9 november 2010

7: your best friend

inte någon av oss vet riktigt exakt hur det gick till, eller ens när det hände. vi upplevde det båda som om det bara fanns där en dag, vår djupa vänskap. plötsligt kunde vi fylla i varandras meningar, vi kunde förstå varandras innersta känslor med endast blickar, och vi skrattade åt allt. vi delade allt.
jag fanns där -hoppas jag i alla fall- när hennes mamma gick bort, hon fanns där när mitt 3 år långa förhållande tog slut. vi delade praktikplatser och erfarenheter, och spenderade mer eller mindre varje dag tillsammans i ett och ett halft år. och en hel sommar, som dessutom har visat sig vara den roligaste i mitt liv.
vi har upplevt så mycket, hon och jag. aldrig har jag känt mig så nära en människa, så förstådd och så betydelsefull. men allt måste få ett slut nångång.
i höst tog vi varsitt stort steg ut i världen; vi flyttade hemifrån, tillsammans med våra pojkvänner. problemet var bara det, att det nu började skilja 100km mellan oss. vi träffas nästan aldrig, och det finns knappt tid över att höra av sig heller. jag ångrar att vi inte införde en regel att vi borde ringas minst en gång i veckan, för det är så svårt att ta upp allting tillbaka sådär bara, nu i efterhand.
helst av allt önskar jag att inget nånsin hade förändrats, eftersom min bästa tid var då, när vi stod varandra som närmast. men jag hoppas, varje dag, att det i framtiden, efter alla studier och annat som tar tid av oss, kommer en dag då vi kan gå tillbaka till det. det är min högsta önskan, och lugnar mig under mina sömnlösa, ledsna, missförstådda nätter.
för vi hör ihop, hon och jag, och jag tror minsann det var ödet som bestämde att det skulle bli så.

1 kommentar:

  1. gar int att beskriv på na betär sätt! :')
    synd att e här efter blir att ja TÄNKER på dig varje dag (fö he gör ja!) istället för att ja e MED dig hela tiden.
    du e värdefull o ja tänker int släpp taget om de <3

    SvaraRadera