30 oktober 2011

2 år






and everything that we've been through, baby, it's worth it just to be with you

Den 30. oktober 2009. En mörk och ruggig fredagkväll, och jag parkerar för första gången på Brännbergskärrsbackan. Vågar knappt ringa på dörren. Sätter mig nervös ner i soffan bredvid Kalle och tittar Idol. Ringer in Tossa & Mange som förstärkning. Undviker närkontakt hela kvällen, "spela svårfånga" enligt Kalle. Mot all förmodan sover jag över. Äter hotdog till frukost och får veta att vi har samma släktingar. Åker hem trött och rufsig i håret, men glad. Och aldrig i hela mitt liv hade jag trott att dendär människan skulle bli den jag vill spendera resten av mitt liv med. Att han skulle vara den som står vid min sida i vått och torrt. Aldrig hade jag trott att det skulle vara den sista människan jag tänker på när jag lägger mig, den första när jag vaknar. Kalle, killen jag satt och spanade på i Yrkes' café, blev mitt liv och mitt allt, som jag gått igenom så mycket tillsammans med, som ger allt en mening och får mig att orka varje dag.
Två år. Det känns som igår, det känns som det gått tio år. And there's much more to come!

1 kommentar: