5 juli 2010

den långa väntan

vet ni, ibland känns det som om det ända jag gör är att vänta.
jag väntar på sommaren, jag väntar på vintern, jag väntar på att skolan ska ta slut, väntar på att skolan ska börja, jag väntar på fredag, på söndag, jag väntar på att det ska börja hända något intressant, väntar på att det ska lugna ner sig någon gång. om jag säger att livet är en enda lång väntan kanske jag överdriver en aning, men för tillfället känns det faktiskt så.

i helgen kom jag på mig själv med att vänta mer än en gång, må ni tro. på fredag väntade jag till att börja med på att få sällskap i mitt målas, jag väntade på att klockan skulle gå så att jag skulle få åka iväg till årvas för att träffa kalle, väntade på att få ha en lugn kväll tillsammans med honom. mest av allt väntade jag ändå på lördagen, och allt vad det förde med sig. det underliga var att trots att vi kommit oss till härmä, stod jag ändå där med en stor klump av nervositet i magen och svetten rinnande i pannan, och väntade. väntade på att min startnummer skulle sättas upp i tornet, väntade att flaggan skulle signalera start, väntade på resultat. och det ska ni veta, att -i alla fall för tillfället- det inte finns någon härligare känsla än när man sitter där i bilen med gasen i bottnen och bara väntar på att komma nånvart. born to be wild, you know it.

sen har jag också riktigt på allvar lagt igång med att vänta på svar. jag väntar på svar från min nya arbetsgivare, om det blir något arbetskontrakt eller om jag bara lallar på som tidigare här framöver också. jag väntar på svar från ÅA, för att få det svart på vitt att en av mina stora drömmar genom livet har gått i uppfyllelse; jag har blivit antagen till barnträdgårdslärarutbildningen.
jag väntar på att kalle ska ge mig svar, och att jag själv ska finna svar, på hur vi ska bo i höst. och jag väntar på att det ska bli onsdag, då jag äntligen får gå och se på den fösta lägenheten. det, kära bloggläsare, har jag väntat på lääänge. och allt tack vare ett litet sammanträffande som heter duga!

så nu återstår bara det allra värsta: att låta dagarna, timmarna och sekunderna gå, och hoppas att allt blir på bästa vis. denhär gången har jag faktiskt en riktigt bra magkänsla. så håll tummarna!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar