9 februari 2012

Om ensamhet och sånt

Så, för några veckor sen pratades det flitigt om dethär med ensamhet här i bloggvärlden. Speciellt mammabloggarna påpekade hur ensamt det kan bli att sitta hemma dagarna långa, om hur det är att tappa kontakten med sina vänner, om att inte känna sig tillräcklig, osv. Och guess what, nu kommer ni få läsa ungefär samma sak här i min blogg. Bara ur en lite annan synvinkel. Take it or leave it!

Förra natten när jag låg där och vred och vände mig i min ofrivilliga vakenhet, så var det bara en sak som snurrade i mina tankar. Att om inte alltför länge så kommer dendär snarkande klimpen bredvid mig inte längre ligga där. Det kommer vara tomt. Tyst. Ensamt. Just detdär ordet ensam får det att börja bubbla en avlägsen ångest i mig. Det får tårarna att bränna i ögonvrån och magen att vrida sig. Jag vet inte riktigt varför det är så, men så är det bara.
Jag vet att i dagens samhälle så "måste" man klara sig ensam. Jag vet att jag måste, jag vet att andra måste. Och det är inget som dödar en, det vet jag också. Men ändå är det det allra värsta jag vet. Visst, det kan gå bra vissa perioder, när jag har mycket annat pågång och inte riktigt hinner tänka på det. Men sen är det dedär smärtsamma kvällarna då man kryper ner under täcket, stirrar på klockan, stirrar på dörren, och blir så besviken när man inser att det inte kommer någon där igenom. Inte ikväll, inte på flera kvällar. Just me and these four walls again.
Och det river så i mitt hjärta att veta det. Att om inte en alltför lång framtid så kommer dethär att vara MIN lägenhet, inte vår. Att jag kommer få koka mat åt mig själv. Städa ensam. Titta på serier ensam. Och allra värst, sova ensam. Varje. Jävla. Natt.

Som att inte all denna ångest vore nog i mitt redan så berg-och-daliga liv, så finns det ju annan ensamhet som lurar bakom hörnet också. Vet inte om det är bekant för er, men för mig är det en mycket "kär vän".
Detdär att strosa runt i skolan, hälsa på folk, men aldrig riktigt känna sig hemma. Sitta tillsammans med olika människor, prata om ditt och datt, men aldrig känna att man passar in nånstans. Dedär morgnarna när man önskade sig ett leende, ett "godmorgon, vad roligt att se dig!" eller ett "vad har du gjort i helgen då?". Men det är önsketänkande, det kommer aldrig. Inte om det är någon annan som ska börja.
Det har alltid varit så för mig. Jag har alltid varit en ensamvarg, klarat mig själv, gått från grupp till grupp, men utan att höra hemma nånstans. Jag har kanske valt det själv, men jag har aldrig velat det. Jag är kanske inte den mest sociala människan, även om jag en gång var det. Man kan väl säga att livet har lärt mig en hel del om hur det är att vara sån, helt enkelt. Och det är inte alltid vackert.

Så utan att låta patetisk eller klyshig så vill jag nu säga åt er: Ta hand om varandra. Le. Hälsa. Fråga. För du vet aldrig hur dendär människan som sitter bredvid dig mår. Längst inuti.

4 kommentarer:

  1. Känner igen lite av det du skriver, före Jard så va ja en ensam människa och tyckte om det, ja tyckte om att sitta ensam o läsa en bra bok, göra mat som man själv tyckt om utan att behöva tänka på någån annan än sig själv, jag njöt av tystheten och lugnet. Men sen efter att jag blev med Jard förändrades allt, då kunde jag inte tänka mig vara utan honom ens en dag. Vi gjorde typ allt tillsammans så när jag sen flyttade till Polen och skulle vara utan honom kändes det ibland som jag sku dö. Grät väldigt mycket kan jag säga, visst vi pratade via skype och så men de e int samma sak som att sova tillsammans o vakna tillsammans. Men efter ett tag (läs en lång stund) så började jag vänja mig och nu så konstigt nog så funkar det bra. Jag är tom. glad ibland över att vi inte bor ihop, för nu har jag hittat mig själv mera, lärt mig göra saker på egenhand utan att behöva Jards hjälp. Nu vet jag vem jag är och vad jag vill och jag har lärt att vara modigare och våga göra saker själv. Men visst så finns saknaden alltid kvar och på kvällarna speciellt så vill den krypa fram och de känns hårt fortfarande, men de blir bättre :) Så ibland så kan de tom. komma ut bra saker av det att man inte bor tillsammans, även om de e jobbit ibörjan :) Så ja hoppas det här hjälpte ens lite :)

    SvaraRadera
  2. Hej!
    Jag är precis i samma situation som dig. Jag hann bo tillsammans med min pojkvän i 2-3 månader så hamnade vi att flytta ifrån varandra igen (inte för att vi haft det dåligt eller något sådant utan för att vi hamnar att bo på skilda håll). Jag är ingen ensamvarg och jag trivs inte med att bo själv och precis som du säger laga mat åt sig själv och sova själv. Jag har inte kommit över det på något vis utan jag jobbar fortfarande väldigt mycket med mig själv och tanken att det antagligen kommer vara såhär en längre tid. Det som jag själv försöker gå efter och som jag tycker du också ska göra är att hitta saker runt dig som du mår bra av oh som du trivs med. Kompisar, hobbyer osv. Håll dig aktiv under dagen och helst under kvällen också så att inte tankarna slipper att gripa tag i dig. Precis som du tycker jag kvällarna är värst så försök hitta på något att göra, som t.ex. att du zumbar. Det gör dig trött och du orkar inte tänka så mycket.

    Det viktigaste du ska ha i tankarna är att om förhållandet är menat att hålla och om ni är menade för varandra så håller det. En annan sak är att livet inte alltid kommer se ut på det här sättet. Max några år och sen väntar en ny tid då ni kan planera en framtid tillsammans. Varför stressa? Man har hela livet framför sig att bo tillsammans och göra allt det där andra så njut av den här tiden och försök hitta dig själv. Det är det bästa du kan göra :) kram!

    SvaraRadera
  3. Åtminstone det första, med att vara ensam hemma förstår jag hur du känner. När jag först flyttade hemifrån också var det ganska jobbigt. Var ju så van att för det mesta ha någon runt omkring mig. Men det började fungera riktigt bra. Nu eftersom sambon ändå är borta i jobb hela veckorna så har jag blivit van och tycker egentligen ibland att det är ganska skönt att få vara själv. Visst kommer det dagar då jag också känner saknad och tycker att han borde hitta ett annat jobb för att kunna vara mer hemma. Men då räcker det ibland med ett telefonsamtal och blir det riktigt tråkigt och ledsamt så far jag hem till mamma o pappa. Det fungerar riktigt bra det också.

    Försök att inte tänka så mycket på den där tiden som ni har framför er. Jag vet att det inte är det lättaste, jag har varit där jag också. Men njut av de månader ni har framför er nu först. :)

    SvaraRadera
  4. Ni har nog rätt, allihopa. Visst lär man sig efter ett tag, och säkert känns det skönt också att få vara ensam, göra det man vill, osv. Antar att det bara är nu före som jag inte riktigt ser framemot det..
    Och som du Jojo säger så ska man försöka hitta på massa saker, och det är jag faktiskt riktigt bra på! Brukar ha så mycket program på dagarna och kvällarna att jag knappt hinner andas.. Men det är ju detdär soff-slappet och att gå och lägga sig ensam som jag inte riktigt diggar.

    Sen tror jag att det kan vara bra för förhållandet att vara ifrån varandra. Jag menar, enda sen Kalle och jag blev tillsammans har vi ju i princip varit tillsammans varje dag. Man börjar ju uppskatta varandra så mycket mer sen när man väl ses :)

    SvaraRadera