30 oktober 2014

5 år

2009:

2010:
 

2011:

2012:
 

2013:

2014:


Varje år vid denhär tiden tänker jag tillbaka på dendär oktoberkvällen när jag för första gången parkerade utanför Kalles barndomshem. Kommer föralltid att förknippa svenska Idol med Kalle tack vare den kvällen. Hur det nu än gick till så beslutade vi att den kvällen fick bli början på vårt förhållande. 30 oktober 2009 var dagen, en fredag. Minns det som igår. Åren har gått och vi har hunnit med en hel del under tiden. Som min mamma sa "tänk att ni entå bara ha vari fem år, he känns jo som att ni allti ha vari ilag". Och det är sant. Jag fattar aldrig att ett år till har passerat, men samtidigt känns det som om vi levt tillsammans mycket längre än så.

Som sagt har vi gjort och upplevt mycket tillsammans. Vi gjorde vår första gemensamma resa i juni 2010, Alanya i Turkiet. Jag blev student, och vi flyttade ihop i Jeppis i augusti samma år, när han gick i Yrkes på VVS och jag började på barnträdgårdslärarutbildningen. 2011 på våren åkte vi för andra gången till Alanya tillsammans. 2012 blev vi officiellt särbor när Kalle blev klar i skolan och flyttade hem till Årvas för att jobba. Samma vårvinter firade vi påsk och födelsedagar i Levi. Jul och nyår 2012-2013 spenderade vi på härliga ön Curacao i Karibien tillsammans med min familj. Våren 2013 var förändringarnas tid i vårt liv, Kalle ryckte in i det militära samtidigt som jag slutförde mina studier på BI. Vi blev sambor igen under midsommarhelgen 2013 när han blev civil. Nu hade vi en ny bostad, i hans hemby Oravais, där jag också fått jobb, på dagis. Hösten 2014 gjorde vi vår tredje Turkiet-resa tillsammans. Förstås har vi också gjort massa annat tillsammans under denhär tiden. Gått på konserter till exempel. Jag har varit med från första början när Tasty Daze startades upp. Och sen har vi förstås vårt största gemensamma intresse: varmans. Jag tog licensen direkt på våren 2010 och har varit en extra familjemedlem i Heikius-gänget sen dess.

Det är så kul att titta tillbaks på gamla bilder, för det får mig alltid att le. Visst har vi haft svåra tider, dåliga tider. När jag ser tillbaks på året som gått har det nog gått mer nerför än uppåt. Men det är väl så det är i livet. Uppförs och nerförs. Man lär sig att leva med det. Och vem har egentligen sagt att förhållanden ska vara en dans på rosor? Vad som än hänt och vad som än kommer hända håller jag alltid fast vid vårt "motto": And everything that we've been through, baby, it's worth it just to be with you. Och någon sanning måste det väl ligga i det. 5 år, vem hade trott det?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar