Här kommer nu det fjärde och sista önskeinlägget skapat av frågor jag fått in här i kommentarsfältet. Får väl börja med att be om ursäkt för att det tagit så länge... Har helt enkelt inte haft tid och motivation att börja på, eftersom jag vet att inlägget kommer bli ganska långt och detaljerat.
Men, you asked for it, so here you go:
Linn: "Tycker du kan skriv om ditt FÖRSTA RIKTIGA ARBEJT! Ho sir en "vanlig" dag ut på jobbet, va e tin uppgifter, känns e som du had tänkt e, kan du tänk de ti arbet me samma uppgifter rästin åv liivi, va e negativt/positivt osv osv. . ."
Anso: "Berätta om ditt nya jobb"
Till att börja med vill jag berätta att jag på mitt arbete har tystnadsplikt. Jag får inte berätta så mycket om vad vi gör och vem vi är på vår avdelning. Ni kommer i detta inlägg därför inte att få utförliga beskrivningar på exakt vad vi gör när om dagarna eller vilka barn som finns i min grupp. Jag berättar bara allmänt om hur mina uppgifter ser ut, hur jag trivs, osv. Keepin' my secrets!
Från och med 1.8.2013 har jag alltså en ett års anställning som barnträdgårdslärare på Tallkottens dagis här i Årvas. Avdelningen där jag arbetar heter Nyckelpigan, och där huserar de allra yngsta, dvs. barnen under tre år. I min grupp har jag med mig två barnskötare, och vi har åtta barn, varav den yngsta är 2 år och den äldsta 3,5. Våra dagar ser ganska långt likadana ut. Vi äter morgonmål, leker en stund, har samling, går ut och leker, äter mat, vilar, äter mellanmål, leker lite till, går ut igen... Däremellan försöker vi också trycka in rörelsestund och promenad en gång i veckan, sagostund varje dag, och sen pysslar vi/ har musikstund när det hinns.
Min huvudsakliga uppgift som barnträdgårdslärare är att ha det pedagogiska ansvaret över barnen, dvs. det är jag som ska lära dem något, om man lägger om det på så vis. Som barnträdgårdslärare arbetar jag 7h/dag, och sen har jag 40 minuter planeringstid utöver det. Planeringstiden kan man välja att utnyttja hemma eller på daghemmet, efter arbetsdagens slut. Vad planerar jag då? Ja, det kan vara allt från födelsedagskort till gymnastikstunder eller föräldrasamtal. Sistnämnda är småningom upcoming och jag börjar bli nervös... Men jag försöker ha samma inställning som till allt annat här i livet: var dig själv, bjud på dig själv, så uppskattas du för den du är! Och jag tvivlar inte på att det kommer gå bra.
Fast man inte ska skryta så mycket på sig själv här i Finlandet så tänker jag göra det i alla fall: Jag är duktig. Det vet jag. Det märker jag. Visst var jag osäker när jag fick anställning, visst oroade jag mig massor att jag inte skulle klara av mina arbetsuppgifter. Men ju mer tid som passerar så inser jag att jag visst var redo för dethär. Jag är ju gjord för dethär! Vi har ju haft så lite praktik i skolan, och med några dagar/vecka vikariat lär man sig inte särskilt mycket om ansvar och planering osv. Men jag märker nu att genom att slå ihop egna färska, kreativa förmågor med andras praktiska erfarenhet kommer man sig ganska långt. Åtminstone vill jag tro det!
Eftersom barnen på min avdelning ännu är ganska små, och för de flesta är dagis helt nytt, så har vi tagit det ganska lugnt ännu i höst. Vi lär känna varandra och rutinerna, och avancerar med t.ex. gymnastiken eller musikstunder bit för bit. Gruppen har börjat fungera riktigt bra, och arbetsteamet är toppen det också. Är så glad över att vi sist och slutligen fick en till personal, det är verkligen guld värt! Ni kan ju tänka er hur det funkar med två "tanter" och åtta barn, varav ett barn har kakkat ner sig, en annan skriker efter mamma och resten springer runt som yra höns istället för att klä på sig ytterkläderna... Full show, med andra ord! Till att börja med var det nog faktiskt KAOS. Kände inte barnen, kände inte varandra, visste inte riktigt hur vi skulle få ihop det. Nu tycker jag att det funkar riktigt bra, och jag går gladeligen till jobbet varje dag.
Det är en glädje att arbeta med barn! De ger så mycket, småttingarna. Finns inget som klår ett stort, hjärtligt leende och ett "Mimmiiii!"när jag kommer till dagis på morgonen. En hand som smeker min hand när vi vilar. En varm kram mitt i dagen. Och de tindrande ögonen hos små barn, åh. Kan faktiskt inte tänka mig att jobba med något annat. Inte just nu, i alla fall. Ni kan ju fråga igen om 40 år... Vad gäller barnens ålder så tycker jag det är toppen att jag fick börja med de allra minsta. De är så "oförstörda", förstå mig rätt. Visst kräver de mycket ibland. När man inte förstår vad de menar. När de ska påklädas, matas, torkas i baken. Och blöjbyten... Ja, det är nog inte min favoritsyssla direkt. Böt faktiskt min allra första kakkablöja för tre veckor sen, and it was not joyful! Men mest är de nog bara härliga. Ärliga. Hjärtliga. Så goa och fina barn!
Med andra ord: Jag älskar att jobba på dagis! Visst finns det dagar då jag bara vill sticka huvudet i ett ämbare på grund av en eller annan orsak. Men för det mesta så går jag och möter de tindrande ögonen med lika tindrande ögon. Med barnasinne. Med kärlek. Och jag hoppas så innerligt att jag ska få jobba med detta resten av mitt liv. Att jag ska VILJA jobba med detta tills pensionsåldern. För det ger så otroligt otroligt mycket att jobba med barn. Man både lär och lär sig.
Men förändringar är också bra. Alltså kan jag inte tänka mig att arbeta på samma avdelning i 50 år. Men fem kanske. Åtminstone!
.JPG)
.JPG)
.JPG)
.JPG)
.JPG)
