Igår på förmiddan skulle vi åka iväg till Vasa på lite shopping. Kom mig ut till bilen, skulle sätta mig ner, och kände hur det strålade till en gång i ryggen. Tänkte att det nog bara drog lite kallt. Så åkte vi iväg. I varje kurva och vid varje inbromsning och sväng kände jag hur det "sågade" i ryggen. Kom oss så långt som till Kaitsor innan jag tyckte att jag behövde försöka stiga ur och sträcka på mig, ifall det hade låst sig nånstans. Kom mig knappt in i bilen igen. Värken lindrades lite när jag hittade ett passlig sittställning, och vi kom oss ända till Vasa. Steg ur i Citymarkets parkeringsgrotta, och trodde jag skulle dö. Hela jag var sned och det gick inte att "räta ut mig" på något sätt. Försökte göra sidosvings med höften, men det slutade bara med att det gjorde mera ont. Gick i alla fall vidare, och när vi promenerat en stund började det genast kännas mycket bättre.
Kom oss hem, och jag slängde mig på sängen. Liggande verkar vara det ända sättet för mig just nu. Duschade och fixade och åkte iväg till Kimo UF på höstfest. Försökte ha roligt och inte tänka så mycket på värken (tog den sista värkmedicinen som fanns här i gården, två Burana 400), men det gick inte att uthärda. Att gå 20m till toaletten, sätta sig ner, stiga upp, och gå 20m tillbaka kan ju verka som världens enklaste grej. För mig var det som om någon hade skjutit mig i ryggen, sågat lite, och dragit med något vasst ner i benen, när jag försökte gå tillbaka. Efter mat och efterrätt och lite dricka trodde jag det skulle bli bättre - det blev snarare värre. Stod inte ut längre, och liftade hem med Vincent, Cila och Anders klockan elva.
Sov relativt bra, men sen Kalle kom hem var det lite väl svårt att få plats att sova såsom jag borde. Så nu sitter jag här i fåtöljen. Det gör ont. Allt gör ont. Kan inte stå. Inte gå. Inte sitta. Ligga går, om jag får breda ut mig och vara helt rak. Har ingen aning vad som har hänt, och ingen aning vad jag ska göra. Tankar såsom diskbråck och liggläge resten av mitt liv snurrar i huvudet. Prat om steloperation av ryggen och andra hemska grejer lurar där inne. Vet att jag borde försöka vara positiv, men nu orkar jag verkligen inte längre. Jag brukar vara tapper, är inte rädd för smärta och gråter verkligen inte för småsaker. Men denhär gången går det inte att uthärda och låtsas som inget.
Den som inte haft problem med ryggen kan omöjligt veta hur det känns. Till och med jag som är "veteran" på området har aldrig känt en sånhär smärta tidigare. Inte ens vid rygginflammationen 2007. Aldrig. Och det är hemskt. Så hemskt att jag inte ens önskar det åt min värsta fiende.
Den som inte haft problem med ryggen kan omöjligt veta hur det känns. Till och med jag som är "veteran" på området har aldrig känt en sånhär smärta tidigare. Inte ens vid rygginflammationen 2007. Aldrig. Och det är hemskt. Så hemskt att jag inte ens önskar det åt min värsta fiende.
