6 juni 2010

are you ready for me?

det är konstigt hur fort tiden går när man är lycklig och mår bra. därför kom jag idag fram till att det nästan är ofattbart att det faktiskt gått ett helt år sedan den ödesdigra vändningen i mitt liv, den, som fick mig att inse att det finns så mycket annat än just det man har framför näsan att glädja sig över. det var också den vändningen som efteråt lärde mig att leva självständigt, det som gjorde att jag hade den bästa sommaren i hela mitt liv.
under detta år har jag lärt mig betydelsen av vänner, lärt mig att skilja på de som alltid ställer upp, och de som måste knuffas i sidan för att överhuvudtaget komma ihåg min existens. det är förstås de förstnämnda som jag vårdar och månar så väl om att ha ett fungerande kompis-förhållande med.
jag har också lärt mig mera om mig själv på ett år än vad jag tidigare gjort under hela min livstid. jag har lärt mig hur viktigt det är att känna sig själv, våga vara stolt över det man gör och alltid prioritera saker som gör en själv nöjd och glad. det är helt onödigt att kasta bort sitt liv på saker som gör en ledsen och förbannad. tänk att jag inte förstod det innan!
det har antagligen att göra med en annan sak jag konstaterat under det gångna året: hur otroligt mycket jag har mognat. inte vet jag om det beror på de härliga människorna jag har haft äran att ha runt mig, den underbara skolmiljön eller kanske nya bekantskaper som senare visade sig vara någon jag i alla fall i detta läge känner att jag skulle kunna dela resten av mitt liv med.
det är konstigt, hur livet väljer vägar åt en. det man tror är så rosenrött och perfekt döljer alltid något under ytan. och vägen fram till att man inser att man måste älska det som är bra för en, och huvudsakligen vara nöjd med sig själv, är aldrig lätt. jag lärde mig definitivt den svåra vägen, vad jag söker efter här i livet. det var en krokig och stenig stig jag gick, men jag hittade min plats i solen tillslut.
därför är det med tårade ögon, både för att jag ser tillbaka på det som varit, det som sårat mig så oerhört, och för att jag är lycklig, lycklig över att jag för en gångs skull lyssnade på min hjärna, istället för mitt hjärta, som jag ser tillbaka på året som gått. jag har lärt mig mycket, om hur ett fungerande förhållande ska vara, vilka vänner som tåls att behålla, och inte minst att hur tufft det än är så lönar det sig alltid att kämpa. med det sista menar jag förstås att jag efter många om och men fick min dubbelexamen, något som gör mig otroligt stolt över mig själv.
när jag nu går inför en helt ny period i mitt liv, det så kallade vuxenlivet, är det inte längre med rädsla jag kastar mig ut i den stora världen. det är med erfarenhet och självsäkerhet. för jag är bra, jag klarar allt jag sätter huvudet till, och vad som än kommer emot mig är jag stark nog att ta mig över det och gå vidare med mitt liv. för jag har lärt mig nu, vad som är värt att kämpa för.

1 kommentar: