14 oktober 2011

hjärtat

Ni kan ignorera mig nu i fem dagar framöver. Jag blir ju alltid sådär överdrivet snyftig när jag blir "ensamstående". Okej, imorgon kanske är ett undantag, då kommer jag bli en av "psycho bitches", men för övrigt så...

Tittade igenom en gammal bildmapp och hittade denna bild. Första bilden på mig och Kalle tillsammans, fotat på mommos julannandagsmiddag 2009. Tänk vad mycket som hänt sen dess, hur mycket vi gått igenom tillsammans, hur många prövningar vi klarat, så många fina minnen vi skapat...
Även om vi strider mycket så är det dendär lintotten bredvid mig jag vill spendera resten av livet med. Dendär tönten som sitter framför Playstation just nu och skriker "aagh!" varannan minut. Han dendär som jag tar så för givet när han är här, men saknar så fruktansvärt när han är borta. Det är lite som Mattis i Ronja Rövardotter när SkallePer gått bort "han fattas mig så det gör ont i bröstet". Jag vill bara ha honom här. Alltid. Med mig. Hur vet jag det? Det bara känns så, i hjärtat.

"And everything that we've been through; it's worth it just to be with you." vår låt

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar