11 februari 2013

Om att vara som katt och råtta

Jag har alltid fascinerats av hur olika vi människor egentligen är. Hur någon som i ena stunden kan verka som ens själsfrände i nästa stund förvandlas till ens värsta mardröm. Hur man i ett ögonblick kan älska någon så innerligt och så mycket att det gör ont i varenda por i kroppen, för att i nästa vilja slita huvudet av personen i fråga. Hur det är möjligt att man, hur mycket man än intalar sig själv att det ska bli annorlunda nästa gång, alltid gör om samma misstag. Blir arg på fel saker. Skriker onödiga elakheter. Kastar ur sig första bästa utan att tänka efter först - utan att egentligen innerst inne mena det man säger. Bara för att vinna. För att få tyst på den som gastar i andra änden av rummet. För att bevisa, att det är min åsikt som räknas denhär gången.

Hur kan det komma sig, att man väljer att dela sitt liv med någon, som gång på gång sårar en, river ens hjärta itu? Är det på grund av det faktum, att man vet, att det endast är personen i fråga som kan ställa allt till rätta igen? Att det räcker med att den personen säger ett ord, ger en blick, så slutar världen snurra, eller allt återgår till sin rätta balans igen? Är det för att man vet, att denhär personen känner mig så väl, att han vet exakt vilka knappar han ska trycka på för att göra mig förbannad, lyckligast i världen? Att personen känner mig så väl, att han vet exakt vilka metoder som krävs för att lugna mig, irritera mig, trösta mig, göra mig glad eller arg igen?

Det är egentligen ganska skrämmande, vad man utsätter sig för i ett förhållande. Man gör sig själv så sårbar. Öppnar upp sig helt och hållet för en annan människa. Låter personen veta vem jag är, längst inne. Printar ut kartor på vägar till hjärtat, på sorgens djupa dammar, på glädjens högsta berg. Och sen undrar man, hur i hela friden personen vet exakt vad den ska säga, när han absolut inte borde säga det. Hur en annan mänska kan driva en så till vansinne, men samtidigt smälta hjärtat. Man bara vet, att dendär mänskan, han känner mig så bra, han vet hur jag fungerar, kanske bättre än mig själv.

Det är konstigt, att det är dehär människorna vi dras till. De, som inte alls funkar som vi gör. De, vars känsloregister är på en helt annan nivå. De, som på en sekund river ens själ i bitar, för att i nästa stund bygga upp den igen. Och så finner man sig själv där igen, i helvetets djupaste avgrund, med inget annat än mörker och tårar och total olycka. Och man vet, att även om vi älskar varandra så jäkla mycket att det inte går att beskriva, så gör vi varann galna. Som katt och råtta. För det är våra personligheter. Det är såna vi är. Envisa. Ger aldrig upp. Ska alltid ha rätt. Kan inte be om förlåtelse. Vill inte visa att jag hade fel. You can't break me.

Och ändå tror jag, att det är kombinationen av dehär mänskorna som utgör de starkaste av relationer. De, som i en sekund sliter varann i stycken, för att i nästa sekund glida in i varandras armar i en vilja att aldrig släppa. Bara för att man känner varann så väl, att man kan både förmågor och brister utan och innan. Det är som jag alltid sagt: "That's what happens when a tornado meets a volcano... But all I know is I love you too much to walk away, though."

Tänk att gränsen mellan kärlek och avsky ibland ska behöva vara så hårfin!

Du kompletterar mig, for all I know. Min bästa vän, min värsta fiende.
Min kärlek, mitt liv, mitt allt!

(Och nej, dethär inlägget är inte en smutskastning på min pojkvän. Det betyder inte att vi har bråkat och jag vill "hata honom out loud" här på bloggen.
Jag vill bara belysa situationen, visa, att även om man är i luven på varann mer eller mindre hela tiden, om små eller stora saker, så kan man ändå älska varann över allt annat. Okej? Okej!)

6 kommentarer:

  1. You naild it! Så himla bra skriva, varinda ord passa in i vår relation. Men som du sa, såde ere å såde dras man ti varader. Sorgligt men sant. He e svårt ti gangona man har gräla å bara sku vila vänd ryggin åt å aldri tänk på saken nameir, däremot sku man aldri kuna lämn personen just för att kärleken övervinner demdi dåli gangona. Men he e ju skönt tå båda veit hur e kan bli, man sku ju bara måst lär se ti undvik demdi situationen tå :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. allti skönt ti hör att man int e enda som har e såde. man känder se minder "kokko" på na vis ;)
      he e no faktiskt konstit att man aldär lär se att förutse situationer å säta stopp för demde hårda orden å onödiga ensamma ångestfyllda timana som följer på natten. kanski vi lär oss, en vacker dag!

      Radera
  2. Alltså herregud, he känns som att du just skriva om OSS. Precis sådé e vi o! Vi grälar jämt (mest om små löjliga obetydliga saker), men vi sku entå aldri vila leva utan varader. He e sjukt ho e fungerar sådé :D Tack för att du skrejv ut dähär, så böv int ja ga o tro att vi e enda som e sådé na mejr :D

    SvaraRadera
    Svar
    1. kanski låter liti feil ti säg e, men "kul" ti hör att he finns ader tär ut som känder igen se! ibland tå he e som väst bruk ja no tänkt att "ojoj att ja utsäter me fö dehär.. folk måst nog tro att ja e domm i hovo som e kvar fast ja vejt att e allti e såde".

      Radera
  3. Bra skrivet! Går omkring o funderar liknande saker. Ibland så kan man knappt stå ut me den man älskar och känner att man blir tokig på den människan. Men sen då man lugnat ner sig och sitter ensam och funderar varför man sa eller gjorde vissa saker så vill man inget annat än bara krama om den människan och aldrig gräla igen, men tyvärr så glömmer man bort det och så e de ett nytt vulkanutbrott igen xD Har ett par (läs hundratals) gånger suttit ensam och mått dåligt över mitt knasiga beteende. Men ibland e de svårt att hanskas med sina egna känslor speciellt då man märker att man är på helt olika nivåer och upplever allt lite olika plus att i flera fall så känner man sig orättvist behandlad och vill bara att den andra ska förstå hur man känner sig

    SvaraRadera
    Svar
    1. he e faktist ganska konstit ho e funkar hede.. man vejt exakt vilka situationer elär ord, fraser, meningar som ställder till me trubbel, men entå kan man itt undvik dem! å fast ho mang gang man ha bråka, så just i han stundin tå man ligger tär ensam under täcki å gråter å tänker att "dehär kombär aldär reid åpp se, ja ork itt, vaför ska e allti var såhe, vem ska säg fölåt" osv så kan man som int tänk se att göra na annorlunda...
      he e svårt tå man itt alls e på sama nivå. nanting som jag upplever som he västa en mänsko kan gö mot en annan kan fö en annan vara en bagatell. grejen e väl den, att man sko måst lär se ti uppskatt varandras känsloliv på he sätti, att man låter varader känn som man vill. he e jo onödit att "provocer" tå man egentligen vejt att personen kombär bli jättefitti/leissin åv he man säger elär gör.. men entå gör man e! sjukt..

      Radera