17 juli 2010

in the sun

- joseph arthur

jag klarade morgonskiftet utan att varken behöva ringa ida eller känn allmän panik för att inget gick vägen.
jag kom mig hem från jeppis och klarade mig undan polisernas razzia, vilket antagligen skulle ha inneburit böter.
jag kom ut från alko utan att ha ruinerat mig själv, utan istället gått på ett säkert kort och handlat ett sixpack gin.
jag kom hem till ett tomt hus, lugn som en filbunke, även om det bubblade under ytan.

jag är nu påväg att lugna mina nerver genom att prata av mig med victoria över en glassdate. det har gått alltför länge sen vi hade tid att umgås, och även om det inte lär bli långvarigt idag, så räknas det åtminstone som ett plus i kanten.
sen är det tänkt att jag ska styra kosan mot oravais, för att hänga med kalle och hans band till maxmo, där det blir bandpractise, simning, öldrickning osv. jag är inte speciellt taggad, måste jag erkänna. men, det hägrar i horisonten, eftersom det senare ikväll är dans vid fjärdens kaffestuga. om jag så måste cykla dit ensam och förbannad, så är jag ändå påväg.

inget känns rätt, allt känns fel. om jag hade varit en enkel och dum människa hade jag skrivit ut precis hur jag känner mig i denna stund. men eftersom jag är relativt smart och oftast sätter andras bästa före mitt eget, står jag över denna gång.
igår läste jag dock något mycket klyftigt i eclipse-boken, något som både upprörde mig men också fick mig att sätta fingret på vad jag kanske uppfattas som för slags människa;
"I wondered if I was a monster. Not the kind that he thought he was, but the real kind. The kind that hurt people. The kind that had no limits when it came to what they wanted.
What I wanted was to keep him safe, safe with me. Did I have a limit to what I would do, what I would sacrifice for that? I wasn't sure."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar