3 september 2010

when you're gone

alltid när du är borta, känns det som om en del av mig också försvinner.
jag försöker fylla mina dagar med skola, jobb, kompisar, tv-program, musik...
men det hjälper inte. dendär känslan av ensamhet och otrygghet smyger sig på ändå, väntar där i mörkret.
jag väntar att klockan ska gå så att det fortare blir nästa dag, som jag återigen kan fylla med aktiviteter som får mig att hålla tankarna på något annat för en liten stund. men sen kommer dötiden igen, och nästa ensamma natt.
även om jag vet att du bara är ett telefonsamtal -50 km- ifrån mig, är det svårt, svårare än det kanske borde vara. det är väl bara sån jag är, rädd för att vara ensam, rädd för att känna mig bortglömd.

för ett år sen gick jag igenom en ganska jobbig period av mitt liv, en övergång från att alltid ha haft någon runt mig, någon som stöttade och lyssnade, till att vara helt på egen hand. det var en total flopp, och jag höll på att gå under.
sen en solig höstdag stod du där och log mot mig, och hela min värld stannade upp. aldrig i hela mitt liv hade jag trott att jag skulle kunna må så bra av en människa, aldrig hade jag väntat mig att något så spontant och "oseriöst" kunde bli det bästa jag varit med om.
du är hela mitt liv nu, allt jag behöver och allt jag önskar mig. och även om du är borta vet jag att den kärlek som väntar när du kommer hem igen är minst lika stark som när du åkte iväg.
det är så när man älskar varandra villkorslöst.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar