Idag har jag sett ut som ovan. När jag städade klädskåpet här förra veckan hittade jag ju två gamla favoritjeans från -09. När det begav sig köpte jag ett par mörka, tighta sommarjeans och ett ljusare par som skulle vara lite lösa. Samma jeansmodell, men olika färger och storlekar, helt enkelt. Nå, hittade ju jeansen i fråga och dessa ljusa i storlek 31 passade medan de mörka 30:orna fortfarande var lite för tighta. Nu har mitt mål här i livet blivit att komma i dedär jeansen ännu i sommar. Fattar ni inte vilka det är jag pratar om så är det förstås dehär:
Visserligen kändes de ljusa fortfarande smått obekväma och styva och spända, på den tiden vägde jag ju nämligen 10 kg mindre... Men de passade, och det är huvudsaken! Nå, hela pointen nudå är hur min kärlek till jeans utvecklats de senaste 2-3 åren. Vi börjar från början: Har aldrig klätt i jeans, oftast för att jeansen varit så låga och jag haft så mycket "lovehandles" att det bara korvat sig och varit obekvämt. Där runt 2009-2010 var jag så smal att jeans funkade finfint. Men efter det har jag ju svällt alla vägar hit och dit, gått upp och ner i vikt och förstås är det jeansanvändningen som lidit av det. Tror att jag inte köpte ett endaste nytt par jeans på typ tre år där en stund, och inga jeans jag hade passade heller. Nå, en vacker dag var vi på utflykt till Ideapark från skolan och Hanna tvingade mig att prova ett par stretchiga jeans på Cubus. Jag pratar om dessa:
Efter det svängde det. Dessa var så stretchiga och sköna (nuförtiden är de lösa och urtvättade och för stora efter 1 timmes användning) att de inte ens kändes som jeans. Och plötsligt fann jag mig själv med att använda alla mina bortglömda tröjor och koftor osv. När man går omkring i leggins dagarna i ända får man inte så stor användning för tusen t-shirts tydligen... Nå, det började kännas helt ok med jeans och jag tog steget och beställde hem ett helt vanligt basic svart par från H&M, tror jag pröjsade 9,90€ för dem. Lätt bekvämaste och billigaste svarta jeansen jag haft:
Nå, jag använde och jag använde, och i dagsläget är de så grå och tunna att jag bara använder dem när vi är på varmans, alltså som "skitojeans". Men när det begav sig var de verkligen supersköna! (nu har jag ersatt dem med ett nytt par från H&M, 12,90€, men de är inte riktigt lika bra). Här kom sen en period då jag ville undvika jeans igen. Gick mest i leggins. Kanske för att jag gick upp nån kilo igen och alla jeans jag ägde hade helt fel passform. Men så i höstas introducerades jag för märket Dr Denim (jeggins i och för sig, men räknar dem som jeans), och jag var såld. Äger för tillfället två par, ett par i rosa-lila och ett i mörkmörkblått. De mörkblåa är så välanvända att sömmarna snart spricker när jag tvättar. Men de är värda så mycket att jag inte slänger i första taget...
Funkar till allt! Märkte ju hur fantastiskt bra jeggins är, ser ut som jeans men känns och sitter som leggins, en perfect match med andra ord. De mörka Dr Denim-jeansen är dessutom höga i midjan och det fullkomligt älskar jag, eftersom det döljer allt som heter lovehandles, och så behöver jag inte gå och dra upp hela tiden.. Så hände det sig då att jag i vårens pastell-suktan handlade hem dessa från Gina Tricot:
Midjehöga, superstretchiga och världens bekvämaste, dessutom i en supersnygg pastellig mintfärg! Problemet: jo de är redan en storlek för stora... Menmen, det är väl bara positivt egentligen! Försöker nöta slut på dem nu så fort jag kan innan jag drunknar i dem. Och vad jag nu än har rållat på här och vart jag än ville komma så ville jag bara säga: Man kan lära sig att tycka om jeans. Vägen har varit lång och kringlig, men jag tror jag är påväg åt rätt håll! Det känns faktiskt inte lika omöjligt längre att prova nya jeans eller dra fram de som legat i skåpet alltför många år, orörda (praktexempel: de jag köpte i Turkiet 2011 och aldrig använde förrän nu i vår, när de sitter perfekt!).
Men inget slår ändå leggins!!! Världens bästa uppfinning, helt klart.
.JPG)
.jpg)
