni mig, i en av mina snedare former (det kan dock vara värre än sådär). Ingen vacker syn, precis!

 

Vi flyttade lilla tv:n till sovrummet, eftersom det är bästa sättet för mig att ligga och titta på nåt. Soffan tvingar mig lite för sned..

 En del av mina IKEA-inköp. Som ni kanske märker så har jag fått pippi på rosa nu... De passar ju så fint ihop, mint och babyrosa!

 

Hektar-golvlampan gör sig fint där i vårt vardagsrum. Nu är det bara mellanmodellen av taklampan jag väntar på till matbordet... 

Resten av IKEA-inköpen ska ni få se bara jag får tvingat herrn i hushållet att skruva ihop dem!

När smärtan gör allt svart

Bakom mig har jag ett dygn av olidlig smärta. Det finns ingen psykisk smärta i världen som kan mäta sig med det jag känner nu, och tro mig, jag har inte haft det lätt på det planet heller. Ingen kan förstå hur det känns när den fysiska smärtan tar över hela ens liv. Varje steg, varje andetag och man är på helspänn. Kommer jag att klara av detta? Hur länge ska det hålla på? Lättar det snart? 

I min kropp just nu flyter det runt en smärta som jag känt i samma utsträckning en gång tidigare i mitt liv. Hösten 2012. Och jag skulle aldrig önska denna smärta åt någon annan. Ingen ska behöva må såhär. Trodde aldrig att jag skulle behöva må såhär igen. 

Min rygg har ju varit i så gott som toppskick sen december. Och från ingenstans uppenbarade sig troligtvis-diskbråck precis igår, när vi satte oss i bilen och åkte iväg mot Haparanda. Klarade av att ratta Mercan till Kalajoki, sen gick det inte längre. Tryckte i mig värktablett efter värktablett, men inget lättade. Bara jag fick komma mig ur bilen, räta ut mig och stå/gå släppte det värsta. IKEA och shopping gick bra. Men bilresorna var ett helvete. Fast det ibland bara blev kortare knyckar med paus. Efter ungefär 600 kilometer i bil gick det inte att uthärda längre. Mina stackars bekymrade medresenärer, skyddsänglarna Madde och Maria, tog mig på en omväg via nattjouren i Kokkola. Efter vad som kändes som en evighets väntan fick jag smärtlindrande och muskelavslappnande sprutor i nedre delen av ryggen. Bara att bita ihop, spänna fast sig i bilen och åka den resterande timmen hem. Kallsvettades mig genom natten. 

Värkmedicin som frukost, och pappa hämtade upp mig vid halv åtta i morse. Åkte den smärtsamma bilresan till Kaustby för att träffa kiropraktorn Seppo, som är känd för att göra under. Ändå blev det som jag gissade - ryggen var för inflammerad för att masseras på plats. Så jag blev ordinerad värkmedicin och gärna muskelavslappnande tabletter, och förfrågan om att söka mig till HVC för undersökning och bättre medicinering genast på måndag. Ringde och sjukskrev mig från jobbet, och lade mig ner på sängen. Och nu går mitt liv åtminstone några dagar framöver ut på att överleva. Hitta en bra liggställning. Stiga upp ibland och promenera mig rak. 

Äter värkmedicin och dricker tonvis med vatten. Vilar. Kan absolut inte sitta. Fem minuter går, sen är det kört, jag är sned som en sönderkörd lyktstolpe. Smärtor som färdas genom hela nedre ryggen, ner i benen. Domningar. Muskelsammandragningar i höger sida som försöker blockera smärtan i vänstra sidan av ryggen. Den som aldrig haft problem med ryggen kan omöjligt förstå den smärta jag känner när jag rätar upp ryggen. Som tusen knivar som kastas in i ryggen på samma gång, vrids runt och sen exploderar samtidigt inuti mig. Outhärdligt är ordet. Och jag har verkligen inte låg smärttröskel.

Lägg sen till illamåendet jag får av kombinationen ingen matlust, massa värkmediciner och fruktansvärda kramper i ryggen. It ain't pretty. 

Men jag lever ju i alla fall. En minut i taget.

<3
Mina stöttepelare. TACK för att ni tog mig genom gårdagen.

Dagens playlist

Började med Evanescence - Lithium, live funkar minst lika bra.

Fortsatte med favoriten Watch Over You av Alter Bridge. Och plötsligt uppenbarade sig Lzzy Hale och jag var såld.

Kombinationen Lzzy och Amy visade sig vara fantastisk, och plötsligt hade jag en helt ny favoritlåt.

Sen kom jag in på en helt för mig okänd artist, Lindsey Stirling.

Visade sig att hon var ganska jävla fantastiskt, speciellt i kombination med skönsjungande John Legend.

Sen trillade jag dessutom över min absoluta Twilight-favorit. Gråten i halsen. Jag som inte ens brukar tycka så värst mycket om fiolmusik!

Och sen var jag tillbaks till Lzzy igen. Denna gång med en av mina absoluta favoriter bland manliga sångare - Tom Keifer. 

Och så vidare och så vidare.

Magic sunday music!

Anything is better than to be alone