29 juli 2010

åskväder

hela veckan har jag gått och funderat varför alla klagat så innerligt över åskvädren som håller dem vakna om nätterna. det har korsat mina tankar att kanske jag varit så trött och sovit så djupt att jag helt och hållet missat hela skiten. jag har också övervägt möjligheten att det inte alls har kommit någon åska här över jutas.
och jag har snällt hängt med i diskussionerna och försökt låta medlidsam över vad åskvädret ställt till med. men innerst inne har jag bara suttit och önskat att det ska braka lös, att man ska få en skymt av naturens mäktiga krafter. inatt fick jag äta upp alla mina önskningar där jag låg i kalles säng och hoppade till vid varje blixt, skakade av åskan.
det hjälpte inte med mycket annat än att krypa långt ner under täcket och borra ansiktet djupt i kalles bröst. och inte ens då kände jag mig speciellt trygg.
även om jag aldrig var rädd för åskan när jag var liten, utan mest ansåg det vara häftigt och fascinerande, måste jag nog erkänna att rädslan verkar ha kommit med åren. visst, det är fortsättningsvis häftigt, igår stod jag flera minuter och beundrade blixtarna som lös upp hela himlen, var och varannan sekund. men när det började smälla i husknutarna och ringa i hemtelefonen var jag snabbt ner under täcket igen.
tänk vad lite som behövs för att få en att känna sig liten och obetydlig här i världen!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar