18 januari 2010

hang tough

jag är helt totalt fullständigt utmattad, slutkörd helt enkelt. psykiskt, säger min mamma, och det är väl bäst att jag tror henne eftersom hon är äldre och antagligen klokare än mig. idag gjorde jag ett IQ-test och det var en stor besvikelse att jag inte ens hörde till gruppen "övernormal". jag tror inte ens det är ett ord, så "genomsnittlig" får väl duga, i alla fall för tillfället.
men slutkörd är jag hursomhelst. även om det inte har varit någon fysiskt jobbig dag; skoldagen varade från 8.00 till 13.45. vi började med livsmedelskemi, gjorde experiment i form av att koka kinuski & vaniljsås, baka rulltårta samt gratinera bröd. jag behöver väl inte säga att efter att ha proppat i oss lite av varje, var det ingen skinny-happy-mimmi som hade håltimme efter lunchen. GHT hade vi också, men håkan var mest jobbig med sina påhittade lia-veckor och funderingar om studieresor. sucka mitt hjärta men brist icke! sist och slutligen hade vi psykologi och det var då jag gjorde det omtalade testet. det mest actionspäckade som hände under dagen var att kalle och jag hade rökelsedate. och linn hade omedvetet velat komma med, synd bara att hon märkte det alltför sent.

efter skolan trippade snyggaste tjejerna i yrkes in till halpa halli en sväng, inte bara för att det var alltför länge sen vi snookade i deras sortiment, utan för att jag var i desperat behov av hårspray, och linn av godis. tyvärr så har jag inte så bra motståndskraft, och linns godisproblem löstes med lite extrahjälp. hur man sen delar två minipåsar utan att den ena får mer svarta godisar än den andra, det är något ni aldrig kommer förstå.
så åkte vi hem med skvaterstjärt-bussen, och min pappa var så vänlig och räddade mig från en lång, iskall, läskig resa över hängbron. thanks. hemma andades jag -och observera att man kan sitta framför datorn i sådana fall också- några minuter innan jag trampade iväg till stallet. elli och jag var på en tur i byn, och förutom att hon var varm och stel i benen och blåsten gick in i både märg och ben på mig, så var det väl rätt trevligt. för att inte tala om cykelresan hem. not hot.
och återigen fann jag mig sittandes framför denna maskin, men endast för att få upp värmen. eller det intalade jag åtminstone mig själv.
sen vidare till affärsverket. det dumma låset hade bestämt sig för att jävlas igen, och istället för att skrämma byggare bob till döds genom att sätta igång larmet, var jag sneaky och gick in bakvägen. allt bara för att få höra det skrälliga ljudet innan jag drog hem. nåja, i alla fall är det inte värre än kalles helvetesklocka. sen för att komma till en rolig historia så skulle jag bara ringa åt min chef och fråga vad jag ska ta mig till med allt byggdamm som förstör min tillvaro i jobbet. hon frågade hur man hittar låttexter på internet. och vad brukar du prata om med din chef?
home again blev det 40 minuter zumba för att styra tankarna från denna dystra tillvaro.

efter att jag duschat, snookat här ett x-antal minuter samt ätit mina älskade smörgåsar, så känns det fortfarande inte speciellt mycket bättre. så jag hade funderat att söka mig mot rummet; göra läxor (okej där skämtade jag), skriva lite memoarer, samt läsa twilight-boken. det närmar sig med stormsteg, förstår ni, och jag är lite nervös att mina förmågor inte räcker till att ta studenten på talang. man kan ju alltid hoppas!?
även om jag söker mig till sängs nu så tar det ändå flera timmar innan jag somnar. det snurrar i skallen; helgens händelser, tankar, ord och bilder spelas fortfarande upp i mitt huvud. och jag känner mig dum, för jag vet inte hur jag ska vara. det känns dumt att gråta, eftersom jag egentligen inte har rätt orsaker till det. men det känns ännu dummare att sopa allting under mattan, låtsas som om inget har hänt, ignorera allt omkring mig. jag är inte känslokall, jag vet helt enkelt inte hur jag ska hantera denna känsla. det har kommit mig så nära nu, närmare än nånsin förr. vilka ord, vilka gester, vilka handlingar tar man till när allting stannar upp?
det värsta som finns är att se sina närmaste lida, och veta att det inte finns en endaste sak man kan göra för att få dem att må bättre.
det, förstår ni, är den verkligen orsaken till känslan av trötthet, som bränner i min kropp.

and if you have a dream, you better hang on for dear life
and when that cold wind blows, just let it pass you by

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar