13 november 2009

idolkväll

har jag för mig själv. kanske inte världens mest actionspäckade fredagskväll, men i alla fall bevisar jag ju åt er som tvivlar, att jag faktiskt kan sitta hemma utan att göra någonting alls.
dessutom försöker jag övertala mig själv att detta är precis vad jag behöver. så jag blir helt frisk, alltså.
tyvärr så hade jag ju några minuter att ligga och fundera innan idol började. och det brukar ju aldrig sluta bra. så nu föreslår jag att ni slutar läsa, precis nu. eller så är det jag som borde sluta skriva innan det spårar ur helt och hållet. som vanligt vet jag precis hur jag funkar. suck.

"Sometimes the pain you hide
Burns like a fire inside
Look out my window
Sometimes it's hard to see
The things you want in life
Come and go so easily"

och plötsligt slog det mig.
jag låg bara snällt och lyssnade och mitt i allt kom jag på mig själv med tårarna rinnande längs kinderna. först fattade jag inte alls vad det var som smällt av min reaktion, varför sörja när man har det bra? efter att ha ältat problemet flera gånger om, så beslöt jag mig för att bara skippa det hela och göra något annat.
det var då jag fattade.
det handlar inte alls om rädslan att bli sårad, och det handlar inte heller om besvikelser eller känslan av att jag inte riktigt litar på folk. när allt kommer omkring, så handlar det bara om allt detdär som fortfarande finns kvar inuti mig. allt det, som jag aldrig riktigt släppt taget om. allt det, som gör så ont i mig, varje dag.
det är inte för hur folk idag får mig att må, som jag tvekar, utan för att jag vet, att jag själv är den som sårar mest.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar